Åååh
BAJS.
Jag skrev nyss ett lååångt inlägg...
Som min dator raderade.
Jag får uppdatera mer ikväll. nu blev jag sur.
Blä.
Jag skrev nyss ett lååångt inlägg...
Som min dator raderade.
Jag får uppdatera mer ikväll. nu blev jag sur.
Blä.
Grattis i förskott
Imorgon är det dagen, min dag.
Dagen då jag föddes och såg dagens ljus för första gången.
Då för 26 år sedan.
Midsommarafton var det och min mamma var väl måttligt road av min tajming.
Men jag hade bråttom, 2 veckor för tidig var jag.
En liten tös, 49 cm och 2900 gr.
Åren gick, jag utvecklades till min egen person.
Har gått igenom många resor och tagit mig igenom många hinder.
Fått utmaning efter utmaning, utvecklats, fått uppleva innebörden av "ett steg fram och två steg bakåt" - bokstavligt talat.
Det har varit omvälvande, och resan om vem jag är, ja den är ju inte på långa vägar avslutad.
När jag tänker tillbaka på tiden som varit, livet som är, så kan jag inte förstå hur fort tiden kan gå.
Jag menar, vart tog all min tid vägen? Vart försvann alla åren?
2001 träffade jag Denises pappa
2001 förlovade vi oss och i samma veva flyttade jag hemifrån
2003 köpte jag tillsammans med Denises pappa vår första lägenhet i Hägerstensåsen
2005 blev jag gravid
2005 föddes min underbara dotter - älskade Denise
2006 gifte jag mig med Denises pappa
2006.. 3 veckor senare skilde vi oss
2006... 2 månader senare flyttade jag och Denise till Tumba, gemensamma lägenheten såldes
Sedan kom en kämpig, jobbig period. En period som jag fortfarande går igenom delvis, som jag bearbetar på mitt sätt. Försöker hitta ett sätt att förhålla mig till.
Jag har åkt en känslomässig berg-o-dabana ever since.
2007 träffade jag Albin för första gången, då som vän.
2008 blev vi ett par. 3 November närmare bestämt.
2009 flyttade vi ihop och förlovade oss (våren)
2009 köpte vi vårt gemensamma radhus i Hässelby
Nu känns det som att jag gått igenom en bit av min livshistoria och såhär låter den kanske inte allt för dramatisk.
Men åren har lärt mig massvis av läxor, många är de gånger då jag frågat mig själv "Varför just JAG!?"
Då, när jag stått där med gråten i halsen och funderat över hur orättvist livet kan vara och hur det kan kännas att ha dubbelt så många uppförsbackar som "alla andra"-
Men samtidigt är jag oerhört tacksam över alla saker och all livserfarenhet som jag får på köpet.
Allt som jag får lära mig om mig själv och hur jag fungerar som person. Stundtals är det oerhört spännande och utvecklande, samtdigt som jag stundtals k,änner mig, liten, ensam och bräcklig. Som om hela världen står emot mig.
Vad försöker jag säga?
Att jag känner sjuk ångest för min födelsedag?
Nej verkligen inte!
Jag må ha gått igenom mycket och vägen kvar kan betraktas som lång, eller enbart halva vägen kvar.
Men jag lever på hoppet, får näring av kärleken och känner tacksamheten för nuet.
Älska älska älska - det är vad som håller mig uppe!
Grattis till mig och SKÅL!
Dagen då jag föddes och såg dagens ljus för första gången.
Då för 26 år sedan.
Midsommarafton var det och min mamma var väl måttligt road av min tajming.
Men jag hade bråttom, 2 veckor för tidig var jag.
En liten tös, 49 cm och 2900 gr.
Åren gick, jag utvecklades till min egen person.
Har gått igenom många resor och tagit mig igenom många hinder.
Fått utmaning efter utmaning, utvecklats, fått uppleva innebörden av "ett steg fram och två steg bakåt" - bokstavligt talat.
Det har varit omvälvande, och resan om vem jag är, ja den är ju inte på långa vägar avslutad.
När jag tänker tillbaka på tiden som varit, livet som är, så kan jag inte förstå hur fort tiden kan gå.
Jag menar, vart tog all min tid vägen? Vart försvann alla åren?
2001 träffade jag Denises pappa
2001 förlovade vi oss och i samma veva flyttade jag hemifrån
2003 köpte jag tillsammans med Denises pappa vår första lägenhet i Hägerstensåsen
2005 blev jag gravid
2005 föddes min underbara dotter - älskade Denise
2006 gifte jag mig med Denises pappa
2006.. 3 veckor senare skilde vi oss
2006... 2 månader senare flyttade jag och Denise till Tumba, gemensamma lägenheten såldes
Sedan kom en kämpig, jobbig period. En period som jag fortfarande går igenom delvis, som jag bearbetar på mitt sätt. Försöker hitta ett sätt att förhålla mig till.
Jag har åkt en känslomässig berg-o-dabana ever since.
2007 träffade jag Albin för första gången, då som vän.
2008 blev vi ett par. 3 November närmare bestämt.
2009 flyttade vi ihop och förlovade oss (våren)
2009 köpte vi vårt gemensamma radhus i Hässelby
Nu känns det som att jag gått igenom en bit av min livshistoria och såhär låter den kanske inte allt för dramatisk.
Men åren har lärt mig massvis av läxor, många är de gånger då jag frågat mig själv "Varför just JAG!?"
Då, när jag stått där med gråten i halsen och funderat över hur orättvist livet kan vara och hur det kan kännas att ha dubbelt så många uppförsbackar som "alla andra"-
Men samtidigt är jag oerhört tacksam över alla saker och all livserfarenhet som jag får på köpet.
Allt som jag får lära mig om mig själv och hur jag fungerar som person. Stundtals är det oerhört spännande och utvecklande, samtdigt som jag stundtals k,änner mig, liten, ensam och bräcklig. Som om hela världen står emot mig.
Vad försöker jag säga?
Att jag känner sjuk ångest för min födelsedag?
Nej verkligen inte!
Jag må ha gått igenom mycket och vägen kvar kan betraktas som lång, eller enbart halva vägen kvar.
Men jag lever på hoppet, får näring av kärleken och känner tacksamheten för nuet.
Älska älska älska - det är vad som håller mig uppe!
Grattis till mig och SKÅL!
Upp och ner
Dagarna rinner in i varandra.
Jag försöker sortera ut tiden
Komma underfund med vart den tar vägen och hur jag känner.
Sortera känslor.
Stabilisera och acceptera.
At sluta känna mig svag och känna hur halsen krampar.
All ångest, all oro, alla tankar samlas där. Sällan i magen.
Som alltid... blir jag låst. Vågar inte gråta, vågar inte visa mig svag. Håller allt inne och tillåter ingen att se hur jag känner, hur jag mår och hur svag jag är.
Jag vill inte visa min svaga sida,
Jag önskar innerligt att jag en dag ska kunna släppa mina spärrar, låta allting komma ut.
Släppa alla tankar om hur andra kommer se på mig för att jag inte alltid är stark.
Jag vet att det bara är min fåniga inställning, mitt inrutade mönster. En föreställning om att jag måste ha en fasad uppe för att jag annars inte kommer orka.
Nu är det snart den fasaden som gör att jag orkar med, snarare än andras tänkande.
Jag vill bara släppa alla murar, skita i vad någon tänker.
Vill vara känslig om jag är det
Gråta om jag är ledsen
Skratta hjärtligt om jag är lycklig
Tro på att JAG duger
som jag är.
Nu, i denna stund. Med alla de fel och kvalitéer som jag har.
Med mitt stora hjärta, mitt öppna sinne och helt enkelt bara vara Sara.
Jag närmar mig min 26 års dag med stormsteg och ändå känner jag mig på botten av livet.
Säga vad jag tycker
Stå upp för mig själv.
.......
Jag upplever för tillfället en känslomässig berg-o-dalbana.
Över ingenting, över allt.
Saker som påverkar, kryper under skinnet, biter sig fast i tankarna, hjärtat och sinnet.
Som inte går att skaka bort och som har direkkontakt mede tårkanalerna och den här krampakitga känslan i halsen precis innan gråten tränger igenom.
Unstoppable. Indeniable.
Ibland känns det som om jag är ensam
I ett stort rum, fullt av människor
Myller
Och skriker så högt mina lungor bara orkar och min röst bär
Ingen vänder sig om
Ingen reagerar
Ingen ser
Sen förvinner känslan, oftast efter en natts sömn
Och jag känner mig trasig inombords
Varför?
Över ingenting, över allt.
Saker som påverkar, kryper under skinnet, biter sig fast i tankarna, hjärtat och sinnet.
Som inte går att skaka bort och som har direkkontakt mede tårkanalerna och den här krampakitga känslan i halsen precis innan gråten tränger igenom.
Unstoppable. Indeniable.
Ibland känns det som om jag är ensam
I ett stort rum, fullt av människor
Myller
Och skriker så högt mina lungor bara orkar och min röst bär
Ingen vänder sig om
Ingen reagerar
Ingen ser
Sen förvinner känslan, oftast efter en natts sömn
Och jag känner mig trasig inombords
Varför?
long time no see
Oj, ja jag vet att bloggens uppdateringar lyst med sin frånvaro.
detta trots att det nu händer massor massor med saker här..
Saker som påverkar att man har svårt o sova om natten, som gjort att vi dragit från stan i ett par dagar - bara för att orka med vardagen.
För att ta oss igenom stunden och inte fastna i det förflutna.
Hantverkare är onekligen ett släkte för sig, jag orkar helt enkelt inte dra hela historien här och nu.
En vacker dag när hela processen är klar, kanske. Men nu när vi i mitt i ett kaos av alla lagar, paragrafer och diverse hot så känns det inte som något jag är manad att göra.
Nu vill jag bara vara nära min familj, ta tillvara på stunderna när vi är tillsammans. njuta av varje andetag, hjärtslag och ögonblick. Bokstavligt talat.
Jag har sällan varit så rädd i mitt liv som då, förra veckan. Att ta beslutet att fly stan o ut på landet var då nog det bästa vi kunde göra.
Nästa veka är det jag nu laddar för mest.
Då är det dags att möta mitt "kära" ex i tingsrätten igen.
Oron börjar redan gnaga - vad kommer jag möta denna gången, vad ska jag förbereda mig inför, vilka är de argument han kommer använda?
Jag vet att jag vuxit mig starkare, men än är jag långt ifrån så stark som jag önskar att jag skulle vara.
Som jag borde vara.
Nu är ju nu och NU jobbar jag givetvis med det jag har och det jag yckats bygga upp, det lilla självförtroende som finns kan han ju inte rubba och i vissa sitioner märker jag på mig själv att jag också börjar ställa mera krav.
Det känns skönt, men ovant. Det är ju ingenting jag är van vid.
Men jag vänjer mig sakteligen...
Här finns en av mina nyaste kärlekar.
En liten ängel som kommer landa i vårt hushåll i början av augusti.
Som kommer få dela vår kärlek, vår vardag och berika oss ännu mer.
Ser fram emot att få hem en liten Nando, en pojkvovve på 8 veckor.
Vem är du av dessa? =) Om 1½ vecka får vi ses, för första gången =)
Ser verkligen fram emot det!
Nu ska jag kasta mig i sängen... jag känner mig konstant trött.
Illamående. Svullen. Blä.
Snart vänder det nog!
detta trots att det nu händer massor massor med saker här..
Saker som påverkar att man har svårt o sova om natten, som gjort att vi dragit från stan i ett par dagar - bara för att orka med vardagen.
För att ta oss igenom stunden och inte fastna i det förflutna.
Hantverkare är onekligen ett släkte för sig, jag orkar helt enkelt inte dra hela historien här och nu.
En vacker dag när hela processen är klar, kanske. Men nu när vi i mitt i ett kaos av alla lagar, paragrafer och diverse hot så känns det inte som något jag är manad att göra.
Nu vill jag bara vara nära min familj, ta tillvara på stunderna när vi är tillsammans. njuta av varje andetag, hjärtslag och ögonblick. Bokstavligt talat.
Jag har sällan varit så rädd i mitt liv som då, förra veckan. Att ta beslutet att fly stan o ut på landet var då nog det bästa vi kunde göra.
Nästa veka är det jag nu laddar för mest.
Då är det dags att möta mitt "kära" ex i tingsrätten igen.
Oron börjar redan gnaga - vad kommer jag möta denna gången, vad ska jag förbereda mig inför, vilka är de argument han kommer använda?
Jag vet att jag vuxit mig starkare, men än är jag långt ifrån så stark som jag önskar att jag skulle vara.
Som jag borde vara.
Nu är ju nu och NU jobbar jag givetvis med det jag har och det jag yckats bygga upp, det lilla självförtroende som finns kan han ju inte rubba och i vissa sitioner märker jag på mig själv att jag också börjar ställa mera krav.
Det känns skönt, men ovant. Det är ju ingenting jag är van vid.
Men jag vänjer mig sakteligen...
Här finns en av mina nyaste kärlekar.
En liten ängel som kommer landa i vårt hushåll i början av augusti.
Som kommer få dela vår kärlek, vår vardag och berika oss ännu mer.
Ser fram emot att få hem en liten Nando, en pojkvovve på 8 veckor.
Vem är du av dessa? =) Om 1½ vecka får vi ses, för första gången =)
Ser verkligen fram emot det!
Nu ska jag kasta mig i sängen... jag känner mig konstant trött.
Illamående. Svullen. Blä.
Snart vänder det nog!
Styrka & hopp
Hemma efter en underbar resa till Prag.
Bra för själen och skönt för hjärtat.
Fina vyer och underbart sällskap.. Vi behövde verkligen lite tid för oss själva, bara jag och Sissi.
Ta dagen som den kommer, lugnt o skönt. Strosa runt, äta gott och titta på folk.
Välbehövligt och lyxigt kändes det.
Lika skönt var det såklart att komma hem till mina kärlekar.. Alldeled underbart!
Tden bara flyter på, det är mycket saker på gång... alldeles för mkt för att jag ska kunna sortera ut tankarna och få ner dem på print..
Hus, vovve, vårdnadstvist. You name it.
Jag skulle bara vilja koppla bort allt, bara vara med familjen i vardagen. Utan att behöva känna oro och bekymmer.
Försöker göra mitt bästa för att ta dagen som den kommer, leva i nuet. Men det är svårt. En ständig utmaning.
Jag göpr mitt bästa att ha det i åtanke i alla fall.
22:a Juni är det dags för ett nytt möte i tingsrätten.
Hur det ska gå vet jag inte, jag har inte orkat tänka så långt.
Jag har inte orkat bena ut eventuella problem och frågeställningar som jag vet att jag borde gjort. Ge mig tid och jag ska göra det med.
Jag önskar bara att den karusellen kunde vara över. Att han kunde sluta ljuga för Denise och lova henne en massa saker som han inte kan hålla. Det är tröttsamt.
Så sent som igår så pratade Denise om hur jobbigt det är där, att de är osams och att M bara bestämmer. Att Denise känner sig obekväm o ledsen o vill hem till mamma.
Försökte förklara att vuxna kan bli osams ibland och att det inte är farligt, och att det definitivt aldrig är barnens fel.. Men det är svårt att förstå det som 4 åring.
Såklart.
Ge mig styrkan att fortsätta
Ge mig ögonen att se ljuset
Hoppet att se slutet
Snart är det över och då kan jag andas ut
Bra för själen och skönt för hjärtat.
Fina vyer och underbart sällskap.. Vi behövde verkligen lite tid för oss själva, bara jag och Sissi.
Ta dagen som den kommer, lugnt o skönt. Strosa runt, äta gott och titta på folk.
Välbehövligt och lyxigt kändes det.
Lika skönt var det såklart att komma hem till mina kärlekar.. Alldeled underbart!
Tden bara flyter på, det är mycket saker på gång... alldeles för mkt för att jag ska kunna sortera ut tankarna och få ner dem på print..
Hus, vovve, vårdnadstvist. You name it.
Jag skulle bara vilja koppla bort allt, bara vara med familjen i vardagen. Utan att behöva känna oro och bekymmer.
Försöker göra mitt bästa för att ta dagen som den kommer, leva i nuet. Men det är svårt. En ständig utmaning.
Jag göpr mitt bästa att ha det i åtanke i alla fall.
22:a Juni är det dags för ett nytt möte i tingsrätten.
Hur det ska gå vet jag inte, jag har inte orkat tänka så långt.
Jag har inte orkat bena ut eventuella problem och frågeställningar som jag vet att jag borde gjort. Ge mig tid och jag ska göra det med.
Jag önskar bara att den karusellen kunde vara över. Att han kunde sluta ljuga för Denise och lova henne en massa saker som han inte kan hålla. Det är tröttsamt.
Så sent som igår så pratade Denise om hur jobbigt det är där, att de är osams och att M bara bestämmer. Att Denise känner sig obekväm o ledsen o vill hem till mamma.
Försökte förklara att vuxna kan bli osams ibland och att det inte är farligt, och att det definitivt aldrig är barnens fel.. Men det är svårt att förstå det som 4 åring.
Såklart.
Ge mig styrkan att fortsätta
Ge mig ögonen att se ljuset
Hoppet att se slutet
Snart är det över och då kan jag andas ut
