Allt......eller inget?
Jag vet att jag borde uppdaterat bättre
Jag vet att jag borde ha haft mer fantasi
Skrivit om mer upplyftande historier.
Just nu är jag tom.
Jag är uppfylld men ändå tom.
Saknar Denise så det gör ont i hjärtat. Hon ringde mig idag, de mest betydelsefulla minutrarna på hela dagen!
Älskar att höra hennes röst, det gör mig lugn och trygg.
Men tror att både hon och jag lider en aning efteråt (även om jag vet att hon säkert har dunderkul med allt ståhej inför bröllopet)... Men när vi hört varndras röster blir saknaden påtaglig.
Åh mitt hjärta.
Fan vad jag önskar att jag kunde gjort saker ogjorda, att jag kunde ha påverkat det åt ett annat håll innan det var för sent.
Å vad jag önskar att din pappa var resonlig och kunde tänka utifrån dig istället för hans gigantiskt stora feta ego. Nån gång. Bara ibland. Vid enstaka tillfällen. Allt som skulle krävas.
Jag känner att jag har fått en stadigare grund nu, som håller i mig även när det blåser storm, en rygg famn som fångar mig när jag känner att det blir för jobbigt eller för motigt.
Jag känner att jag orkar. Vet att det är lite till... lite mer... som gäller.
Det är allt.
En vacker dag kommer allt att ta slut, Denise har vuxit upp och hon kommer förstå.
Hon kommer lägga ihop pusselbitarna och inse vad som hände.
Jag vet att jag finns vid hennes sida då - gör du?
Nej visst, skulden är inte min. Inte enbart. Jag har dock burit både din och min skuld så jävla länge att det har fått mig att gå under ytan. Nu har jag kommit till botten och vägrar att acceptera mera, nu måste jag tuffa på mig, låta skinnet hårdna en aning. Stå emot och säga ifrån.
Du är bara inte värd fler chanser. När ska jag sluta ge dig fler chanser?
Och jag vet, att även om jag inte borde tro dig och ta dig på dina ord, så blir jag ändå ledsen och besviken när du fortfarande bevisligen lovar saker du inte kan hålla.
Du vet att mitt förtroende för dig är NOLL, och det kommer krävas oerhört mycket att bygga upp det. Om det någonsin går.
Jag försöker och har länge försökt att hitta ett sätt att acceptera situationen.
Förlåta den. Frigöra dig. Gå vidare och se vad som kommer att ske.
Någon där ute vet att det är svårt.
Obeskrivligt svårt.
När allt du kan göra är att acceptera allt..........eller inget.
Jag vet att jag borde ha haft mer fantasi
Skrivit om mer upplyftande historier.
Just nu är jag tom.
Jag är uppfylld men ändå tom.
Saknar Denise så det gör ont i hjärtat. Hon ringde mig idag, de mest betydelsefulla minutrarna på hela dagen!
Älskar att höra hennes röst, det gör mig lugn och trygg.
Men tror att både hon och jag lider en aning efteråt (även om jag vet att hon säkert har dunderkul med allt ståhej inför bröllopet)... Men när vi hört varndras röster blir saknaden påtaglig.
Åh mitt hjärta.
Fan vad jag önskar att jag kunde gjort saker ogjorda, att jag kunde ha påverkat det åt ett annat håll innan det var för sent.
Å vad jag önskar att din pappa var resonlig och kunde tänka utifrån dig istället för hans gigantiskt stora feta ego. Nån gång. Bara ibland. Vid enstaka tillfällen. Allt som skulle krävas.
Jag känner att jag har fått en stadigare grund nu, som håller i mig även när det blåser storm, en rygg famn som fångar mig när jag känner att det blir för jobbigt eller för motigt.
Jag känner att jag orkar. Vet att det är lite till... lite mer... som gäller.
Det är allt.
En vacker dag kommer allt att ta slut, Denise har vuxit upp och hon kommer förstå.
Hon kommer lägga ihop pusselbitarna och inse vad som hände.
Jag vet att jag finns vid hennes sida då - gör du?
Nej visst, skulden är inte min. Inte enbart. Jag har dock burit både din och min skuld så jävla länge att det har fått mig att gå under ytan. Nu har jag kommit till botten och vägrar att acceptera mera, nu måste jag tuffa på mig, låta skinnet hårdna en aning. Stå emot och säga ifrån.
Du är bara inte värd fler chanser. När ska jag sluta ge dig fler chanser?
Och jag vet, att även om jag inte borde tro dig och ta dig på dina ord, så blir jag ändå ledsen och besviken när du fortfarande bevisligen lovar saker du inte kan hålla.
Du vet att mitt förtroende för dig är NOLL, och det kommer krävas oerhört mycket att bygga upp det. Om det någonsin går.
Jag försöker och har länge försökt att hitta ett sätt att acceptera situationen.
Förlåta den. Frigöra dig. Gå vidare och se vad som kommer att ske.
Någon där ute vet att det är svårt.
Obeskrivligt svårt.
När allt du kan göra är att acceptera allt..........eller inget.
Kommentarer
Trackback
