prinsessmammans

Jag önskar det fanns ord.
För min kärlek till dig, för mina känslor. För att finna uttryck.
Jag älskar dig... INNERLIGT.
Kommer aqlltid finnas vid din sida, kommer alltid vara med dig i hjätrat.
Åh så jag älskar dig.

Känns din fina lilla kropp tätt...tätt..tätt emot min.
Djupa andteag. Frid. Harmoni. Kärlek.
Sådan kärlek, sån som jag önskar att alla fick uppleva.
Utan gränser, begränsningar eller oro.
En kärlek som bara är, som är högre än något annat.
Obeskrivlig.
Underbar.
Oersättlig.

Denise, min älskade flicka.
Jag tänker på dig alltid, nu när du inte är hos mig.
Jag gråter stora tårar inombords fortfarande och undrar när jag någonsin ska bli stark igen.
Hur det känns att släppa taget och leva i nuet. Njuta av stunden.
Hur gör man, när livet inte är komplett? Hur kan man då fortsätta leva.
Jag förstår att vi måste släppa varandra ibland, hur jobbigt vi än tycker att det är.
Hur mycket mitt hjärta än blöder och hur många tårar du fäller.. hur myckt du än ber mig. Så måste vi.

Vi har gått igenom så mycket, speciellt du.
Mycket och mångt som jag önskar ogjort, bördor jag önskar jag för alltid kunde bära.
Men jag hoppas också att du alltid bär med dig lycka och kärlek nära nära ditt hjärta.
Jag vet hur kärleksfull du är.
Och jag ler lite grann... när jag tänker på ditt leende ansikte.
Sann glädje.
Äkta kärlek.
Saknad..

Imorgon ses vi igen min fina flicka.
Mamma älskar dig.
Alltid. Alltid. Tveklöst.

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Vad ska jag fylla tomrummet med?
Vem är jag och vart hittar jag min styrka..
När kampen är över - vem är jag då?
Hur ska jag nu göra för att tänka om, stå på egna ben och hitta något som är jag...
När jag inte ens vet vem jag är.
När jag inte ens kan sova om nätterna... När sängen känns för stor och allt jag kan göra är att snurra runt och se på dig när du sover.
Hur du drömmer dig bort, och hur sömnen gör dig alldeles tung och fridfull.

Jag kan känna tårarna ramla ner för mina kinder.
Lyckan som sprider sig i min kropp.
Jag är glad och jag kan inte förstå vad jag gjort för att förtjäna det här.
Att få vara lycklig och leva ett vanligt liv, utan fighter, utan några smärre problem...
Bara vara, finnas till och känna vardagens lunk i även mitt liv.
Återigen gråter jag.

Till slut ger jag upp, sängen ger mig inga svar på mina frågor om vem jag är och varför jag finns.
Jag börjar dagen med tända ljus.. en långsam frukost och att sakta få vakna till liv.
Jag inser att inte denna dag kommer ge mig svar på alla frågor heller.. men tids nog.. om jag ger det tillräckligt många dagar så får jag nog reda på vem jag är.

Tänk vad tiden rinner iväg.
Glad är jag för det.
Jag har känt mig både väldigt mycket upp och väldigt mycket ner senaste tiden.
Påverkar den mörka årstiden även mig?
Jag har ju alltisd hävdat att jag inte blir påverkad av väder, vind och årstider.
Men kanske får jag erkänna att jag har haft fel på den punkten.
Kanske är även jag känslig och mitt humör likaså?

Jag har tagit ett drastiskt beslut i dagarna.
Vill inte riktigt dela med mig av vad det är än.
Inte för att det här är en blogg som jag delar med många (ska jag starta en ny offentlig blogg kanske?).. men det här vill jag hålla för mig själv nån vecka till.
Innan jag vet mer själv vad som händer och sker.
Sen lovar jag att dela det.

Vårdnadstvisten är ju som den är.
Andreas ska ju egentligen skriva under ett avtal som säger att han godkänner att Denise bor merparten av tiden hos mig, men det har han inte gjort och jag får ingen respons från min advokat i frågan hur det går med ärendet.
Tills dess är utredningen vilande. Boende och rådnadsutredningen som Soc gjort alltså. Som tingsrätten sedan baserar sitt beslut på (om vi inte inkommer med ett avtal som säger att vi själva, med juridisk hjälp, kommit överens.)
Men nej, att förvänta sig framsteg från den mannen är nog ingenting jag borde ens tänka tanken på.

Känns bara så trist, lönlöst och energikrävande att ha det här pågående i bakgrunden.
Jag gör verkligen allt jag kan för att bara vara i stunden, vara en bra mamma för Denise (och tro mig,hon är bäst på att tala om när hon tycker att jag INTE är bra).. och ta hand om mig själv.
Men det här gnager i mitt inre, långt där bak i huvudet så finns det en tanke om att det inte riktigt är uppklarat.
Som om jag borde göra något mer?

Näe, nu ska jag dansa ut i regnet med Nando.
Hämta lillskruttan på dagis och promenera hem.
Laga middag, städa, plocka. Imorgon är det arbetsintervjuer och fika med min älskade Maria.
Kram på er!

En turbulent vecka.
Kastas mellan hopp och förtvivlan.
Lugn och stress.
Ena stunden har Andreas gått med på att reglera Denises boende, varannan helg hos honom.
Till att sekunden efter (inte bokstavligt talat då) ångra sig och mena på att vi bara ska reglera det med någon dag hit eller dit.
För att han inte tror att det är bra med för stor omställning för hennes del.
Och för att det är jobbigt för honom.
Jag har förståelse för argumenten, men tycker samtidigt att om vi kommit överens om något så är det det vi måste vara enade kring.. Vilket vi ju också var när vi hade avslutat mötet hos Soc.
Men han är som han är, vänder kappan efter vinden och gör det som passar honom bäst.
Utgår inte för vad som kanske är mest logiskt och bäst för Denise utan vad som passar för hans ego.
För stunden.

Jag kunde bara inte hålla tillbaka...
Ilskan tog överhanden, tårarna forsade längs mina kinder.
Hjärtat värkte och ångesten sköljde över mig
Aldrig ska vi få lugn och ro.

Jag borde inte blivit förvånad, det här är ju hans agerande i ett nötskal.
Så typiskt honom.
Så jag försökte ännu en gång, räckte ut handen, ännu en gång.
Och då gick han med på en förlängd helg (torsdag-måndag). Nu är det bara invänta att det juridiska dokumentet skrivs under och att allt blir klart.
Tänker inte jubla. Inte ropa hej förrän vi faktiskt kommit över ån.
Leva i nuet med historien som min verklighet.
Fram tills jag ser hans underskrift på ett papper så är det varannan vecka som är vår verklighet.
Allt jag vill är ju att vi ska få lugn och ro, men känslig som jag är vet jag att jag tar på mig mer än jag ska. Mer än jag behöver. Än vad som är nödvändigt.
Jag måste sluta.. Inse att det här är något som vilar på hans axlar och att jag gjort ALLT jag kan för att göra det här bättre.
Sen att det kommer finnas människor som vill hävda motsatsen, ja det får jag leva med och det accepterar jag.

Ge mig lugn.

Efter ett par dagars njutande, avslappning och bortkoppling från världen så är jag tillbaka.
Hela helgen var det lugnt, ingenting speciellt hände.
Hela lördagen tillbringades så gott som hemma framför tvn och vi passade på att bara vara.
Tillsammans.
Söndagen var det valpträff och testning av viltspår.
Det var uppskattat och vi kom hem med en trött valp.

Men..
Men men men... arbetsveckan har börjat allt annat än bra.
Helst skulle jag inte vilja tänka på det.
Bara stänga av och koppla bort.
Jag fick ett mindre roligt samtal med mina chefer idag.
De är inte nöjda med mitt resultat, jag har inte presterat som det är tänkt och jag har varit borta för mkt (sjukdom och VAB)...Och på det - SEMESTER.
Ja jag säger då det...
Företag med en icke svensk kultar har sannerligen både stora fördelar och många stora nackdelar.
Min prestation kan jag ju förvänta mig att jag hade fått diskuterat oavsett företagsklimat - jag vet att jag inte nått upp till mina uppsatta mål och jag argumenterar inte emot.
Men... resten. Känns orättvist.
Så nu har jag en kort tid på mig att bevisa att jag kan.
Exakt hur lång tid sa de såklart inte.
Samtidigt var undertonen i samtalet att jag kanske skulle överväga att sluta på min tjänst.

"I vissa skeden i livet så kanske man får inse sina arbetsbegränsingar och just nu är kanske inte den hä yrkesrollen vad som passar bäst för dig. Just nu".

Min chef har på ett sätt rätt, jag håller med honom.
Men jag kan inte bara sluta mitt jobb..
Av ekonomiska skäl, annars hade jag gått.
På dagen.
Jag är inte motiverad, jag känner mig pressad och det är motigt på morgonen.
Att ta sig ur en ond spiral är möjligt, men just nu vet jag inte hur jag ska göra det bara, '

Det känns pissigt..
Jag ville verkligen få ett break nu.
Tyckte jag förtjänade det.
Eller är det ödet som tvingar sig till ett miljöombyte för att jag sedan ska kunna slappna av....?

Hm.

Ja jag vet att den här bloggen är skitdåligt uppdaterad.
Gud förbjude!
Jag har bara... varit så inne i mitt att jag inte orkar skriva... Alls.
Även om jag ju inte borde ha brist på inspiration så känns det ibland jäkligt tungt o skriva här...

Dock så har jag nått en stor STOR seger i veckan!
Min lilla flicka inombords hoppade upp och ner och skrek så att hea världen borde hört hur lycklig jag var.
Jag har kämpat i alla dessa år, gråtit, varit förtvivlad, frustrerad, arg, hoppfull, besviken, deprimerad, likgiltig..
Hela känsloregistret har utspelat sig och nu... nu... är det över.
Tomhet - LYCKA!
Andreas har alltså äntligen äntligen gått med på att ge Denise lugn och ro.
Äntligen ska hon få rota sig, bygga upp ett socialt nätverk... andas ut.
Jag är så glad, det har tagit ett par dagar för de här känslorna att sjunka in.
I början hade jag svårt att komma underfund med verkligheten, komma ifatt...
Var det över nu? Efter 4 års kämpande, strid... varav 1 år i tingsrätt... Och nu var det alltså klart?
Missförstå mig rätt, jag är SÅ så så lycklig. Men all min energi, mina tankar och så mkt som jag omedvetet och medvetet lagt på det här skulle nu inte behövas längre?
Jag skulle kunna känna mig fri? Kunna göra något annat? Se att Denise mår bra utan att behöva oroa mjig och känna att jag är en skurk som lovar henne lugn och ro för att samtidigt veta att jag lovar mer än jag kan hålla.
Nu får vi alltså börja helt på nytt.
Hitta vår vardag. Nya rutiner - våra rutiner.

Andreas kommer alltså att ha henne varannan helg - fredag till måndag.
En bra lösning om du frågar mig.
Jag tror på den.
Min älskade flicka, jag har kämpat för oss - för dig.
Du är allt i denna värld som betyder något för mig.
Hur jobbigt det än ha må varit så kan jag stå framför dig stark idag och säga att det är värt att kämpa!

Kärleken är större än allt!

Jag vet att inläggen lyser med sin frånvaro.
Jag har inte orkat, och inte haft lust.
Känner mig så ledsen och känns stundtals som att jag kommit in i en ond spiral igen.
Jag var så säker på i somras att jag inte skulle behöva återvända dit. Åtminstonde inte än på ett tag.

Min stackars prinsessa har kommit in i en orolig period. Hon tänker, gurbblar, gråter och är allmänt nedstämd. Igen.
Det gör alldeles för ont i hjärtat för att kunna fokusera tankarna på annat.
Jag vet att människor i min omgivning menar väl, vet att de tänker att de ska underlätta för mig.
De försöker uppmuntra mig med att inte grubbla så mycket, tänka att det jag gjort för Denise har jag gjort från hjärtat och att jag verkligen gjort allt jag kunnat.
Men har jag verkligen det?
Har jag gjort allt som står i min makt? Har jag verkligen alltid funnits vid hennes sida, lyssnat och sett till hennes behov?
Eller har jag varit feg och gett vika för Andreas krav alldeles för ofta?
Inte stått upp för Denise, inte kämpat för henne när hon sagt att hon mått dåligt?
Jag undrar hur länge det dåliga samvetet ska jaga mig för allt jag inte gjort istället för att jag ska kunna klappa mig på axeln för allt gott jag gjort henne?
När ska jag vända spiralen?

Hon har gråtit, hon har bönat och hon har bett.
Hon har räckt ut sin hand och bett om mitt hjärta och jag har.... nog inte alltid tagit henne på allvar.
Kan inte göra annat än att gråta, känna tårarna rinna ner längs min kind.. Hennes tårar droppar och blöter ner min axel. Hennes rödsprängda ögon och en blick som nu ber hennes mamma att stå upp för henne när hon inte vågar själv.

Idag kunde jag inte känna mig som en svikare längre.
Jag var tvungen att ringa Andreas och förklara situationen. Berätta hur kämpig denna veckan varit för hen och hur hon mått. Han backade undan. Just nu skiter jag i hans avsikter till varför han gjorde det.
Denise stannar en natt till och sen får vi se.

Men det gjorde gott, att kunna hjälpa henne. Inte känna mig så jävla värdelös och som jordens största svikare.
Äntligen känna att jag verkligen finns där för henne.
Kunna lugna henne och hålla henne hårt.


Älskade älskade älskling... Jag vet att livet inte behandlat dig allt för väl. Men du ska veta att jag, som din mamma, har gjort vad jag kunnat utifrån de förutsättningar som funnits.
Utifrån de val som getts mig.
Utifrån min förmåga. Lita på mig när jag säger att min kärlek till dig är större än livet själv och att jag skulle ge vad som helst för att ge dig komplett lycka.
Jag kommer alltid finnas till hands, alltid lyssna, alltid stötta. Aldrig vända dig ryggen eller nedvärdera dina åsikter och din tro.
I den bättre av världar skulle jag radera din oro, jag skulle ta över din smärta och låta dig leva utan bekymmer.

Jag älskar dig, Denise.

/Mamma

Fy fan
Fy för dagar som dessa.
Dagar då jag bara vill sticka huvudet i sanden.
Inta prata med någon, sluta existera för en stund.
Jag orkar inte med den psykiska, mentala påfrestning som det innebär.
Jag känner mig tyng, som om jag bär flera hundra kilo på mina axlar.
Mitt samvete känns smutsigt, som en fläck som etsat sig fast och inte går bort.

Känslor i kaos, ett ända jävla virrvarr i mitt huvud.
Livet är inte lätt att leva sa någon.. Sant, men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt?
Ingen berättade hur mkt man ska få kämpa för det man tror på, ingen sa att man skulle utsättas för prövning efter prövning.
Ingen.

Åh.. hur och varför låter jag det påverka mig så.
Och hur kan det komma sig att den stora känslan av ensamhet alltid infinner sig när jag känner att det är som värst?
Fan fan fan.
Jag är ingen trevlig medmänniska idag.
Jag känner mig ledsen.

Regnet verkligen öser ner idag.
Nu är det härligt o vara hundägare ;)
Det känns fortfarande en aning tungt... med Denise. Jag är bara så glad att dagarna går framåt och varje dag betyder att jag är en dag närmare att få träffa henne igen.
Jag är verkligen en känslomänniska och jag kommer otroligt lätt ur balans när hon inte är med mig eller när något oförutsett händer som jag inte vet hur jag ska hantera. Allt blir väldigt påtagligt och ibland så önskar man ju att man kunde stänga av.
För en stund.
Nåja, jag säger inte att jag vill ändra på den jag är, för jag är stolt över mig själv och mina kvalitéer och brister.
Jag gör mitt bästa för att acceptera dem, vara tacksam för det jag har och leva här och nu.
Tala om att det är en jobbig mental resa att göra och inte undra på att man är helt slut emellanåt när man jobbar så mycket mentalt.
Men så är det antar jag.

Då är det skönt o få ha bloggen... oftast när jag skriver blir det kanske väldigt dramatiskt.
Väldigt påtagligt. Jag får ju ut alla mina grubblerier, känslor och tankar här.
Min ventil är här.
I verkligheten är det inte alls lika dramatisk - eller är det de egentligen?

I flera dagar har jag sagt att jag ska baka bullar men inte kommit mig för att göra det.
Idag har jag alla de rätta förutsättningarna  - vädret är piss, jag är ensam och Nando sover sin längre styund under eftermiddagen. Så får det bli. I eftermiddag ska jag baka bullar.

Om ni inte redan hittat till min hemsida för Nando så får ni gärna kika in här.

Kärlek så länge,

Sara

Jag vet att jag borde uppdaterat bättre
Jag vet att jag borde ha haft mer fantasi
Skrivit om mer upplyftande historier.
Just nu är jag tom.
Jag är uppfylld men ändå tom.


Saknar Denise så det gör ont i hjärtat. Hon ringde mig idag, de mest betydelsefulla minutrarna på hela dagen!
Älskar att höra hennes röst, det gör mig lugn och trygg.
Men tror att både hon och jag lider en aning efteråt (även om jag vet att hon säkert har dunderkul med allt ståhej inför bröllopet)... Men när vi hört varndras röster blir saknaden påtaglig.
Åh mitt hjärta.
Fan vad jag önskar att jag kunde gjort saker ogjorda, att jag kunde ha påverkat det åt ett annat håll innan det var för sent.
Å vad jag önskar att din pappa var resonlig och kunde tänka utifrån dig istället för hans gigantiskt stora feta ego. Nån gång. Bara ibland. Vid enstaka tillfällen. Allt som skulle krävas.
Jag känner att jag har fått en stadigare grund nu, som håller i mig även när det blåser storm, en rygg famn som fångar mig när jag känner att det blir för jobbigt eller för motigt.
Jag känner att jag orkar. Vet att det är lite till... lite mer... som gäller.
Det är allt.
En vacker dag kommer allt att ta slut, Denise har vuxit upp och hon kommer förstå.
Hon kommer lägga ihop pusselbitarna och inse vad som hände.
Jag vet att jag finns vid hennes sida då - gör du?

Nej visst, skulden är inte min. Inte enbart. Jag har dock burit både din och min skuld så jävla länge att det har fått mig att gå under ytan. Nu har jag kommit till botten och vägrar att acceptera mera, nu måste jag tuffa på mig, låta skinnet hårdna en aning. Stå emot och säga ifrån.
Du är bara inte värd fler chanser. När ska jag sluta ge dig fler chanser?
Och jag vet, att även om jag inte borde tro dig och ta dig på dina ord, så blir jag ändå ledsen och besviken när du fortfarande bevisligen lovar saker du inte kan hålla.
Du vet att mitt förtroende för dig är NOLL, och det kommer krävas oerhört mycket att bygga upp det. Om det någonsin går.

Jag försöker och har länge försökt att hitta ett sätt att acceptera situationen.
Förlåta den. Frigöra dig. Gå vidare och se vad som kommer att ske.

Någon där ute vet att det är svårt.
Obeskrivligt svårt.
När allt du kan göra är att acceptera allt..........eller inget.

Seeeemmeeester!
Härliga 4 veckor :)
Säkert kommer bloggen få lite semester, men troligen (för det händer ju en del under de här veckorna) så kommer jag nog att uppdatera den :)

Planerna för dagen är att bege sig till en strand - vi gillar Kaanan badet i V-by.
Stort, hyfsat långgrunt och inte den där känslan att man ligger på varandra som packade sillar...
Skönt!

Jag är så evinnerligt trött.
Jag skuller på värmen och alla andra aktiviteter...
Jag vet att jag är sjuk, men emellanåt längtar jag till den uppfriskande luften om hösten.
Den som bokstavligt talat sveper över dig som en mild frisk vind.
Som ger dig lite naturlig färg på kinderna (och då pratar vi inte röd som en kräfta färg)...
Den perioden som fortfarande inte är jättemörk på kvällarna, men som än då gör att man känner med rätt att man får lägga sig ner i soffan med gott samvete, tända ljus och använda filten!
Min kära man har dessutom köpt en vetekudde som jag kan värma mig med när det blir riktigt kallt.

Det känns som att jag har en spännande sensommar/höst framför mig och jag vill komma dit redan nu!
Jag vill påbörja min resa redan nu!
Vad finns bakom krönet? Vilka erfarenheter ska jag få samla på mig? Hur kommer jag att få utvecklas?
Jag är nyfiken!

Till hösten ska jag sätta igång med min träning igen och det längtar jag framför allt till.
Jag längtar att få sätta min ropp i rörelse, tills det nästan gör ont.
Känna hur musklerna jobbar och den där sköna känslan efteråt.
Promenader, joggingturer, yoga och kanske även ridning. Full fart.

Så, när kommer hösten?

Livet är helt enkelt fullt av upp och ner gångar.
just nu känns det som om jag befinner mig på en bergstopp... eller i alla fall på väg upp för en. I positiv bemärkelse.
Jag mår bra, trivs bra med livet, njuter av stunden... finns här och nu. Och det känns som att allt är påväg åt rätt håll.
Jag börjar känna mig trygg, komma till insikt med vem jag själv är, vart mina egna gränser går och vad som egentligen får mig att må bra.
Jag försöker fokusera på det, och lägga det jobbiga lite åt sidan för en stund.
Inte med det sagt att jag inte tänker, inte grubblar och inte blir ledsen emellanåt... För det blir jag och så är jag.
En känslomänniska ut i fingerspetsarna.

Men det märks tydligt hur frekvensen på blogginläggen går ner så fort mitt liv stabiliserar sig lite.
Då blir mitt behov inte lika stort att blogga och jag känner inte att det är lika uppskattat att sätta positiva känslor på print.
Men jag ska bli bättre på det, jag lovar.

Nu händer det så mycket annat..
Valpkurs imorgon, förberedelser inför Nandos hemkomst
Förberedelser för den sista jobbveckan innan semester
Och NJUTA av stunden.
Livet är bara helt fantastiskt! Och jag är så lycklig över att få må bra i själen. Att hitta de där små rummen där det bara finns ren lycka och ingen oro...
Nu ska jag ta mig iväg till jobbet.

Puss,
S

Igår bjöd på både upp och ner banor.
Morgonen började inte bra, jag kände mig ledsen och det var allmänt tungt...
Men jag vet att jag måste ta mig igenom det, för på andra sidan så känns det alltid bättre.
Eftermiddagen spenderades tillsammans med min kära och hans familj. Åh jag tycker om dem så mycket!
Så öppna och varmhjärtade människor, det gör mig gott!
En trevlig middag senare och några glas vin och allting kändes betydligt bättre.

Idag är generellt en bättre dag.
Även om jag är trött
Även om hjärtat värker...
Men imorgon komme hon hem! Det känns skönt, jag vet att hon har det bra, jag litar på mina svärföräldrar och de tycker så mycket om Denise.
Denise vet att hon kan ringa mig när det blir för jobbigt, hon vet att hon får säga att hon saknar mig... att det är helt okej. Och att jag saknar henne med.
Hon vet att det inte är någon som tar illa vid sig om hon pratar om mamma... Som hon är van vid.
Imorgon kommer mitt hjärta i alla fall och vi får se v ad helgen kan bjuda på =)

Ikväll ska vi hälsa på små vovvarna...
De växer så det knakar och nu är det bara några dagar kvar tills vi får veta vilken av chamrtrollen som blir våran. Herregud - hundägare!?
Känns stort..


Dando - charmtrollet som inspirerar oss