..."tecken på att du varit stark alldeles för länge"
Vad fan är det för fel på mig?
Hur kommer det sig att det ständigt känns som om man gör fel?
Jag orkar inte.
Orkar inte vara på topp, orkar inte med en dag till av falskhet.
Jag känner mig stundtals starkt, glad och lycklig.. för att i nästa stund krascha.
Först inombords, tills alla murar och barriärer jämnats med marken, för att SEN visa det utåt.
Då alltid till de som står mig närmast, som oftast får leva med en reaktion av att de nu inte riktigt förstod vad som hände.
Plötsligt kom mitt brekadown. Utan förvarning, utan tecken.
Glad-ledsen-glad-ledsen.
Är masken på eller av?
Och framförallt, varför kan jag inte stå upp för mig själv och erkänna att under ytan är det helt enkelt inte bra.
Jag känner mig så ledsen.
Skör
Trött
Framförallt trött i själen.
Efter så många år av mental utmattning, psykisk misshandel och kämpande så är jag slut.
Jag tror mig veta hur det känns att nå botten, att inte orka mer än att ta en dag i taget.
Mycket av det jag gått igenom har ju på många plan gjort mig starkare, klokare och tryggare. Och det är verkligen något jag kommer bära med mig i längden.
När tröttheten försvunnit och när själen fått läka de djupa blödande sår som nu finns.
På andra sidan kommer det komma ut en starkare Sara. Ett annat jag.
För visst var det någon klok själ som myntade uttrycket:
"Deppression är inte ett svaghetstecken, utan snarare ett tecken på att du varit stark alldeles för länge"
Word.
