Upp och ner
Dagarna rinner in i varandra.
Jag försöker sortera ut tiden
Komma underfund med vart den tar vägen och hur jag känner.
Sortera känslor.
Stabilisera och acceptera.
At sluta känna mig svag och känna hur halsen krampar.
All ångest, all oro, alla tankar samlas där. Sällan i magen.
Som alltid... blir jag låst. Vågar inte gråta, vågar inte visa mig svag. Håller allt inne och tillåter ingen att se hur jag känner, hur jag mår och hur svag jag är.
Jag vill inte visa min svaga sida,
Jag önskar innerligt att jag en dag ska kunna släppa mina spärrar, låta allting komma ut.
Släppa alla tankar om hur andra kommer se på mig för att jag inte alltid är stark.
Jag vet att det bara är min fåniga inställning, mitt inrutade mönster. En föreställning om att jag måste ha en fasad uppe för att jag annars inte kommer orka.
Nu är det snart den fasaden som gör att jag orkar med, snarare än andras tänkande.
Jag vill bara släppa alla murar, skita i vad någon tänker.
Vill vara känslig om jag är det
Gråta om jag är ledsen
Skratta hjärtligt om jag är lycklig
Tro på att JAG duger
som jag är.
Nu, i denna stund. Med alla de fel och kvalitéer som jag har.
Med mitt stora hjärta, mitt öppna sinne och helt enkelt bara vara Sara.
Jag närmar mig min 26 års dag med stormsteg och ändå känner jag mig på botten av livet.
Säga vad jag tycker
Stå upp för mig själv.
