Tack!
Klockan har precis slagit 21.00 och det är torsdag..
Ensam vaken.. Ja det är sant.
Lilltösen sover såklart och mannen sover med efter en hemsk migrän attack. Stackarn.
Idag är en bättre dag, även om jag stundtals känner mig väldigt låg.
Utan förklaring.
Jag vet bara att jag är så tacksam för att du finns min fina svägerska!
Jag är tacksam att du lyssnar och att du frågar och genuint bryr dig.
Människor som du växer definitivt inte på träd men jag önskar att alla hade en "någon" i sin omgivning, någon som du.. som ser dem, som frågar och som bryr sig.
Det gör mig gott och du lyfter mig när jag känner för att bara gräva ner mig i min ensamhet.
Att möta nån som man så öppet kan dela känslor med är ovanligt.
Tack, tack tack för att du är du och för att du är min vän!
Jag ska krypa ner i sängen bredvid min ängel en stund..
Att känna henens andetag mot min panna och se på henne en stund.
Känna lugnet sprida sig i min kropp och ge mig styrka.
Må bra för en stund, innan jag får somna in för idag..
Ett hjärtslag
Hjärtan som slår
I takt...
dunk dunk dunk..
Och helt plötsligt stannar allting upp. Världen runotmkring rullar på men jag stannar upp.
Mina andetag stannar.
Tårarna rinner ner för min kind och alla känslor väller över.
Som en bägare som blivit fylld till bredden och tippar över efter att ha blivit fylld med en droppe för mycket..
Precis som hjärtat.
Precis som andetagen.
Jag blir förlamad. Önskar jag kunde få fram ett ord.
Jag önskar jag kunde skrika ut min smärta över allt det onda. Berätta för alla hur det egentligen ligger till..
Kinderna blir våta.
Jag kan inte tänka nånting. Inte en enda liten tanke rusar genom mitt huvud... Allt är bara stilla. Lugnt.
Som om jag ser mig själv utifrån.
Där, ett hjärtslag. DUNK.
Dunk........ dunk.... dunk.
Andas. Le. Låtsas.
Se det fina, det vackra och känna lyckan.
Låt tåren torka, låt gråten forsa inombords.
Känner hur jag försöker skrika utan att få fram ett ord.
Hur orden försvinner ut i luften utan att fångas upp av någon.
Tiden rusar förbi men kvar är jag.
Hör mig. Se mig.
Ta mig i din famn.
Tårarna rinner, forsar inuti.
Hjärtat börjar sakta men säkert...svagt svagt att slå..
Dunk... dunk... dunk.. DUNK. Jämt och fint.
Ett djupt andetag och livet, nuet fortsätter som om ingenting har hänt.
God natt
För att några sekunder senare sjunka djupt djupt ner... vrede. Ilska. Sorg.
Jag konstarera att jag är en känslomänniska ut i fingertopparna och när jag är såhär ytterst känslig så behövs så lite för att det ska tippa över åt det ena eller det andra håller..
Inte ens yogan kunde hålla mig kvar på fokus idag.
Jag kände hur tankarna vandrade runt runt runt som ett ekorrhjul i skallen..
Malande tankar. Orostankar. Tankar om framtid. Dåtid... Men inget om nuet.
Jag är verkligen dålig på att fokusera och njuta av nuet.
Jag jobbar på det, vill bli bättre och har en medvetenhet om det. Första steget.
Dock kändes verkligen som ett lärande som aldrig gtar slut och när jag tänker på det så gör det mig alldeles matt..
Ska livet alltid vara en kamp för att lära sig?
Är det meningen?
Jag ska inte spela ett offer och tycka synd om mig själv, men det känns som att jag fått min beskädra del av den här sortens prövningar.
Och visst, motgångar ska inte ses som motgångar - utan tillgångar.
Dagens sanning.
Men ibland är det ju inte helt lätt.. Man önskar bara att nånting kunde flyta på.
Någon gång. Känna att saker och ting bara går ens väg.
Åh ja. Checkar ut.
God natt.
My worries
Egentligen så mår jag ganska bra, helgen har varit underbar på många sätt.
Solen har visat sig från sin bästa sida (den varma) och jag har njutit asv att tillbringa massor av tid med min älskade familj.
Det får mig att må bra, bara vara för stunden och veta att de jag håller kärast är i min närhet.
Kärleken sprider sig genom huset.
Dalarna är inte lika djupa längre och bergstopparna är inte lika höga.
Även om jag känner av nivåskillnaden emellanåt.
Känner mig deppig, nere och otillräcklig.
De där gamla vanliga känslorna..
Mänskligt, kvinnligt...
Visst.
Men efter den senaste tidens rock n roll så har det gjort mig nojjig och uppmärksam, jag vill inte tillbaka i gamla hjulspår.
Jag missade min tid hos Lennart i måndags.
Han blev nog varken arg eller förvånad.
Jag undrar egentligen om han ens tyckte att jag behövde komma dit? Eller jo, det gjorde han nog...till viss del.
Samtalen hjälpte mig att komma in på rätt spår, men jag har planer på att avsluta min medicinering. Tänker äta den här kartan klart och sedan beställa tid hos min doktor och meddela att jag inte vill fortsätta längre..
Jag är nojjig över att fortsätta, känner att det finns en rädsla för att bli beroende.
Rädd för att inte vara mig själv längre.
Ibland ifrågasätter jag mig själv såklart.
Ifrågasätter livet
Tillstånder
Tankar
och känslor.
Träffade C i veckan och hade ett 1,5 h långt möte där jag fick en hel del förklaringar till mitt tänkande och handlande.
Saker som gjorde mig mycket klokare.
Och starkare
Att jag fick komma till insikt med hur det kommer sig att jag reagerar och agerar på vissa sätt.
Jag längtar redan till nästa gång jag får träffa henne, kanske till hösten igen.
Vi pratade mestadels nutid, inte så mycket dåtid eller framtid. Vilket var skönt. Jag fokuserar helst på nuet, det är enklast så.
Även om jag, som hon sa oroar mig mycket över framtiden och grubblar över dåtiden.
Måste släppa, vara för stunden.
Ensam, naken och rädd.
Att våga stå, här och nu. Att älska med hela mitt hjärta och öppna upp hela min själ till de människor som jag älskar.
Till de som jag tillåter.
För att må bra så måste jag jobba bort min oro.
Den är grunden till mycket när det gäller mitt (väl)mående.
Dags för ett bad, lite vin och en bra tidning. Imorgon är en ny dag.
Puss,
Sara
Klump i halsen
Obetydlig
Otillräcklig
Jag är evinnerligt trött på den här känslan
Att aldrig vara "bra nog"
Att höra ord som bara är tomma
Jag är så ledsen, vill bara förvinna och vara själv.
Gå hemifrån utan ett ord
Men jag vet att det inte funkar så
Jag måste lära mig att öppna munnen, oavsett vilken reaktion som väntar
Min önskan är bara att få äkta kärlek
Jag är trött på allt smygande bakom min rygg
Som sagt, att inte känna sig bra nog, snygg nog, söt nog..
Det knäcker mitt självförtroende och min självkänsla totalt.
Jag får en klump i halsen, gråten bränner bakom ögonen och hjärtat gör ont.
När ska jag vara bra nog för dig?
När kommer du känna dig nöjd med det vi har?
När ska du se att jag har öppnat hela mitt hjärta och kastat det i din famn.. och det enda du gör är att knäla ihop det och hålla det löst i ett snöre som hänger efter dig när du går.
Misshandel av känslor.
Visst kanske mycket ligger i mig själv
Jag skulle kunna skylla på att jag har en dålig dag
Men, min magkänsla säger mig något mer än så
Och jag vet att den inte har fel, väldigt sällan i alla fall..
Jag måste ut på en promenad.
Paralyserad
Strax ska jag iväg till förskolan
Utvecklings och uppföljningssamtal på inskolningen.
Spännande.
Mitt hjärta bultar hårt, jag hoppas så på att få se min älskling.
Jag saknar henne så att det gör fysiskt ont i kroppen, smärtan är påtaglig och jag försöker att hålla huvudet högt och inte visa för någon.
Jag vill visa mig stark, att jag lever ett liv utan att bli paralyserad varenda gång hon åker ifrån mig.
Men innerst inne är jag ensam, ledsen och liten.
I fredags på planet hem så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, tanken på att få komma hem men inte träffa henne smärtade så.
Jag vet att hon inte lider av det, jag tror hon har annat att tänka på.
Men jag har inte varit ifrån henne såhäer förut, jag önskar att helgen vore här nu. Att jag kunde få omfamna henne, hålla henne nära och bara känna hennes puls slå.
Höra hennes skratt rinna ut genom rummet och fylla upp mig med lycka inombords.
Jag vill orka
Jag vill leva
Jag vill känna lycka
Nu kommer tårarna igen. Jag älskar dig Denise.
Home sweet home
Veckan har varit otroligt, lärorik.. spännande och bjudit på en hel serie av känslor.
Jag har stundtals gråtit mig till sömns och stundtals skrattat så träningsvärken i magen blev påtaglig.
(som jag skrattat!)
Måste säga att Oxford imponerade stort på mig, mina kollegor likaså.
Vi är ett härligt gäng spridda över hela europa och det känns skönt, för att konstant ha oss i samma rum skulle inte leda till mycket jobb direkt ;)
Kunde dock inte vänta tills planet landade på Arlanda igår, hela flygresan hem så grät jag för jag saknar mina älsklingar så.
Albin mötte mig på flygplatsen, vilken härlig känsla att få känna hans armar runt mig och hans andetag mot min hud.
Åh älskade man, jag har saknat dig så!
Någon som fortfarande fattas är min fina dotter..
Jag vet att hon är hos sin pappa och har säkert redan varit vaken i ett par timmar.
Har pratat med henne ett par gånger under veckan, och hon har verkligen uttryckt att hon saknat mig med.
Men visst, jag ska erkänna - värst har det nog varit för mig.
Nåja, det går fort, snart är det fredag och hon är hemma igen.
Nu ska jag plocka i ordning lite, slänga på en till tvättmaskin och se om min man önskar sig lite frukost.
Puss
Checking out
Jag är ju såå glad.
Men samtidigt så mycket skuld - jag vill på ett sätt åka ch på ett sätt inte.
Jag ser fram emot jobbresan till London, med blandade känslor.
Om några timmar lyfter flyget som ska ta mig dit.
det är en lärorik resa och jag ska försöka njuta av varenda stund.. Så gott jag kan.
Mina älsklingar, jag saknar er så redan nu och ni betyder mer än livet för mig!
Snart syns vi igen.
Bye for now
Du är min kärlek
I've been blessed.
Livets största gåva, ett barn.
Den största och mest oändliga kärleken på jorden.
Sitter och lyssnar på "Just the two of us".. en gammal Will Smith låt.
Underbart, kärleken är påtaglig.
Föräldrar som inte tvekar att alltid finnas vid sitt barns sida, alltid ställa upp, vara kärleksfull men ändå bestämd.
Sätta gränser, visa integritet, självdisciplin och vara en god förebild.
När min älskade kom till mig så fanns det aldrig en tvekan, livet innan hon kom var som bortblåst.
Det var bara vi, där och då, för stunden.
Hon såg på mig och fångade mitt hjärta, min själ och sedan dess har min värld kretsat kring henne.
Många är de gånger då jag funderat hur jag ska vara den bästa mamman för henne, hur ska jag bete mig och vad vill jag ge henne i livet.
Jag sov inte alls den första tiden, jag kunde inte se mig mätt på henne.
Lejoninnan i mig kom fram och jag ville beskydda henne från allt ont, konstiga blickar, farliga bilister och alla oförutsedda faror.
Tills jag fick uppleva hennes första steg och insåg att jag var tvungen att släppa tyglarna, att hon ganska snart skulle bli självständig och att jag ville ge henne den tryggheten och förtroendet.
Att vara en bra föräldrer är inte alltid lätt
Det ständigt dåliga samvete över saker man inte hinner med
Saker man inte gör
Stunder man missar
Tiden som rusar iväg
Eller varöfr inte stunder där man inte kan hålla sams
Där stressen tar över och irritationen stiger
Där bråken är oundvikliga
Mitt kära barn, vad jag vill ge dig
är kärlek
tillit
självrespekt
självinsikt
ömhet
Att du kan gå genom livet och känna lyckan runt omkring dig
Känna att vi alltid finns här för dig när du bäst behöver oss
Att vi accepterar dig för den du är och vad du vill bli
Du ska inte tveka
Aldrig
Brings back old memories
Överst - min älskade och saknade Farfar.
Han togs ifrån oss alldeles för tidigt.
Bild 2 - min fina pappa och jag.
Innan livet ändrades totalt.
Saknade pappa, i år är det 26 år sedan du togs ifrån mig.
Tid
Jag vill börja med att be om ursäkt.
Bloggtorkan har infunnit sig och jag antar att det har sin förklaring.
Jag låter livet rulla på i den takten som funkar för min del, inser nu att jag måste slå av på tempot (även om jag försöker intala mig att det aldrig varit speciellt högt).
Jag har ett livsviktigt arbete framför mig - att jobba med mig själv.
Det är en kamp, varenda dag. Nya utmaningar och stunder då jag får stanna upp och tänka efter.
Tur att jag har ärliga vänner som hjälper mig på rätt väg när jag totalt snöat in mig.
Det gör mig till en lyckligt lottad kvinna.
Arbetet med mig själv är krävande, tar mycket tid, energi och kraft.
Jag kämpar ju dessutom paralella fighter, förutom min egen fight.
Många gånger känns det som att jag tvingas se på när mina käraste mår dåligt och jag står där handfallen, utan makt att förändra.
Hur kan jag påverka utan att "förstöra"?
De som känner mig vet att jag gör allt jag möjligen kan gör för att värna om mina älskades välmående, även om det innebär att jag många gånger sätter mig själv åt sidan.
Ibland vill jag dock bara krypa ihop och gråta.
Gråta över att mina känslor är i ett totalt kaos, känslan av otillräcklighet sköljer över mig och mitt dåliga samvete gnager på själen imonbords.
Som om en liten bit av mig för varenda gång min fina dotter åker iväg.
Varenda gång jag ser henne ledsen och tanken att vi är en del av orsaken till varför hon mår som hon gör. Knivhugg.
Tids nog hoppas jag att tiden hjälper mig att ställa allting tillrätta
Att tiden hjälper mig att läka alla de sår
Stora som små
Att tiden ger mig mognad, självinsikt och självrespekt
Att tiden medför oändliga dagar av kärlek och skratt och ömhet
Tiden är det enda jag har vid min sida som kan hjälpa mig igenom allt
Alla dagar då det känns som mest jobbigt..
Då ska jag ge det tid.
