Bakgrunden: historien
Jag har ju totalt glömt bort att jag låst bloggen..
Att jag kan skriva öppet om det som hände i torsdags...
Torsdagen den 28/1 så var det alltså dags, vi skulle infinna oss i tingsrätten för genomgången av den stämning som jag lämnat in angående ensam vårdnad och stadigvarande boende för min älskade prinsessa.
Det har verkligen varit en lång och segdragen process och jag har känt mig totalt nedbruten, orolig, nervös... Tagit mig samman och fångat fighting-spiriten och kommit igen.
Många är de nätter som jag gråtit mig igenom, lika mnga är de dagar så jag funderat, grubblat och tänkt på det här.
Har jag gjort rätt?
Hade det kunnat undvikats?
När förlorade jag egentligen hoppet om en eventuell bättring?
Vad kommer det här att innebära?
Svaren fann jag inga och nu stod vi där.
Våra namn ropades upp i lokalen, det var dags att gå in.
Jag såg på Albin och på M, hon gav mig en slängpuss och viskade "det här kommer gå bra, jag tror på dig!" och hur Albin log och avslutade med "Lycka till, det kommer gå toppen".
In i dimman, minst sagt. Jag har nog sällan varit så nervös i hela mitt liv. Hela kroppen skakade och jag hörde hjärtat dunka, gjorde någon annan det också?
Ordförande bad min advokat att gå igenom målet, bakgrunden till varför vi var här.
Ja vad är då bakgrunden? Ja det är flera faktorer som spelar in helt enkelt, men mestadels är det Denise som inte grejjar situationen. Hon hamnar i mitten pga att jag och han inte kan prata med varandra. Hur jag än har föröskt att hitta ett vettigt sätt att kommunicera så går det helt enkelt inte.
Hon har ju, tidigare, visat sig må dåligt genom att skada sig själv, "sparka bakut" när han ska komma och hämta henne och följer endast med om man peppat henne flera dagar innan och in i sista stund.
Dusterna har varit många och de känns tyvärr inte som de kommit till ett slut än.
Jag önskar så oerhört mycket att allting var bra.
Att det funkade och att livet fick flyta på sådär fint som man tycker det gör "för alla andra"
Jag blev också påhoppad såklart, av hans advokat. Med lögner om saker som inte stämmer. Påstående om hur jag varit den drivande kraften i allt, speciellt alla flyttar. Både under- och efter vårt förhållande tog slut.
Att jag beskrivs som en rastlös själv som behövde omväxling.
Suck.
Vem är den här människan? Känner jag honom ens? Har vi faktiskt delat en del av våra liv? OFATTBART enligt mig.
Vi får prata igenom allt, flera gånger om. Allt som allt tar det 2 timmar. Summan av kardemumman blir i alla fall att hon nu får fastställt att dagiset blir här i Hässelby och sedan så är det överenskommet att vi ska fortsätta med delad vårdnad, samt att vår kommunikation ska ske enbart via telefonen.
Haha. Ja vi får se hur det ska gå, historiken talar sitt tydliga språk.
Och nu är vi där vi är, med en låst blogg.
Jag lyckades få reda på att personer i hans omgivning går in och läser min blogg, i tro om att skapa teorier om hur de sen ska använda det mot mig.
Visst, jag får skylla mig själv och måste ha i tanken att det alltid finns en risk med att skriva ner privata händelser och tankar i en ack så offentlig blogg.
Hittills har jag haft som mantra "Jag struntar i vilket - min blogg är min blogg och jag måste få skriva vad jag vill"
Till igår. Då tog jag beslutet att låsa (även denna) blogg.
Känns bara så förbannat trist, jag är alldeles trött på att ha det såhär.
JAG ORKAR INTE MER.
Varför kan livet inte bara vara normalt och flyta på i sitt vanliga lunk.
Varför måste det ständigt kantas av problem...
Det är min eviga fråga..
Men nu vet ni, hur det gick och vad som hände och vad bakgrunden är.
Kram
Denise och hennes pojkvän
Vår granne Oliver, 5 år.
Nu tog de hennes barnvagn och skulle gå hem till honom och leka "mamma, pappa, barn".
Igår satt de här i soffan och tittade på Pippi, han höll en arm runt henne och sa "Denise, titta på Pippi nu..."
De är så söta!!!
Och jag blir totalt överbeskyddande så det är läskigt. Min lilla flicka!
De har lekt hela dagen och mitt mammahjärta voltar av lycka för att hon har en kompis. Måste säga att hon leker väldigt bra med pojkar, även om hon i sitt sätt är superflickig.
Känns skönt ändå, att hon har den förmågan att anpassa sig.
Nu ska jag hitta något annat att fördriva tiden med.
Borde sätta mig ner mer vår planritning för att räkna ut hur stort vårt badrum och tvättstuga på nedervåningen är. Vi håller ju på att ta in offert för en badrumsrenovering så det är ju ganska viktigt för hantverkarna o veta hur stora ytor det rör sig om.
Ska bli otroligt spännande!
Back to work.
Puss,
Sara
Going crazy!
Knäpp!
Jag mår så tokilla... Undrar om det är korppens reaktion över all stress som varit sista tiden?
Men hallå, imorse fick jag inte ens i mig en kopp kaffe?
Vad är fel!?
Åh så trött jag blir....
(och nej, vad jag vet så är jag inte gravid... vad jag vet... ;) )
Lösenord
Äntligen.
Jag har valt att lämna ut lösenordet till ett antal utvalda och på er litar jag nu att ni inte lämnar det vidare utan att fråga mig först.
Det kan tyckas töntigt - "det är ju ändå bara en blogg"
men för mig är det viktigt att veta att det jag skriver här inte förs vidare på något sätt...
I alla fall inte nu.
I sinom tid, när allt har lugnat ner sig.. då kanske lösenordet åker bort och då är det ju upp till vem som helst att besöka bloggen.
Men nu, för en tid, så begränsar jag åtkomsten.
Puss,
Sara
Ännu mera tankar...
Vilken oerhörd tuff färd jag gjorde! Ett känslomässigt elitlopp skulle man kunna säga.
Jag bröt ihop igårkväll..
Inte för att jag var ledsen över beslutet eller överenskommelsen.
Inte heller över min prestation.
Jag var lycklig.
Men ändå fick jag lov att erkänna att jag varit rädd
Tanken på vad risken har varit
På vad jag hade att vänta mig (som jag då inte visste vad det skulle innebär)
Att ha någon annan som skulle tala för mig, både tryggt och skrämmande på samma gång.
Jag ångrar inte det här, jag är glad att jag står upp för det jag tror är rätt och i slutändan kommer jag att få klappa mig själv på axeln och säga "Fan sara, det här har du skött bra, trots alla jobbiga stunder så har du KÄMPAT!"
Men rädslan och utmattningen bröt ner mig. Helt.
Jag är så glad att lilla prinsessan kommer hem idag så jag får hålla om henne, hålla henne nära och tala om för henne hur mycket jag älskar henne.
Och skita i allting annat.
För när allt är klart, ja då vet jag att jag är den som kan klassa mig själv som "den starkare" av oss två.
Och DET är värt mycket.
Men vetskapen om att D får det så bra hon någonsin kan få är värd ännu mer.
Tack min kära, vackra M och min underbaraste MIML för ert stöd igår! Jag älskar er!
Milstolpe nummer 1
En milstolpe i vårt liv är uppnådd.
Ett viktigt möte i tingsrätten idag, nu är det inlett på allvar.
Utan att gå in på detaljer så är jag väldigt oerhört lycklig över beslutet!
En dagisplats i Hässelby och resten tar vi ställning till ju längre fram det lider.
En vidare utvärdering väntar alltså.
Mest är jag stolt över mig själv, över mitt agerande. Stolt över att jag stått upp för min sak, vår sak och främst Denises sak.
Att jag hållt mig saklig i frågan och konsekvent.
Det har tagit allt för mycket kraft och energi inför detta, jag har varit nervös, rädd, orolig, förväntansfull (om man nu kan säga det?)..spänd.
Det har varit en bergodalbana i ett känslomässigt vakuum.
Nu börjar jag se en öppning, ett andningshål.
Nu min älskade, är vi på väg mot bättre tider. Nu äntligen ska du få börja livet.
Jag ska fortsätta kämpa för ditt bästa, det är inget annat som är fokus just nu. Älskar dig innerligt D!
/Din mamma
Illamående och äckliga lukter
När det går till den nivån att du blir fysiskt påverkad.
jag gjorde ett tappert försök att ta mig till jobbet imorse...
Kom halvvägs, var i Akalla... då känner jag hur hela magen bara vänder sig ut och in.
Illamåendet har varit konstant i flera dagar och jag tror jag håller på o bli GALEN.
För att inte tala om lukter - vad är det med alla människor?
Måste de lukta så himla illa?
Måste man dränka sig själv i billig parfym? Eller ha en stor påse popcorn med sig på tunnelbanan?
Eller låta bli och duscha på morgonen så man stinker svett?
Är det verkligen nödvändigt?
Jag blir galen och frustrerad.
Vill vara som vanligt, vill må bra.. vill inte vara såhär överkänslig mot allt...
Nu är det snart över och förbi i alla fall.
Snart kommer MIML hem också, han har köpt med sig lite käk då jag inte ätit något på hela dagen.
Jo glömde jag o berätta - mat luktar också äckligt!?
Haha, okej jag är sjuk.
Nu ska jag krypa ner i soffan igen.
Puss,
S
håll tummarna
Nu åker hon sdnart och jag känner ångesten ramla över mitt bröst.
Lika tungt som vanligt.
Jag förösker lugna ner mig, andas långsamt... Gör mitt bästa för att vara nere på jorden.
Håll tummarna för att dagens överlämning går så smidigt som möjligt!
Nu måste jag springa och kräkas.
Psst! Jag har goda chanser att få ett nytt jobb nu! Superbra betalt.. Jag kan INTE tacka nej till det. Icke. I'm in desperate need of a fat paycheck.
Eller VI är i behov av det.
Rädslor
Vi har dem alla, vissa har många andra har få.
Jag tillhör skaran som har många, som jag försöker hantera så gott det går.
Min allra största rädsla är att förlora de som står mig nära, att jag inte ska få tillbringa ytterligare en dag med dem.
Säkert skulle jag överleva, fysiskt. Men psykiskt skulle jag bli nedbruten.
Därför försöker jag verkligen ta tillvara på varenda dag, varenda sekund, minut, timme...
Det är viktigt för mig att alltid försöka värdesätta stunden vi är i just nu, den kommer ju trots allt inte tillbaka.
Hur mycket man än kan förbanna sig så spelar det ingen roll när nästa stund är kommen.
Pratade med en kär vän idag om just detta, att vara rädd och känna obehag.
Jag minns när min finaste prinsessa var liten, ynka 2 dagar gammal och hennes pappa fick för sig att vi skulle ut på shoppingtur!! Ja såhär i efterhand - GALET!
En liten pluttebebis, en nyförlöst förstagångsmamma i ett stort köpcentrum - ingen bra kombination.
Vi var i Kista (stort köpcenter i Stockholm för er som inte vet) och jag minns varenda steg.
Hur min kropp kändes, tung och svag... men hela tiden på sin vakt.
Som en lejoninna som vaktar sina ungar.
Beskyddarkänslan var så stor och den går inte helt att förklara... Det kändes bara som att någon skulle komma och ta henne ifrån mig, röva bort henne och att jag inte skulle få se henne igen.
Det var hemskt.
Jag skakade, jag svettades, jag blev stirrig.
Shoppingturen blev inte lång. Jag kunde andas ut först när vi kom hem igen.
I hemmets trygga vrå kunde jag hålla henne nära.
En traumatisk upplevelse. Först då slog det mig hur påstridgia främmande människor kan vara.
De har alltid haft en tendens att dras till henne, med hennes mörka fina hår, stora bruna ögon och ett smittande leende. Hon är bara otroligt söt. Vart vi än kommer, Tunisien, Spanien, Turkiet.. Alla tror de att hennes pappa härstammar från respektive land "Åååh, hennes pappa är arab!" utbrast de i Tunisien. Och sen skulle de såklart smeka henne över håret, pussa på henne, ta på henne... Och hon lärde sig snabbt att rygga tillbaka och blir reseverad. Att människor inte har en förståelse för något som kallas personlig integritet, det är läskigt.
Och det gör mig rädd.
Spana in tjejen ;)
Är hon inte tjusig i sin nya AIK mössa eller vad? ;)
Hon var mäkta stolt kan jag säga.
Tack så mkt H&H för inköpet! =)
Gulp - nervös!
det ska bli spännande och jag hoppas verkligen att något av de här ger resultat!
Jag måste ju hitta något annat ganska omgående nu.
Nervositeten börjar komma smygande nu..
Huh.
Nu gäller det att göra dunderbra ifrån sig!
Har lagt upp en resplan inför dagens alla 3 intervjuer så nu är även det klart.
Kopior av CV och arbetsgivarintyg samt slutbetyg på gymnasiet är nedpackat.
Ready, set, go!
Men och dock och men... kanske?
Alla hanterar vi vardagen på vårt sätt. Och ibland är det bara jäkligt svårt att se "outside the box".
Man vill gärna stänga in sig i sin egen lilla värld och tänka "alla borde ju tänka och agera som mig - hur kommer de sig att det som är så himla självklart för mig absolut inte är det för någon annan?!"
Faschinerande.
Verkligen.
För jag menar, jag är väl och agerar väl alltid så som folk tänker sig att jag ska?
Jag tillhör ju inte skaran som gör fel, ever.
Neeeej.
Öhm, och så var det de där om självinsikt också.
Skämt o sido, jag är ju medveten om att vi alla är olika och mitt sätt inte är det enda sättet.
Men
Faktum kvarstår, jag hatar att tjata.
Jag vill inte tjata till mig tid
Kärlek
Någon som fråga hur min dag har varit
Och
Jag måste kanske förstå att ingen människa är på topp varje dag
Att det är orimligt att begära att man ska mötas av glädjeskutt och ömma kyssar i dörren varje dag
Men...
jag vill
jag vill så hemskt hemskt gärna
bara att vi kan ha något som förenar oss
som blir "vårt" projekt
Jag vill inte ha en tävling oss emellan om vem som får mest egen tid
Eller vem tävlar egentligen? Jag mest kanske. För dig är det bara så självklart att få gå in i dig själv och ha din egen tid. Ibland kan jag se dig på dig med beundran och avundsjuka. Ibland känner jag bara att jag blir ledsen, över att vi inte blir en prioritet.
Men jag accepterar det, för att jag älskar dig.
Vi får bara se till att hitta en bra kompromiss... det är den enda tänkbara lösningen.
Dagens kloka
Hur det kommer sig att killar, män.. tar saker och ting så jäkla mycket för givet?
I mina värld är det en av de allra farligaste sakerna. Jag kanske är naiv och dum.. eller bara himla bränd.
Livet har lärt mig många läxor, som jag fått lära mig den hårda vägen. En av de läxorna var definitivt att inte ta något eller nånting för givet. Allt kan vara borta imorgon och hur kasst och iskallt det än låter så är det alltid bara mig själv, och endast mig själv som jag kan räkna med.
Man vill ju gärna tro och känna att man kan lita stenhårt på andra människor, de som står en närmast.. Och jag säger inte att man inte ska göra det. (Hoppet är ju trots allt det sista som en människa förlorar).. Men min erfarenhet säger mig något annat. Tyvärr.
Oavsett om det gäller dagliga ting, större omfattande saker, eller livsavgörande beslut, så förlitar jag mig i slutändan endast på mig själv. Om det ska bli gjort är det jag som måste göra det, det är också jag som måste jobba stenhårt för att se till att de relationer jag har fungerar. Jag måste vårda dem, ta hand om dem och ge dem näring.
De sköter sig inte själva, de accepterar inte att jag "lovat" att alltid finnas där för att sedan inte vara tillgänglig när det verkligen gäller.
De uppskattar heller inte att du låter dem ta allt ansvar för att ge näring åt relationen.
Det är livsfarligt.
Så vad du än gör, hamna aldrig i den fällan. Ta hand om de dina, de som du håller kär.
Visa dem hur mycket de betyder. Finns där, var tillgänglig och lyhörd.
Låna ett öra, ibland kanske även ett par tröstande ord. Men många gånger är det din mentala närvaro som har avgörande betydelse.
Imorgon kan det vara för sent... Då kan relationen redan vissnat.
Nu är ju tack och lov verkligheten inte alls så dramatisk, tack och lov.
Men som sagt, jag tar ingenting för givet och förösker... verkligen göra mitt yttersta för att njuta av varje dag. Älska i nuet och vara mentalt nere på jorden.
Bara sådär, så som det ska vara.
Balsam för själen och plåster för hjärtat. Ja, det är så jag känner när hon kommer hem. Äntligen är livet komplett. Sådär som det bara ska vara.
Så som jag är van vid, som jag "tänker" att mitt/vårt liv är.
Jag älskar det.
Älskar att höra hennes små nätta steg på morgonen när hon kommer ner för trappan..
Hur hon smyger försiktigt, kikar in i vårt sovrum
Knackar försiktigt på dörren
"Mamma" viskar hon
Sedan kommer hon över till min sida av sängen, hon vet att jag är vaken.
Och kryper ner med sin varma lilla kropp mot min
Kryper upp vid och lägger sitt huvud där mina axlar möter min nacke, precis i vecket.
Och bara njuter. Hela hennes kropp, hela hon utstrålar värme, trygghet och kärlek.
Hon andas ut och är i stunden.
När vi myst en stund (läs 5 minuter) så viskar hon återigen "Men mamma, kan vi inte gå upp nu då? Vi kan väl ge 'prinsen' sovmorgon?"
Sen tassar vi ut ur sovrummet, tävlar upp för trappan och kryper ner i soffan på övervåningen och kollar en stund på "Nicke Nyfiken"
Bara sådär... som det ska vara.
Countdown
Nedräkning: 3 timmar kvar
3 timmar till total lycka
tills dess att livet börjar igen
Tills jag kan känna mig levande.
För nu är jag mer död.. I alla fall inombords.
Lilla fina prinsessan, mamma älskar dig av hela sitt hjärta.
Nu och för alltid.
"Gråt en flod, bygg en bro och gå över den"
Jag skiter i vilket nu
Jag är så förbannat trött.
Trött på att må dåligt, på att inte orka.
Jag vill inte leva ett liv i vakuum, jag vill att det ska få börja nu!
Det hela känns orättvist, att henens liv inte ska få börja bara för att du ska sätta dig på tvären.
Jag har gjort vad som står i min makt... Inte flyttat till världens ände, inte förbjudit er att ha en relation, en kontakt. Tvärtom, så har jag varit på det klara med att vi ska jobba med flexibilitet i den mån det funkar.
Jag har försökt att jobba på vår relation, för att jag har tänkt att det i slutändan inte gynnar någon annan än henne.
Det är bara så förbannat orättvist att du inte låter hennes liv börja.
Så hon kan
skaffa kompisar
börja på ny förskola
börja på en aktivitet
Vi vet, jag och du, och alla runtomkring att du inte skulle godkänna att ha dessa saker där hon är skriven.
Dvs ingen förskola i henens närområde, för att det ställer till problem för dig.
Och för att du hävdar din rätt.
Nej jag känner mig så jävla trött på att kämpa (nu svär jag för att jag inte orkar vara trevlig längre).
Jag kämpar mot någon som konstant och konsekvent sätter sig på tvären till allt och i slutändan försäker vinkla det som att allting sker på mina villkor.
Jag bara undrar hur det kan vara möjligt????????
Se till att få ordning på det här nu, sätt bollen i rullning så livet får lov att gå vidare. Acceptera livet så som det ser ut, i sin enkelhet eller i sin komplexitet. Jag skiter i vilket, bara det blir gjort.
Bajs.
Fy vad besviken jag känner mig.
Jag är definitivt värd en högre lön!
Bajs jobb! Bajs anställningsavtal.
Nu måste jag söka nytt.
Bajs bajs bajs.
Fylld av ord....eller?
Samtidigt helt tom
Ibland undrar jag, vart kommer allt det här leda?
Hur kommer det sluta, och vad är mina faktiska chanser att få igenom det som jag anser vore det bästa?
Ibland känner jag mig helt maktlös.
Det känns som att jag kämpar och skriker för allt vad mina lungor bär och orkar... och ingen hör.
Som att skrika i ett ljudisolerat rum, alla dessa människor bara passerar förbi utan att ens vända huvudet åt ditt håll.
Samtidigt är det ju inte jag som är offret, det verkliga offret är en liten flicka på 4 år. Hon som fått de första åren i sitt liv helt omkullkastade för att hennes mamma och pappa inte kunnat ordna upp situationen.
Jag blir så ledsen och nedslagen när jag tänker på det, på allt hon fått gå igenom som jag inte tycker att hon förtjänar.
Men vad gör man när man testat allt och inte fått ett bra resultat av det?
Det här är vår sista utväg för att få något fastställt, som vi båda får rätta oss efter.
Mentalt måste jag ju ställa in mig på alla mothugg jag kommer att få och samtidigt att utgången kan bli en helt annan än vad jag önskat.
Även om jag tänker mig att allt kommer gå bra, och att oddsen är på vår sida... så måste jag ju tänka "om" för att skydda mig själv.
För att överleva vardagen, även om den är ohyggligt tung...
Hur många tårar har jag inte gråtit, hur många nätter har jag inte förlorat och hur mycket energi har jag inte gett detta.
Jag blir verkligen deprimerad bara av tanken. Det kanske inte anses rätt, men vad fan är egentligen rätt?
Tröttheten gör min kropp förlamad och hjärnan "blurrig".. Förmågan att fokusera och rensa huvudet på knasiga tankar är inte på topp och jag känner mig stundtals så läskigt likgiltig.
Som att jag stänger av (ännu en försvarsmekanism kan tänkas) för att orka med dagen.
Det är mitt enda sätt. Men när allting kommer upp till ytan, när tankarna kommer tillbaka så kan jag itne hejda gråten, det är då...när jag ligger där i fosterställning med huvudet på MIMLs axel som jag känner mig ensammast i världen. Det är då det slår mig att jag måste fortsätta, för hennes skull.
För hennes bästa.
Min rädsla för det okända, för en framtid som jag inte kan svara för hur den kommer se ut om ett par månader är på något sjukt sätt ändå det som driver mig framåt. Kanske just för att jag vet att jag inte kan backa bandet och göra det här ogjort. Att jag måste vara konsekvent i det här läget och fullfölja det. För både min och hennes skull.
Gör jag inte det är jag rädd att jag kommer tappa tron på mig själv, att jag är en sån person som inte står för mitt ord. Jag kan inte göra det, jag kan inte förlora min självkänsla mitt i allt. Vad har jag då kvar att kämpa med?
Kärleken till sitt barn är den starkaste av alla kärlekar och den är oerhört kraftfylld, det är den som gör att man orkar ta sig igenom saker man aldrig trodde man skulle fixa.
Jag hade för 2-3 år sedan aldrig kunnat drömma om att jag skulle vara där jag är idag. Allt tack vare henne och för hennes bästa.
Älskade barn, jag vill dig bara det bästa på denna jord. Jag vill ge dig de bästa förutsättningarna utifrån det vi har idag.
Jag vill ge dig en ljus framtid, en lätt början.
Vill ge dig styrka och mod och tro på människan. Tron på att man inte behöver acceptera en dålig situation utan att man ständigt kan påverka utgången till något bättre.
Jag är skyldig dig det och jag älskar dig innerligt.
Puss,
din mamma
förvirrad
Äntligen älskade fredag.
Fast just nu, just idag har vi nån slags hatkärlek till varandra.
Jag längtar efter lite mer ledighet, längtar efter en sovmorgon. Lite "mañana"..
Men jag längtar ju såklart inte efter att prinsessan åker iväg.
Jag vill ju ha henne med oss.. vill höra hennes glada röst på morgonen när hon vaknar.
Fredagsmys = kramar, pussar och tonvis med MYYYYS
Försöker tänka på att vara bara jag
Att vara jag; vuxen. Göra vuxna saker och inte känna mig konstant orolig.
Fokuser på något som inte bara rör min älskade dotter.
Jag har funderat väldigt mycket senaste tiden..
Vem är jag egentligen?
Hur definierar jag mig själv, förutom att vara mamma till lilla D?
Vem är Sara? Vad gillar hon mest i hela världen, vad är hennes drömmar och mål..? Hennes visioner för framtiden?
Vart befinner hon sig om 5 år? Förstår hon sitt eget värde?
Vad gör henne lycklig och vad värdesätter hon mest?
Vilka egenskaper vill hon förstärka och vilka är de egenskaper hon måste jobba mer med?
Det finns så många frågor utan svar.. Så många frågor som kräver tanke och tid.
Men jag måste föröska se att det är för min egen skull, att jag gör det för att förstärka mig själv.
Jag vill inte vara den jag är idag... svag och kravlandes på botten.
Det känns kallt, ensamt och hårt.
Jag måste orka ta mig upp härifrån, måste orka lite till.
Nu ska jag strax få gå hem från jobbet och tillbringa tid med nära och kära. Det ger mig i alla fall lite ny kraft, kraft för att orka fortsätta.
Puss.
Endast tomtenissen är vaken...
Då åker hon igen. Jag är verkligen så tacksam över att vi fick lite eeeeextra mycket tid tillsammans denna gången och att vi fått tillfälle att mysa och bara vara tillsammans.
Känns som att vi behöver det emellanåt, fylla på förrådet av all kärlek som vi har och boosta.
Hon är helt underbar och totalt fantastisk och jag älskar henne mer än livet.
Det vet hon.
Tack och lov!
Ska strax kila till jobbet, men var bara tvungen o skriva en lite kärleksförklaring innan dess.
Ha en fantastisk dag, nu ska jag låta snön knarra under skorna!
Puss,
S
En helt vanlig dag
Vad är det här?
Visst, jag är en vintermänniska ut i fingerspetsarna och äääälskar - fullkomligen älskar vintern.
(Fast okej, kanske inte lika mycket som jag älskar sommaren).
Jag tycker om de vackra vinterbilder som fastnar på näthinnan och just nu är jag evigt tacksam över att prinsessan får uppleva en "riktig" vinter med massor av snö och kyla. Sådär som jag också fick göra som liten.
Vi tog oss ut i kylan, påbylsade med tonvis av kläder - dubbla lager av allt- och kom tillbaka hem efter 1½ timmes promenad.
Phuh, jag är stolt (och slut)! Fast... -20 grader är nästan lite väääl kyligt. Burrrrrrr!
Skönt med en ledig dag mitt i veckan, skulle det inte alltid kunna vara så?
2 arbetsdagar - ledig 1 dag - 2 arbetsdagar till?
Det hade jag verkligen tyckt varit helt okej.
Nåja jag ska inte klaga, jag är glad att jag har ett jobb som fixar pengar på kontot i slutet av varje månad.
Tacksamhet över det.
Imorgon åter tillbaka till jobb då alltså.. Jag önskar verkligen att hela den här övriga situationen snart löser sig.
den gör mig så innerligt frustrerad! Att inte ha en dagisplats är verkligen ingen optimal situation, man märker genast hur mycket krångligare allting blir... Jag är så glad över att vi har ett nätverk som verkligen ställer upp till 110% i situationer som dessa.
Vad hade jag gjort annars? Eller - vad hade VI gjort?
Just nu är jag glad att jag inte behöver oroa mig över det.. nu är det ju fokus på tingsrätten om 3½ vecka samt en dagisplats åt lilla bus som gäller.
Håll tummarna för oss!
Puss, S
