prinsessmammans

Fy fan
Fy för dagar som dessa.
Dagar då jag bara vill sticka huvudet i sanden.
Inta prata med någon, sluta existera för en stund.
Jag orkar inte med den psykiska, mentala påfrestning som det innebär.
Jag känner mig tyng, som om jag bär flera hundra kilo på mina axlar.
Mitt samvete känns smutsigt, som en fläck som etsat sig fast och inte går bort.

Känslor i kaos, ett ända jävla virrvarr i mitt huvud.
Livet är inte lätt att leva sa någon.. Sant, men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt?
Ingen berättade hur mkt man ska få kämpa för det man tror på, ingen sa att man skulle utsättas för prövning efter prövning.
Ingen.

Åh.. hur och varför låter jag det påverka mig så.
Och hur kan det komma sig att den stora känslan av ensamhet alltid infinner sig när jag känner att det är som värst?
Fan fan fan.
Jag är ingen trevlig medmänniska idag.
Jag känner mig ledsen.