Ledsen
Fy fan
Fy för dagar som dessa.
Dagar då jag bara vill sticka huvudet i sanden.
Inta prata med någon, sluta existera för en stund.
Jag orkar inte med den psykiska, mentala påfrestning som det innebär.
Jag känner mig tyng, som om jag bär flera hundra kilo på mina axlar.
Mitt samvete känns smutsigt, som en fläck som etsat sig fast och inte går bort.
Känslor i kaos, ett ända jävla virrvarr i mitt huvud.
Livet är inte lätt att leva sa någon.. Sant, men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt?
Ingen berättade hur mkt man ska få kämpa för det man tror på, ingen sa att man skulle utsättas för prövning efter prövning.
Ingen.
Åh.. hur och varför låter jag det påverka mig så.
Och hur kan det komma sig att den stora känslan av ensamhet alltid infinner sig när jag känner att det är som värst?
Fan fan fan.
Jag är ingen trevlig medmänniska idag.
Jag känner mig ledsen.
Fy för dagar som dessa.
Dagar då jag bara vill sticka huvudet i sanden.
Inta prata med någon, sluta existera för en stund.
Jag orkar inte med den psykiska, mentala påfrestning som det innebär.
Jag känner mig tyng, som om jag bär flera hundra kilo på mina axlar.
Mitt samvete känns smutsigt, som en fläck som etsat sig fast och inte går bort.
Känslor i kaos, ett ända jävla virrvarr i mitt huvud.
Livet är inte lätt att leva sa någon.. Sant, men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt?
Ingen berättade hur mkt man ska få kämpa för det man tror på, ingen sa att man skulle utsättas för prövning efter prövning.
Ingen.
Åh.. hur och varför låter jag det påverka mig så.
Och hur kan det komma sig att den stora känslan av ensamhet alltid infinner sig när jag känner att det är som värst?
Fan fan fan.
Jag är ingen trevlig medmänniska idag.
Jag känner mig ledsen.
Regn o bullar
Regnet verkligen öser ner idag.
Nu är det härligt o vara hundägare ;)
Det känns fortfarande en aning tungt... med Denise. Jag är bara så glad att dagarna går framåt och varje dag betyder att jag är en dag närmare att få träffa henne igen.
Jag är verkligen en känslomänniska och jag kommer otroligt lätt ur balans när hon inte är med mig eller när något oförutsett händer som jag inte vet hur jag ska hantera. Allt blir väldigt påtagligt och ibland så önskar man ju att man kunde stänga av.
För en stund.
Nåja, jag säger inte att jag vill ändra på den jag är, för jag är stolt över mig själv och mina kvalitéer och brister.
Jag gör mitt bästa för att acceptera dem, vara tacksam för det jag har och leva här och nu.
Tala om att det är en jobbig mental resa att göra och inte undra på att man är helt slut emellanåt när man jobbar så mycket mentalt.
Men så är det antar jag.
Då är det skönt o få ha bloggen... oftast när jag skriver blir det kanske väldigt dramatiskt.
Väldigt påtagligt. Jag får ju ut alla mina grubblerier, känslor och tankar här.
Min ventil är här.
I verkligheten är det inte alls lika dramatisk - eller är det de egentligen?
I flera dagar har jag sagt att jag ska baka bullar men inte kommit mig för att göra det.
Idag har jag alla de rätta förutsättningarna - vädret är piss, jag är ensam och Nando sover sin längre styund under eftermiddagen. Så får det bli. I eftermiddag ska jag baka bullar.
Om ni inte redan hittat till min hemsida för Nando så får ni gärna kika in här.
Kärlek så länge,
Sara
Nu är det härligt o vara hundägare ;)
Det känns fortfarande en aning tungt... med Denise. Jag är bara så glad att dagarna går framåt och varje dag betyder att jag är en dag närmare att få träffa henne igen.
Jag är verkligen en känslomänniska och jag kommer otroligt lätt ur balans när hon inte är med mig eller när något oförutsett händer som jag inte vet hur jag ska hantera. Allt blir väldigt påtagligt och ibland så önskar man ju att man kunde stänga av.
För en stund.
Nåja, jag säger inte att jag vill ändra på den jag är, för jag är stolt över mig själv och mina kvalitéer och brister.
Jag gör mitt bästa för att acceptera dem, vara tacksam för det jag har och leva här och nu.
Tala om att det är en jobbig mental resa att göra och inte undra på att man är helt slut emellanåt när man jobbar så mycket mentalt.
Men så är det antar jag.
Då är det skönt o få ha bloggen... oftast när jag skriver blir det kanske väldigt dramatiskt.
Väldigt påtagligt. Jag får ju ut alla mina grubblerier, känslor och tankar här.
Min ventil är här.
I verkligheten är det inte alls lika dramatisk - eller är det de egentligen?
I flera dagar har jag sagt att jag ska baka bullar men inte kommit mig för att göra det.
Idag har jag alla de rätta förutsättningarna - vädret är piss, jag är ensam och Nando sover sin längre styund under eftermiddagen. Så får det bli. I eftermiddag ska jag baka bullar.
Om ni inte redan hittat till min hemsida för Nando så får ni gärna kika in här.
Kärlek så länge,
Sara
Allt......eller inget?
Jag vet att jag borde uppdaterat bättre
Jag vet att jag borde ha haft mer fantasi
Skrivit om mer upplyftande historier.
Just nu är jag tom.
Jag är uppfylld men ändå tom.
Saknar Denise så det gör ont i hjärtat. Hon ringde mig idag, de mest betydelsefulla minutrarna på hela dagen!
Älskar att höra hennes röst, det gör mig lugn och trygg.
Men tror att både hon och jag lider en aning efteråt (även om jag vet att hon säkert har dunderkul med allt ståhej inför bröllopet)... Men när vi hört varndras röster blir saknaden påtaglig.
Åh mitt hjärta.
Fan vad jag önskar att jag kunde gjort saker ogjorda, att jag kunde ha påverkat det åt ett annat håll innan det var för sent.
Å vad jag önskar att din pappa var resonlig och kunde tänka utifrån dig istället för hans gigantiskt stora feta ego. Nån gång. Bara ibland. Vid enstaka tillfällen. Allt som skulle krävas.
Jag känner att jag har fått en stadigare grund nu, som håller i mig även när det blåser storm, en rygg famn som fångar mig när jag känner att det blir för jobbigt eller för motigt.
Jag känner att jag orkar. Vet att det är lite till... lite mer... som gäller.
Det är allt.
En vacker dag kommer allt att ta slut, Denise har vuxit upp och hon kommer förstå.
Hon kommer lägga ihop pusselbitarna och inse vad som hände.
Jag vet att jag finns vid hennes sida då - gör du?
Nej visst, skulden är inte min. Inte enbart. Jag har dock burit både din och min skuld så jävla länge att det har fått mig att gå under ytan. Nu har jag kommit till botten och vägrar att acceptera mera, nu måste jag tuffa på mig, låta skinnet hårdna en aning. Stå emot och säga ifrån.
Du är bara inte värd fler chanser. När ska jag sluta ge dig fler chanser?
Och jag vet, att även om jag inte borde tro dig och ta dig på dina ord, så blir jag ändå ledsen och besviken när du fortfarande bevisligen lovar saker du inte kan hålla.
Du vet att mitt förtroende för dig är NOLL, och det kommer krävas oerhört mycket att bygga upp det. Om det någonsin går.
Jag försöker och har länge försökt att hitta ett sätt att acceptera situationen.
Förlåta den. Frigöra dig. Gå vidare och se vad som kommer att ske.
Någon där ute vet att det är svårt.
Obeskrivligt svårt.
När allt du kan göra är att acceptera allt..........eller inget.
Jag vet att jag borde ha haft mer fantasi
Skrivit om mer upplyftande historier.
Just nu är jag tom.
Jag är uppfylld men ändå tom.
Saknar Denise så det gör ont i hjärtat. Hon ringde mig idag, de mest betydelsefulla minutrarna på hela dagen!
Älskar att höra hennes röst, det gör mig lugn och trygg.
Men tror att både hon och jag lider en aning efteråt (även om jag vet att hon säkert har dunderkul med allt ståhej inför bröllopet)... Men när vi hört varndras röster blir saknaden påtaglig.
Åh mitt hjärta.
Fan vad jag önskar att jag kunde gjort saker ogjorda, att jag kunde ha påverkat det åt ett annat håll innan det var för sent.
Å vad jag önskar att din pappa var resonlig och kunde tänka utifrån dig istället för hans gigantiskt stora feta ego. Nån gång. Bara ibland. Vid enstaka tillfällen. Allt som skulle krävas.
Jag känner att jag har fått en stadigare grund nu, som håller i mig även när det blåser storm, en rygg famn som fångar mig när jag känner att det blir för jobbigt eller för motigt.
Jag känner att jag orkar. Vet att det är lite till... lite mer... som gäller.
Det är allt.
En vacker dag kommer allt att ta slut, Denise har vuxit upp och hon kommer förstå.
Hon kommer lägga ihop pusselbitarna och inse vad som hände.
Jag vet att jag finns vid hennes sida då - gör du?
Nej visst, skulden är inte min. Inte enbart. Jag har dock burit både din och min skuld så jävla länge att det har fått mig att gå under ytan. Nu har jag kommit till botten och vägrar att acceptera mera, nu måste jag tuffa på mig, låta skinnet hårdna en aning. Stå emot och säga ifrån.
Du är bara inte värd fler chanser. När ska jag sluta ge dig fler chanser?
Och jag vet, att även om jag inte borde tro dig och ta dig på dina ord, så blir jag ändå ledsen och besviken när du fortfarande bevisligen lovar saker du inte kan hålla.
Du vet att mitt förtroende för dig är NOLL, och det kommer krävas oerhört mycket att bygga upp det. Om det någonsin går.
Jag försöker och har länge försökt att hitta ett sätt att acceptera situationen.
Förlåta den. Frigöra dig. Gå vidare och se vad som kommer att ske.
Någon där ute vet att det är svårt.
Obeskrivligt svårt.
När allt du kan göra är att acceptera allt..........eller inget.
