prinsessmammans

Ja jag vet att den här bloggen är skitdåligt uppdaterad.
Gud förbjude!
Jag har bara... varit så inne i mitt att jag inte orkar skriva... Alls.
Även om jag ju inte borde ha brist på inspiration så känns det ibland jäkligt tungt o skriva här...

Dock så har jag nått en stor STOR seger i veckan!
Min lilla flicka inombords hoppade upp och ner och skrek så att hea världen borde hört hur lycklig jag var.
Jag har kämpat i alla dessa år, gråtit, varit förtvivlad, frustrerad, arg, hoppfull, besviken, deprimerad, likgiltig..
Hela känsloregistret har utspelat sig och nu... nu... är det över.
Tomhet - LYCKA!
Andreas har alltså äntligen äntligen gått med på att ge Denise lugn och ro.
Äntligen ska hon få rota sig, bygga upp ett socialt nätverk... andas ut.
Jag är så glad, det har tagit ett par dagar för de här känslorna att sjunka in.
I början hade jag svårt att komma underfund med verkligheten, komma ifatt...
Var det över nu? Efter 4 års kämpande, strid... varav 1 år i tingsrätt... Och nu var det alltså klart?
Missförstå mig rätt, jag är SÅ så så lycklig. Men all min energi, mina tankar och så mkt som jag omedvetet och medvetet lagt på det här skulle nu inte behövas längre?
Jag skulle kunna känna mig fri? Kunna göra något annat? Se att Denise mår bra utan att behöva oroa mjig och känna att jag är en skurk som lovar henne lugn och ro för att samtidigt veta att jag lovar mer än jag kan hålla.
Nu får vi alltså börja helt på nytt.
Hitta vår vardag. Nya rutiner - våra rutiner.

Andreas kommer alltså att ha henne varannan helg - fredag till måndag.
En bra lösning om du frågar mig.
Jag tror på den.
Min älskade flicka, jag har kämpat för oss - för dig.
Du är allt i denna värld som betyder något för mig.
Hur jobbigt det än ha må varit så kan jag stå framför dig stark idag och säga att det är värt att kämpa!

Kärleken är större än allt!