"Lilla-tonåren"?
Just nu bortskänkes! Passa på, ett perfekt tillfälle att adoptera en liten människa. Rumsren, lite attityd och en väldigt stark vilja.
Nej fy.
Men vi har haft en mindre bra dag i hemmet idag.
Vilken attityd hon börjat få! Sådär som en liten tonåring - jag trodde att den här perioden skulle komma om 2 år! Jag ville inte förbereda mig för den NU!
Usch. det är hemskt.
Hon är så envis, som en åsna.
Fy fy fy.
Och jag är en hemsk mamma som blir arg och skriker.
Vi är rätt duktiga på att säga förlåt, men just nu lyssnar hon på absolut ingenting.
Inga ömma ord, inga förlåt inga kramar. Nada. Zip.
De senaste 20 minutrarna har det ekat "jag vill inte... jag viiiiiil iiiiiiiiiiiinnnnnte" från hennes rum. Vad exakt det är hon inte vill har hon inte lyckats svara på än.
Pust.
Nu är det dags att göra ett nytt försök.
Funderingar och tankar och annat babbel
Hantverkaren som ska fixa vårt badrum/tvättstuga var här igår och kollade ytterligare en gång.
På måndag startar det - då ska den gamla tvättstugan och bastun rivas!
Härligt.. Men vilket också betyder att vi har fullt upp hela helgen med att bära ut, rensa och skotta fram så att hantverkarna kommer runt huset.
Det känns ofattbart att det äntligen ska ske och jag känner mig i ärlighetens namn, nervös.
Och spänd. Och förväntansfull.
Det kommer bli så bra, det är jag övertygad om! Och jag är oerhört nyfiken på slutresultatet, även om jag förstår att det kommer ta x antal veckor tills vi är där.
Jag LÄNGTAR!
Ikväll kommer så prinsessan hem. Min älskling, vårt lilla busfrö!
Vi ska hämta henne efter att Albin slutat jobbet, vid 16.30.. sen bär det av hem och göra käk och mysa lite. Hon vill säkert leka på sitt rum som vanligt.
Men först så ska jag ta mig en tripp till frisören - nu ska här färgas och klippas lite! Fy sjutton, det är verkligen välbehövligt!
Jag vet dock inte riktigt vilken färg det blir.. kanske lite åt det mörkare hållet men inte föör mörkt.. Jag har ju varit väldigt ljus nu ett tag och det märks på min hårkvalité.. Stackars mitt hår - det är fullkomligt misshandlat!
Sen hoppas jag på att Botkyrkabyggen behagar svara på mina samtal och genomföra slutbesiktningen av min lägenhet idag!
Om inte annat kanske jag måste förbi dit och lämna in nycklarna i alla fall..
Nu vill jag bara bli av med den lägenheten så jag kan få fokusera helt och fullt på huset! Så jag får känna att all historik är avslutad och jag får gå vidare med nånting som är vårt gemensamma.
Det kanske låter töntigt, men för mig är det en viktig punkt.
Det har ju alltid varit något, sen vi flyttade hit. Fram till i februari så höll vi ju på med Albins gamla lägenhet i Solna och bara det var en stor lättnad när den nya människan flyttade in där. Nåja.. babbel babbel.. Hoppas i alla fall att allt löser sig.
Nu måste jag fixa i ordning mig. Puss
Min älskade vän med ett hjärta av guld.
Jag grät mig igenom hälften av den och det var påfrestande....
Träffade min älskade barndomsvän igår. Vi har inte träffats eller hörts av sen min födelsedag förra sommaren.. Jag har vid flera tillfällen ringt henne utan svar... och en magkänsla har sagt mig att nånting är galet. Men samtidigt så har jag gärna velat slå det ifrån mig, tänkt att det nog inte är något annat än en nojja och om det nu var något allvarligt så litar jag på att hon hör av sig.
Vi satte oss ner och började prata.. vi hade ju uppenbarligen en hel del att ta igen.
Och M, min älskade vän, lät mig prata, beklaga mig och gnälla över de senaste månaderna i mitt liv och de problem som jag haft och som gjort mig ledsen. Stora som små. Hon har ett hjärta av guld och lyssnade tålmodigt. Vi knallade vidare, satte oss ner på ett café och då vände jag skutan, nu ville jag ha allt fokus på henne och låta henne berätta (hon hade antytt något innan om att det var något som hänt som hon inte gärna ville ta över telefonen.. )
Hon började sakta men säkert berätta.. och jag kände snabbt att det var något allvarligt. Vilket visade sig vara rätt.
Tårarna brann bakom ögonen... jag kunde inte hålla tillbaka. Kroppen darrade. Åh min älskade vän jag önskar att du orkat berätta för mig tidigare!
Allt det du gått igenom, den jobbiga tid du haft.. Livshotande.
Jag är så så så ledsen att jag inte krävt att få ta mer plats i ditt liv. Att jag inte lagt mig i mer och tagit det ansvaret.
Att jag älskar dig från botten av mitt hjärta, ända till månen och tillbaka - det är ingen tvekan om det.
Vi har praktiskt taget vuxit upp tillsammans och känt varandra mer än halva livet, jag kommer alltid finnas här för dig i vått och torrt.
Rädslan över att jag hade kunnat förlora dig för evigt lamslår mig och får mitt hjärta att hoppa över ett slag.
Det skrämmer mig och gör mig oerhört ledsen.
Nu har vi båda verkligen varit på botten och kämpat för att vända båten. Har vi bara varandra så kan vi sikta mot en ljusare framtid och jag lovar att göra allt jag kan för att hjälpa dig. Vad som helst.
Min älskade vän med ett hjärta av guld.
Bilder på vackraste
Gamla och nya kapitel
jag har inte orkat, varit totalt omotiverad.
Lagt min tid på annat.. och till råga på allt - blivit sjuk!
Japps, halsont och öronvärk. Härligt, mycket härligt.
Helgen har varit full med upptåg, men äntligen börjar lägenheten i Tumba och tiden som jag haft den lida mot sitt slut. Vi var och fixade det sista nu i helgen, spacklade och målade om i sovrummet. Det blev fint, jättefint.
Men det är samtidigt skönt att det är ett avslutat kapitel. Tumba har varit en del av mitt liv och en stor del av mitt självutvecklande och nu är det dags att stänga det kapitlet och påbörja ett nytt.
Visst låter det djupt, det är trots allt bara en lägenhet jag ska lämna bakom mig. Men för mig är det stort, på många sätt.
Tumba var min första anhalt efter skilsmässan med Denises pappa, det var där jag genomgick den första svåra tiden. Där jag grät mig många nätter till sömns.
Det är också där jag kämpade med dagisinskolning och det är det stället Denise växt upp och också där hon fick sina första kompisar.
Där genomgick jag många djupar dalar, känslomässigt. Och många höjder. Jag fick genomgå ett antal prövningar som var oerhört påfrestande och jobbiga.. men lägenheten och hemmet var alltid ALLTID min borg. Bara min.
Jag minns känslan av att komma hem och se MITT namn på dörren. det var för mig, väldigt stort.
Jag hade ju ÄGT lägenheter innan, men den här hyreslägenheten i ett inte allt för flashigt område var min... bara min.
Och oavsett hur jag mådde så kunde jag i alla fall slappna av hemma och veta att vi alltid hade tak över huvudet.
Som sagt, mycket har jag genomgått där och när jag kommer innanför dörren så känns det som att det sitter i väggarna.
Röster, händelser, diskussioner.. Platsen där Denise tog sina första steg. Allt skedde där.
Och det kommer jag givetvis alltid bära med mig i minnet.
För nu har jag ju fått möjligheten att gå vidare i livet, med en underbar man, ett nytt hus och nya tag.
Härifrån ska jag få styrkan och energin att utvecklas ytterligare. Tillsammans med min familj och ensam.
Jag älskar det och ser fram emot det.
Nya kapitel kommer att skrivas och jag kan bara le mot framtiden.
Writing a novel
Hemmamys.
Jag mår bra av att INTE gå till jobbet. Okej,. visst, vem skulle inte må bra av att få gå hemma ett par dagar eller så...
Men jag får sån ångest över att bara tänka på det.
Och ja, Jossan, jag vet att du har rätt. Jag vet att jag verkligen borde ta mig själv lite mer seriöst och ta tag i mitt välmående (inte bara på ett sätt utan flera).
Peppad blev jag också av den broschyr med träning/bad/pass från Vällingbybadet där vi var igår.
Åh jag LÄNGTAR efter att börja träna. Jag längtar efter att få må bra. Både fyskiskt och psykist.
Psykist skulle göra väldigt stor skillnad just nu. Det är så många faktorer som påverkar att jag inte mår helt hundra.
Till att jag bara känner mig likgiltig inför det mesta. Varken glädje eller någon annan känsla, bara likgiltighet. Det är hemskt.
Och sen bryter jag ihop, kryper ihop i fosterställning, tar en kudde upp till ansiktet och gråter...
För att jag vill känna, jag vill leva, jag vill vara GLAD. Jag vill vara ledsen, arg, upprymd, förväntansfull.. Inte bara ett stor jäkla vakuum!
Kanske skulle jag fortsatt i de där terapisamtalen som jag gick i för 2,5 år sen.. De gjorde mig gott, det vet jag.
Men ack, de pengarna existerar inte i min verklighet och då under den tiden som jag fick gå så var det ju jobbet som betalade.
Och nej, jag blir bara deprimerad när jag tänker på jobbet.. Let's not even go there.
Nåja, tänkte bara skriva en rad eller två om att jag och prinsessan fortfarande är hemma.. och sen blev det en halv roman om hur dåligt jag mår. Haha. Där ser man - behovet av att få skriva av sig är alltså större än vad man kan ana ibland..
Puss,
Sara
Sleepyhead
Dödens trött.
Förlamande, som om jag kunde somna på plats. Den här tröttheten har infunnit sig sedan helgen och jag undrar verkligen när den går över?
Jag sover dåligt
Drömmer mycket. Otäcka drömmar. Denise försvinner ifrån mig, någon tar henne, mannen otrogen osv osv.
Bara saker som gör mig ledsen.
Minns när jag var gravid med Denise (nej jag är inte gravid, that I know), så drömde jag oerhört mycket också.
Då handlade drömmar om att någon jagade mig och skulle döda mig. Med kniv. Jag fick springa för livet, i en stor byggnad, upp för trappor.
I efterhand fick jag veta att drömmar av den här typen egentligen handlar om att man står inför stora förändringar i livet som man inte riktigt vet om man är redo för... Kan ju mycket väl stämma.
Mycket väl.
Tack och lov växte jag ju in i rollen ;)
Återigen, det är jobbigt att känna sig såhär trött, oavsett hur mycket man sover....
Hoppas det går över snart.
Puss,
Sara
Leende änglar
Ännu en hemsk dag.
Jag drog mig själv upp ur sängen och gjorde mitt bästa för att motivera mig för att gå till jobbet.
Och ja, jag gjorde det.
Men jag är så ledsen, jag är så hemskt ledsen.. Jag orkar inte, jag vill inte och jag TRIVS inte.
Varför inte då? Ja det skulle man ju kunna fråga sig..
Saken är ju den, företaget är litet, människorna är få och företagsledningen speciell. Gruppen har hittat sina konstellationer, det märks att de varit med om mycket, dåliga ledare och arbetskamrater som lämnat efter kort tid osv.
Men de släpper inte in någon. Ni som känner mig vet att jag inte är människan som klassas som orädd, asocial eller tillbakadragen.
Men när till och med jag sitter vid min plats och äter lunch, ensam, ja då är det nånting som inte är bra.
Det är HEMSKT.
Jag måste göra allt för att lösa det här nu.
Jag hade tankar och föreställningar om att det här jobbet, this is it. Jag skulle banka skiten ur alla andra säljare som sitter där, jag ska visa att jag är bäst. Jag ska klättra inom företaget - bli stor och göra karriär.
Och ganska snabbt, även om jag försökte tränga undan de känslorna, så märkte jag att det här var platt fall.
Jag sa ingenting till nån den första veckan, jag höll huvudet högt och kom och gick med ett leende. Men inombords var jag död, jag grät.
Varje gång jag gick ut från jobbet så kunde jag skutta högt, andas ut och genast var det som om nån satte mig fri.
Jag har bytt jobb ganska ofta de senaste åren, på gott och ont.. men aldrig har jag varit på ett företag som detta.
Människorna är säkert underbara, när man lär känna dem och de öppnar upp sig. Men som det är nu så är det olidligt, och får jag frågan så tänker jag inte tveka att framföra det här.
Nu hoppas jag att jag får ett glädjande besked om mitt gamla jobb den här veckan.
Snälla, snälla snälla nån.... hoppas att änglarna ler stort mot mig nu!
Hoppas de tänker att nu så är det hennes tur att bli lycklig.. att få må bra.
Helgens bravader
Jag vill pausa tiden.
Stoppa den och bara vara.
Jag har sådan ångest inför imorgon.
Det kan enkelt konstateras att jag INTE trivs på mitt nya jobb. Det vrider sig i magen och jag känner mig inte hemma alls...
Jag kan till och med tänka mig att ta tillbaka mitt extrajobb på Posten. Gå ner på knä och HYLLA Posten till o med.
Herregud.
Suck.. jag hoppas allt löser sig snart.
Igår så var Denise med mormor.. de myste och kollade på "Prinsessan och Grodan" - nya Disneyfilmen alltså.
Tydligen så fanns det en hel del läskiga figurer i den (även om min lilla älskling ska spela modig och tuff så är hon ju inte alltid det).
Inatt kom hon således nertassandes till oss, kl 03.37 för att vara exakt.
En halvtimmes snurrande senare så gav jag upp, då var det bara att gå upp och lägga henne i hennes egen säng igen.
Och vips, alla somnade på 3 sekunder!
Missförstå mig rätt, men det är underbart skönt att ha en dotter som inte är beroende av att komma in och sova bredvid en varenda natt.. eller att man måste ligga där med henne tills hon somnar.
Hon har alltid varit självständig på den punkten, och jag har varit hård.
På gott och ont. Men nu är jag glad - evinnerligt glad!
Idag har familjen haft "alla hjärtans dag" familje mys.
Fästman/låtsaspappa som fick sig en sovmorgon, lite stillsam morgonlek, en gemensam frukost (inte alls vanligt hos oss) och sedan mys på Tom Tits i Södertälje.
Åh vad jag uppskattar de stunderna när vi verkligen gör något tillsammans, det märks på hela familjen vilken skillnad det gör.
Synd bara att jag har en sån förbannat deppig dag., Att min trassliga sömn påverkar allt så förbannat negativt.
Usch vad jag inte känner mig på topp. En riktigt "fel"-dag.
Nu måste jag försöka ladda inför imorgon, gå till jobbet och hålla fanan högt.
Suck.
Snart är det helg.. och snart är livet komplett.
...ett glädjande år
...en fin början
Mycket kämpande och många glädjetårar..
Jag vill bara att saker och ting ska få vända nu.
Vill att det ska bli som jag tänkt mig, som jag förtjänar.
Jag vill ha det här nya (gamla?) jobbet - jag vill jag VILL jag vill!
Önskar så hårt att det kunde gå i lås, att jag fick ett glädjande besked. Då mina kära vänner - ska det firas!
Jag vill så otroligt gärna komma tillbaka till mitt gamla gäng, underbara arbetskamrater.. Ett jobb som ligger närmare hem. Alla parametrar bara stämmer in.
It would fit me like a hand in a glove. (Vilket jäkla uttryck?!)
Fortfarande ingen mens.. Jag fattar inte vad min kropp pysslar med.
Visst att den strulat innan, men nu är det snart 2 månader sen jag hade någon mens alls och jag är grymt less på det..
Och nej, gravid är jag inte (that I know off...?`)....
Kom igen, antingen kan du väl kick starta allt igen kära kropp..eller så ger du mig bara ett oerhört glädjande besked av annan karaktär.
Men gör mig bara inte mer förvirrad...
Satt tillsammans med M och läste igenom inlägg från min gamla blogg igår...förlossningsberättelser, tankar och funderingar...skriva för mellan 3-4 år sen.
Wow, I've really come a long way!
Jag har uttryckligen skrivit att jag känner mig stark, att jag är förberedd, att jag kan stå stadigt när vindarna blåser kraftigt. Men i efterhand vet jag ju att så inte var fallet. Jag var svag, men för min egen överlevnad var jag tvungen att intala mig hur stark jag ville tro att jag var.
Det är skillnad.
NU vet jag att jag kommit dig jag då önskade att jag var..
Det känns lugnt och bertryggande.
Men att läsa dessa inlägg gjorde mig tårögd.. Flera gånger har jag skrivit om min stora kärlek till Denise.. hur hon gör mig hel och hur jag gör allt jag kan för HENNES skull.
Hur jag är mån om hennes bästa och ogillar att se henne ledsen.. Åh min älskling - jag skulle ta ner månen för din skull!
Nu måste jag återgå till jobbet..
Ha en fin dag.
Puss
Ingen uppdatering alls egentligen..
Allting rullar på som vanligt.
Denise har blivit frisk nu i alla fall, från halsont och feber. Troligen ett litet virus som var på besök i kroppen..
Lillpluttan.
Hon är med min fina svärmor nu i alla fall, när både jag och Albin jobbar.
Jag har inte heller tagit något nytt test, jag mår fortfarande illa och känner mig dödstrött om kvällarna.
Suck, vad är det här!?!?!
Jag får kolla upp det här till helgen, tänk om jag nu skulle vara gravid?
Läskigt.. jag vågar knappt skriva ordet...
Kram
Sara
Uppdateringar och tankar
Dags för en uppdatering kanske?
Nya jobbet började ju igår... Känns om en vecka sen ;)
Dagen började ju inte allt för fint... väl på väg till jobbet så hann jag inte mer än att komma till Barkarby för att inse att SL i vanlig ordning inte var förberedda på is och snö. Ja jag vet, det här är en ständigt återkommande debatt - varenda år. MEN är det bara inte fashinerande att vi aldrig lär oss vilken del av världen vi lever i?!?
Is och snö är ju egentligen det normala tillståndet, större delen av året här på våra nordliga breddgarder..
Jaja, jag kunde bara konstatera att pendeltågen var sena och att jag skulle komma försent första dagen på mitt nya jobb.
Djupa andetag. Ingen stress.
Som tur (eller otur) var så hade jag mina älsklingar hemma då Denise varit sjuk, så de kunde snabbt komma och hämta mig i Spånga och seda skjutsa in mig till city så jag inte blev mer än en timme sen i alla fall...
;)
Nåja, chefen hade ju fått mitt meddelande och det var ju inte så mycket att göra åt, jag var ju inte heller ensam om att bli försenad och det kändes ju också som en liten tröst.
Imorgon är det dags för den verkliga utmaningen, då är det nämligen upp till bevis. Då ska jag lyfta luren och ringa mina första samtal. Jag tror det kan bli riktigt bra, jag tror på det här och jag har bestämt mig för att "go in there and kick some ass"!" Yes. Så är det.
Nu är det bara köra ;)
Igår så hade jag även ett väääldigt intressant samtal med Andreas. 40 minuter långt.
Jag är som vanligt nojjig, jag är ju väl medveten om att han bara är ute efter att fiska information, även om jag vet att han försöker spela på mitt dåliga samvete och lägga över det på mig. Jag är medveten och stark och kände att jag kunde spela ett taktiskt spel och stå emot hans förösk till påhopp.
Skönt - jag har alltså kommit så långt att jag kan kalla det försök!
Han erkände att hon ju också mådde dåligt hemma hos honom.
Att hon är orolig, har svårt att sova, upplevs som stressad osv.
Han menade också på att anledningen till varför han krigar vidare med det här är ju för att "det annars skulle se ut som att han struntade i sin dotter och inte ville ha henne".
Oj, ja där fick vi ett svar på vart i mognadsprocessen han låg också.
Det handlar alltså om hur omgivningen ser på det här, vad andra tycker och tänker.
Suck.
Försökte få honom att förstå, hur jag ser på det och hur jag tänker.
Alltså, att det ju inte är vad det handlar om, jag skulle absolut INTE förbjuda honom en relation med sin dotter. Jag har själv vuxit upp utan min biologiska pappa, men har istället haft en underbar låtsaspappa som funnits vid min sida.
Nåväl, tydligt exempel på hur han försöker få mig att må dåligt över det här.
Visst, det gör jag - men av helt andra orsaker!
Jag känner bara hur allt i huvudet är helt rörigt, jag kan fortfarande inte riktigt sortera tankarna kring det här. Annat än att jag hade en väääldigt konstig magkänsla efter det här samtalet. Han var alldeles för medgörlig, inställsam och flexibel för att det inte skulle finnas en baktanke med allt.
Jag vet att det ju låter hemskt, men han är sån. Under alla de 9 år som vi känt varandra nu så tycker jag mig ha listat ut hans "mönster" och hur han agerar i olika situationer.
Nu är allt igång på riktigt och det är nu jag måste stå stadigt, för nu börjar stormen blåsa upp till orkanvindar.
Puss,
Sara
