prinsessmammans

Jag vet att inläggen lyser med sin frånvaro.
Jag har inte orkat, och inte haft lust.
Känner mig så ledsen och känns stundtals som att jag kommit in i en ond spiral igen.
Jag var så säker på i somras att jag inte skulle behöva återvända dit. Åtminstonde inte än på ett tag.

Min stackars prinsessa har kommit in i en orolig period. Hon tänker, gurbblar, gråter och är allmänt nedstämd. Igen.
Det gör alldeles för ont i hjärtat för att kunna fokusera tankarna på annat.
Jag vet att människor i min omgivning menar väl, vet att de tänker att de ska underlätta för mig.
De försöker uppmuntra mig med att inte grubbla så mycket, tänka att det jag gjort för Denise har jag gjort från hjärtat och att jag verkligen gjort allt jag kunnat.
Men har jag verkligen det?
Har jag gjort allt som står i min makt? Har jag verkligen alltid funnits vid hennes sida, lyssnat och sett till hennes behov?
Eller har jag varit feg och gett vika för Andreas krav alldeles för ofta?
Inte stått upp för Denise, inte kämpat för henne när hon sagt att hon mått dåligt?
Jag undrar hur länge det dåliga samvetet ska jaga mig för allt jag inte gjort istället för att jag ska kunna klappa mig på axeln för allt gott jag gjort henne?
När ska jag vända spiralen?

Hon har gråtit, hon har bönat och hon har bett.
Hon har räckt ut sin hand och bett om mitt hjärta och jag har.... nog inte alltid tagit henne på allvar.
Kan inte göra annat än att gråta, känna tårarna rinna ner längs min kind.. Hennes tårar droppar och blöter ner min axel. Hennes rödsprängda ögon och en blick som nu ber hennes mamma att stå upp för henne när hon inte vågar själv.

Idag kunde jag inte känna mig som en svikare längre.
Jag var tvungen att ringa Andreas och förklara situationen. Berätta hur kämpig denna veckan varit för hen och hur hon mått. Han backade undan. Just nu skiter jag i hans avsikter till varför han gjorde det.
Denise stannar en natt till och sen får vi se.

Men det gjorde gott, att kunna hjälpa henne. Inte känna mig så jävla värdelös och som jordens största svikare.
Äntligen känna att jag verkligen finns där för henne.
Kunna lugna henne och hålla henne hårt.


Älskade älskade älskling... Jag vet att livet inte behandlat dig allt för väl. Men du ska veta att jag, som din mamma, har gjort vad jag kunnat utifrån de förutsättningar som funnits.
Utifrån de val som getts mig.
Utifrån min förmåga. Lita på mig när jag säger att min kärlek till dig är större än livet själv och att jag skulle ge vad som helst för att ge dig komplett lycka.
Jag kommer alltid finnas till hands, alltid lyssna, alltid stötta. Aldrig vända dig ryggen eller nedvärdera dina åsikter och din tro.
I den bättre av världar skulle jag radera din oro, jag skulle ta över din smärta och låta dig leva utan bekymmer.

Jag älskar dig, Denise.

/Mamma