..."tecken på att du varit stark alldeles för länge"
Vad fan är det för fel på mig?
Hur kommer det sig att det ständigt känns som om man gör fel?
Jag orkar inte.
Orkar inte vara på topp, orkar inte med en dag till av falskhet.
Jag känner mig stundtals starkt, glad och lycklig.. för att i nästa stund krascha.
Först inombords, tills alla murar och barriärer jämnats med marken, för att SEN visa det utåt.
Då alltid till de som står mig närmast, som oftast får leva med en reaktion av att de nu inte riktigt förstod vad som hände.
Plötsligt kom mitt brekadown. Utan förvarning, utan tecken.
Glad-ledsen-glad-ledsen.
Är masken på eller av?
Och framförallt, varför kan jag inte stå upp för mig själv och erkänna att under ytan är det helt enkelt inte bra.
Jag känner mig så ledsen.
Skör
Trött
Framförallt trött i själen.
Efter så många år av mental utmattning, psykisk misshandel och kämpande så är jag slut.
Jag tror mig veta hur det känns att nå botten, att inte orka mer än att ta en dag i taget.
Mycket av det jag gått igenom har ju på många plan gjort mig starkare, klokare och tryggare. Och det är verkligen något jag kommer bära med mig i längden.
När tröttheten försvunnit och när själen fått läka de djupa blödande sår som nu finns.
På andra sidan kommer det komma ut en starkare Sara. Ett annat jag.
För visst var det någon klok själ som myntade uttrycket:
"Deppression är inte ett svaghetstecken, utan snarare ett tecken på att du varit stark alldeles för länge"
Word.
Ge mig lugn
En turbulent vecka.
Kastas mellan hopp och förtvivlan.
Lugn och stress.
Ena stunden har Andreas gått med på att reglera Denises boende, varannan helg hos honom.
Till att sekunden efter (inte bokstavligt talat då) ångra sig och mena på att vi bara ska reglera det med någon dag hit eller dit.
För att han inte tror att det är bra med för stor omställning för hennes del.
Och för att det är jobbigt för honom.
Jag har förståelse för argumenten, men tycker samtidigt att om vi kommit överens om något så är det det vi måste vara enade kring.. Vilket vi ju också var när vi hade avslutat mötet hos Soc.
Men han är som han är, vänder kappan efter vinden och gör det som passar honom bäst.
Utgår inte för vad som kanske är mest logiskt och bäst för Denise utan vad som passar för hans ego.
För stunden.
Jag kunde bara inte hålla tillbaka...
Ilskan tog överhanden, tårarna forsade längs mina kinder.
Hjärtat värkte och ångesten sköljde över mig
Aldrig ska vi få lugn och ro.
Jag borde inte blivit förvånad, det här är ju hans agerande i ett nötskal.
Så typiskt honom.
Så jag försökte ännu en gång, räckte ut handen, ännu en gång.
Och då gick han med på en förlängd helg (torsdag-måndag). Nu är det bara invänta att det juridiska dokumentet skrivs under och att allt blir klart.
Tänker inte jubla. Inte ropa hej förrän vi faktiskt kommit över ån.
Leva i nuet med historien som min verklighet.
Fram tills jag ser hans underskrift på ett papper så är det varannan vecka som är vår verklighet.
Allt jag vill är ju att vi ska få lugn och ro, men känslig som jag är vet jag att jag tar på mig mer än jag ska. Mer än jag behöver. Än vad som är nödvändigt.
Jag måste sluta.. Inse att det här är något som vilar på hans axlar och att jag gjort ALLT jag kan för att göra det här bättre.
Sen att det kommer finnas människor som vill hävda motsatsen, ja det får jag leva med och det accepterar jag.
Ge mig lugn.
Kastas mellan hopp och förtvivlan.
Lugn och stress.
Ena stunden har Andreas gått med på att reglera Denises boende, varannan helg hos honom.
Till att sekunden efter (inte bokstavligt talat då) ångra sig och mena på att vi bara ska reglera det med någon dag hit eller dit.
För att han inte tror att det är bra med för stor omställning för hennes del.
Och för att det är jobbigt för honom.
Jag har förståelse för argumenten, men tycker samtidigt att om vi kommit överens om något så är det det vi måste vara enade kring.. Vilket vi ju också var när vi hade avslutat mötet hos Soc.
Men han är som han är, vänder kappan efter vinden och gör det som passar honom bäst.
Utgår inte för vad som kanske är mest logiskt och bäst för Denise utan vad som passar för hans ego.
För stunden.
Jag kunde bara inte hålla tillbaka...
Ilskan tog överhanden, tårarna forsade längs mina kinder.
Hjärtat värkte och ångesten sköljde över mig
Aldrig ska vi få lugn och ro.
Jag borde inte blivit förvånad, det här är ju hans agerande i ett nötskal.
Så typiskt honom.
Så jag försökte ännu en gång, räckte ut handen, ännu en gång.
Och då gick han med på en förlängd helg (torsdag-måndag). Nu är det bara invänta att det juridiska dokumentet skrivs under och att allt blir klart.
Tänker inte jubla. Inte ropa hej förrän vi faktiskt kommit över ån.
Leva i nuet med historien som min verklighet.
Fram tills jag ser hans underskrift på ett papper så är det varannan vecka som är vår verklighet.
Allt jag vill är ju att vi ska få lugn och ro, men känslig som jag är vet jag att jag tar på mig mer än jag ska. Mer än jag behöver. Än vad som är nödvändigt.
Jag måste sluta.. Inse att det här är något som vilar på hans axlar och att jag gjort ALLT jag kan för att göra det här bättre.
Sen att det kommer finnas människor som vill hävda motsatsen, ja det får jag leva med och det accepterar jag.
Ge mig lugn.
Miljöombyten och magont
Efter ett par dagars njutande, avslappning och bortkoppling från världen så är jag tillbaka.
Hela helgen var det lugnt, ingenting speciellt hände.
Hela lördagen tillbringades så gott som hemma framför tvn och vi passade på att bara vara.
Tillsammans.
Söndagen var det valpträff och testning av viltspår.
Det var uppskattat och vi kom hem med en trött valp.
Men..
Men men men... arbetsveckan har börjat allt annat än bra.
Helst skulle jag inte vilja tänka på det.
Bara stänga av och koppla bort.
Jag fick ett mindre roligt samtal med mina chefer idag.
De är inte nöjda med mitt resultat, jag har inte presterat som det är tänkt och jag har varit borta för mkt (sjukdom och VAB)...Och på det - SEMESTER.
Ja jag säger då det...
Företag med en icke svensk kultar har sannerligen både stora fördelar och många stora nackdelar.
Min prestation kan jag ju förvänta mig att jag hade fått diskuterat oavsett företagsklimat - jag vet att jag inte nått upp till mina uppsatta mål och jag argumenterar inte emot.
Men... resten. Känns orättvist.
Så nu har jag en kort tid på mig att bevisa att jag kan.
Exakt hur lång tid sa de såklart inte.
Samtidigt var undertonen i samtalet att jag kanske skulle överväga att sluta på min tjänst.
"I vissa skeden i livet så kanske man får inse sina arbetsbegränsingar och just nu är kanske inte den hä yrkesrollen vad som passar bäst för dig. Just nu".
Min chef har på ett sätt rätt, jag håller med honom.
Men jag kan inte bara sluta mitt jobb..
Av ekonomiska skäl, annars hade jag gått.
På dagen.
Jag är inte motiverad, jag känner mig pressad och det är motigt på morgonen.
Att ta sig ur en ond spiral är möjligt, men just nu vet jag inte hur jag ska göra det bara, '
Det känns pissigt..
Jag ville verkligen få ett break nu.
Tyckte jag förtjänade det.
Eller är det ödet som tvingar sig till ett miljöombyte för att jag sedan ska kunna slappna av....?
Hm.
Hela helgen var det lugnt, ingenting speciellt hände.
Hela lördagen tillbringades så gott som hemma framför tvn och vi passade på att bara vara.
Tillsammans.
Söndagen var det valpträff och testning av viltspår.
Det var uppskattat och vi kom hem med en trött valp.
Men..
Men men men... arbetsveckan har börjat allt annat än bra.
Helst skulle jag inte vilja tänka på det.
Bara stänga av och koppla bort.
Jag fick ett mindre roligt samtal med mina chefer idag.
De är inte nöjda med mitt resultat, jag har inte presterat som det är tänkt och jag har varit borta för mkt (sjukdom och VAB)...Och på det - SEMESTER.
Ja jag säger då det...
Företag med en icke svensk kultar har sannerligen både stora fördelar och många stora nackdelar.
Min prestation kan jag ju förvänta mig att jag hade fått diskuterat oavsett företagsklimat - jag vet att jag inte nått upp till mina uppsatta mål och jag argumenterar inte emot.
Men... resten. Känns orättvist.
Så nu har jag en kort tid på mig att bevisa att jag kan.
Exakt hur lång tid sa de såklart inte.
Samtidigt var undertonen i samtalet att jag kanske skulle överväga att sluta på min tjänst.
"I vissa skeden i livet så kanske man får inse sina arbetsbegränsingar och just nu är kanske inte den hä yrkesrollen vad som passar bäst för dig. Just nu".
Min chef har på ett sätt rätt, jag håller med honom.
Men jag kan inte bara sluta mitt jobb..
Av ekonomiska skäl, annars hade jag gått.
På dagen.
Jag är inte motiverad, jag känner mig pressad och det är motigt på morgonen.
Att ta sig ur en ond spiral är möjligt, men just nu vet jag inte hur jag ska göra det bara, '
Det känns pissigt..
Jag ville verkligen få ett break nu.
Tyckte jag förtjänade det.
Eller är det ödet som tvingar sig till ett miljöombyte för att jag sedan ska kunna slappna av....?
Hm.
Seger!!!!!!
Ja jag vet att den här bloggen är skitdåligt uppdaterad.
Gud förbjude!
Jag har bara... varit så inne i mitt att jag inte orkar skriva... Alls.
Även om jag ju inte borde ha brist på inspiration så känns det ibland jäkligt tungt o skriva här...
Dock så har jag nått en stor STOR seger i veckan!
Min lilla flicka inombords hoppade upp och ner och skrek så att hea världen borde hört hur lycklig jag var.
Jag har kämpat i alla dessa år, gråtit, varit förtvivlad, frustrerad, arg, hoppfull, besviken, deprimerad, likgiltig..
Hela känsloregistret har utspelat sig och nu... nu... är det över.
Tomhet - LYCKA!
Andreas har alltså äntligen äntligen gått med på att ge Denise lugn och ro.
Äntligen ska hon få rota sig, bygga upp ett socialt nätverk... andas ut.
Jag är så glad, det har tagit ett par dagar för de här känslorna att sjunka in.
I början hade jag svårt att komma underfund med verkligheten, komma ifatt...
Var det över nu? Efter 4 års kämpande, strid... varav 1 år i tingsrätt... Och nu var det alltså klart?
Missförstå mig rätt, jag är SÅ så så lycklig. Men all min energi, mina tankar och så mkt som jag omedvetet och medvetet lagt på det här skulle nu inte behövas längre?
Jag skulle kunna känna mig fri? Kunna göra något annat? Se att Denise mår bra utan att behöva oroa mjig och känna att jag är en skurk som lovar henne lugn och ro för att samtidigt veta att jag lovar mer än jag kan hålla.
Nu får vi alltså börja helt på nytt.
Hitta vår vardag. Nya rutiner - våra rutiner.
Andreas kommer alltså att ha henne varannan helg - fredag till måndag.
En bra lösning om du frågar mig.
Jag tror på den.
Min älskade flicka, jag har kämpat för oss - för dig.
Du är allt i denna värld som betyder något för mig.
Hur jobbigt det än ha må varit så kan jag stå framför dig stark idag och säga att det är värt att kämpa!
Kärleken är större än allt!
Gud förbjude!
Jag har bara... varit så inne i mitt att jag inte orkar skriva... Alls.
Även om jag ju inte borde ha brist på inspiration så känns det ibland jäkligt tungt o skriva här...
Dock så har jag nått en stor STOR seger i veckan!
Min lilla flicka inombords hoppade upp och ner och skrek så att hea världen borde hört hur lycklig jag var.
Jag har kämpat i alla dessa år, gråtit, varit förtvivlad, frustrerad, arg, hoppfull, besviken, deprimerad, likgiltig..
Hela känsloregistret har utspelat sig och nu... nu... är det över.
Tomhet - LYCKA!
Andreas har alltså äntligen äntligen gått med på att ge Denise lugn och ro.
Äntligen ska hon få rota sig, bygga upp ett socialt nätverk... andas ut.
Jag är så glad, det har tagit ett par dagar för de här känslorna att sjunka in.
I början hade jag svårt att komma underfund med verkligheten, komma ifatt...
Var det över nu? Efter 4 års kämpande, strid... varav 1 år i tingsrätt... Och nu var det alltså klart?
Missförstå mig rätt, jag är SÅ så så lycklig. Men all min energi, mina tankar och så mkt som jag omedvetet och medvetet lagt på det här skulle nu inte behövas längre?
Jag skulle kunna känna mig fri? Kunna göra något annat? Se att Denise mår bra utan att behöva oroa mjig och känna att jag är en skurk som lovar henne lugn och ro för att samtidigt veta att jag lovar mer än jag kan hålla.
Nu får vi alltså börja helt på nytt.
Hitta vår vardag. Nya rutiner - våra rutiner.
Andreas kommer alltså att ha henne varannan helg - fredag till måndag.
En bra lösning om du frågar mig.
Jag tror på den.
Min älskade flicka, jag har kämpat för oss - för dig.
Du är allt i denna värld som betyder något för mig.
Hur jobbigt det än ha må varit så kan jag stå framför dig stark idag och säga att det är värt att kämpa!
Kärleken är större än allt!
Hårt... alldeles för hårt är fallet..
Jag vet att inläggen lyser med sin frånvaro.
Jag har inte orkat, och inte haft lust.
Känner mig så ledsen och känns stundtals som att jag kommit in i en ond spiral igen.
Jag var så säker på i somras att jag inte skulle behöva återvända dit. Åtminstonde inte än på ett tag.
Min stackars prinsessa har kommit in i en orolig period. Hon tänker, gurbblar, gråter och är allmänt nedstämd. Igen.
Det gör alldeles för ont i hjärtat för att kunna fokusera tankarna på annat.
Jag vet att människor i min omgivning menar väl, vet att de tänker att de ska underlätta för mig.
De försöker uppmuntra mig med att inte grubbla så mycket, tänka att det jag gjort för Denise har jag gjort från hjärtat och att jag verkligen gjort allt jag kunnat.
Men har jag verkligen det?
Har jag gjort allt som står i min makt? Har jag verkligen alltid funnits vid hennes sida, lyssnat och sett till hennes behov?
Eller har jag varit feg och gett vika för Andreas krav alldeles för ofta?
Inte stått upp för Denise, inte kämpat för henne när hon sagt att hon mått dåligt?
Jag undrar hur länge det dåliga samvetet ska jaga mig för allt jag inte gjort istället för att jag ska kunna klappa mig på axeln för allt gott jag gjort henne?
När ska jag vända spiralen?
Hon har gråtit, hon har bönat och hon har bett.
Hon har räckt ut sin hand och bett om mitt hjärta och jag har.... nog inte alltid tagit henne på allvar.
Kan inte göra annat än att gråta, känna tårarna rinna ner längs min kind.. Hennes tårar droppar och blöter ner min axel. Hennes rödsprängda ögon och en blick som nu ber hennes mamma att stå upp för henne när hon inte vågar själv.
Idag kunde jag inte känna mig som en svikare längre.
Jag var tvungen att ringa Andreas och förklara situationen. Berätta hur kämpig denna veckan varit för hen och hur hon mått. Han backade undan. Just nu skiter jag i hans avsikter till varför han gjorde det.
Denise stannar en natt till och sen får vi se.
Men det gjorde gott, att kunna hjälpa henne. Inte känna mig så jävla värdelös och som jordens största svikare.
Äntligen känna att jag verkligen finns där för henne.
Kunna lugna henne och hålla henne hårt.
Älskade älskade älskling... Jag vet att livet inte behandlat dig allt för väl. Men du ska veta att jag, som din mamma, har gjort vad jag kunnat utifrån de förutsättningar som funnits.
Utifrån de val som getts mig.
Utifrån min förmåga. Lita på mig när jag säger att min kärlek till dig är större än livet själv och att jag skulle ge vad som helst för att ge dig komplett lycka.
Jag kommer alltid finnas till hands, alltid lyssna, alltid stötta. Aldrig vända dig ryggen eller nedvärdera dina åsikter och din tro.
I den bättre av världar skulle jag radera din oro, jag skulle ta över din smärta och låta dig leva utan bekymmer.
Jag älskar dig, Denise.
/Mamma
Jag har inte orkat, och inte haft lust.
Känner mig så ledsen och känns stundtals som att jag kommit in i en ond spiral igen.
Jag var så säker på i somras att jag inte skulle behöva återvända dit. Åtminstonde inte än på ett tag.
Min stackars prinsessa har kommit in i en orolig period. Hon tänker, gurbblar, gråter och är allmänt nedstämd. Igen.
Det gör alldeles för ont i hjärtat för att kunna fokusera tankarna på annat.
Jag vet att människor i min omgivning menar väl, vet att de tänker att de ska underlätta för mig.
De försöker uppmuntra mig med att inte grubbla så mycket, tänka att det jag gjort för Denise har jag gjort från hjärtat och att jag verkligen gjort allt jag kunnat.
Men har jag verkligen det?
Har jag gjort allt som står i min makt? Har jag verkligen alltid funnits vid hennes sida, lyssnat och sett till hennes behov?
Eller har jag varit feg och gett vika för Andreas krav alldeles för ofta?
Inte stått upp för Denise, inte kämpat för henne när hon sagt att hon mått dåligt?
Jag undrar hur länge det dåliga samvetet ska jaga mig för allt jag inte gjort istället för att jag ska kunna klappa mig på axeln för allt gott jag gjort henne?
När ska jag vända spiralen?
Hon har gråtit, hon har bönat och hon har bett.
Hon har räckt ut sin hand och bett om mitt hjärta och jag har.... nog inte alltid tagit henne på allvar.
Kan inte göra annat än att gråta, känna tårarna rinna ner längs min kind.. Hennes tårar droppar och blöter ner min axel. Hennes rödsprängda ögon och en blick som nu ber hennes mamma att stå upp för henne när hon inte vågar själv.
Idag kunde jag inte känna mig som en svikare längre.
Jag var tvungen att ringa Andreas och förklara situationen. Berätta hur kämpig denna veckan varit för hen och hur hon mått. Han backade undan. Just nu skiter jag i hans avsikter till varför han gjorde det.
Denise stannar en natt till och sen får vi se.
Men det gjorde gott, att kunna hjälpa henne. Inte känna mig så jävla värdelös och som jordens största svikare.
Äntligen känna att jag verkligen finns där för henne.
Kunna lugna henne och hålla henne hårt.
Älskade älskade älskling... Jag vet att livet inte behandlat dig allt för väl. Men du ska veta att jag, som din mamma, har gjort vad jag kunnat utifrån de förutsättningar som funnits.
Utifrån de val som getts mig.
Utifrån min förmåga. Lita på mig när jag säger att min kärlek till dig är större än livet själv och att jag skulle ge vad som helst för att ge dig komplett lycka.
Jag kommer alltid finnas till hands, alltid lyssna, alltid stötta. Aldrig vända dig ryggen eller nedvärdera dina åsikter och din tro.
I den bättre av världar skulle jag radera din oro, jag skulle ta över din smärta och låta dig leva utan bekymmer.
Jag älskar dig, Denise.
/Mamma
