En status uppdatering
Hemma med en sjuk dotter.
Dert var bara att släppa jobbet och dyka ner till dagis och hämta henne igår eftermiddag då hon klagat på hemsk huvudvärk och feber - det visade sig att hon hade nästan 40 grader.
När vi kom hem däckade hon och sov då alltså från kl 17 till kl 06!
Med andra ord mådde min älskling inge vidare.. Bättre idag, alvedonen i förmiddags har hjälpt mycket men nu börjar febern smyga sig tillbaka och huvudvärken likaså..
Bara att bädda ner henne igen.
Imorgon åker hon alltså iväg, till sin pappa..
Tingsrätten kom i veckan med ett beslut om att inte godkänna vårdnadsutredningen som det ser ut för tillfället.
Istället så kommer vi att kallas till en ny muntlig förberedelse (samma procedur som förra gången) för att gå igenom fallet en gång till, se över eventuella förbättringar eller förändringar.
Suck. Vi är tillbaka på ruta ett.
Men nu börjar det bli dags för mig att ladda om, fokusera mentalt och preppa mig själv med tusen ton argument. Jag vet att det kommer gå vägen för det har jag bestämt..
Annars, som jag skrivit så mycket om i bloggen innan så har det ju varit oerhört mycket känslor som rusat runt i mitt liv den senaste tiden.
Många tankar, orosmoment och funderingar.
Jag är ju en person som grubblar mycket, lätt oroar mig för saker jag inte behöver och som gärna vill ha kontroll.
När någon av de grundstenarna rycks undan så blir jag... ja hur blir jag... nedstämd. Det påverkar mig väldigt starkt.
Och när det väl händer så blir jag gång på gång påmind om alla de underbara människor som finns i mitt liv, som lyssnar, låter mig grubbla, tar sig tiden att fråga hur det är med mig - just idag.
Det får mig att kämpa.
Tro
Hoppas
VILJA.
En del förändringar har jag gjort, för att jag kommit till insikten om att utan de förändringarna så kommer jag aldrig kunna vända min onda spiral.
Jag måste ta mig själv på allvar och sluta se ner på mig själv och mitt eget värde.
Förstå att min tid är lika värdefull som någon annans.
Nu ska jag också bädda ner mig och få en dos med kärlek.
Dert var bara att släppa jobbet och dyka ner till dagis och hämta henne igår eftermiddag då hon klagat på hemsk huvudvärk och feber - det visade sig att hon hade nästan 40 grader.
När vi kom hem däckade hon och sov då alltså från kl 17 till kl 06!
Med andra ord mådde min älskling inge vidare.. Bättre idag, alvedonen i förmiddags har hjälpt mycket men nu börjar febern smyga sig tillbaka och huvudvärken likaså..
Bara att bädda ner henne igen.
Imorgon åker hon alltså iväg, till sin pappa..
Tingsrätten kom i veckan med ett beslut om att inte godkänna vårdnadsutredningen som det ser ut för tillfället.
Istället så kommer vi att kallas till en ny muntlig förberedelse (samma procedur som förra gången) för att gå igenom fallet en gång till, se över eventuella förbättringar eller förändringar.
Suck. Vi är tillbaka på ruta ett.
Men nu börjar det bli dags för mig att ladda om, fokusera mentalt och preppa mig själv med tusen ton argument. Jag vet att det kommer gå vägen för det har jag bestämt..
Annars, som jag skrivit så mycket om i bloggen innan så har det ju varit oerhört mycket känslor som rusat runt i mitt liv den senaste tiden.
Många tankar, orosmoment och funderingar.
Jag är ju en person som grubblar mycket, lätt oroar mig för saker jag inte behöver och som gärna vill ha kontroll.
När någon av de grundstenarna rycks undan så blir jag... ja hur blir jag... nedstämd. Det påverkar mig väldigt starkt.
Och när det väl händer så blir jag gång på gång påmind om alla de underbara människor som finns i mitt liv, som lyssnar, låter mig grubbla, tar sig tiden att fråga hur det är med mig - just idag.
Det får mig att kämpa.
Tro
Hoppas
VILJA.
En del förändringar har jag gjort, för att jag kommit till insikten om att utan de förändringarna så kommer jag aldrig kunna vända min onda spiral.
Jag måste ta mig själv på allvar och sluta se ner på mig själv och mitt eget värde.
Förstå att min tid är lika värdefull som någon annans.
Nu ska jag också bädda ner mig och få en dos med kärlek.
Känslor
Åh jag undrar verkligen när det ska komma.
När växer tilliten fram och vad behöver JAG för att känna tillit till dig?
Hur gärna jag än vill, hur mycket jag än önskar tro på att det är "vi"... så känner jag mig ändå inte riktigt säker.
Försöker helt enkelt tvinga mig själv, give me no choice but to trust.
Men ändå.
Känslan kommer smygande.. som en snöboll som sätts i rullning, till en början kan det vara väldigt litet och inte göra så ont, men ju större den blir - ju mer påtagligt blir det och desto ondare gör det.
Som tusen vassa knivar som skär genom mitt hjärta.
Varför får du mig att känna mig otillräcklig?
Vem är du att få sätta migg självförtroende ur balans?
Jag vet att du försöker. Jag vet att jag försöker.
Men de fina ord som du ibland ger mig, känns oerhört tomhänta när det här dyker upp..
Jag kommer aldriig i mitt liv tänka tanken att förbjuda dig att göra något, även om jag kommer ha svårt att förstå behovet.
Jag önskar innerligt... att jag kunde få vara lycklig och trygg.
Det är väl den känslan jag jobbar mot.
Men om du inte bevisar för mig att du tänker jobba med mig. Istället för mot mig, om mig och bakom min rygg, så kommer det inte gå att bygga upp en trygghet i ett "vi".
Så enkelt är det.
Snälla snälla snälla.. det här är kanske ett oerhört desperat försök och jag inser att om du nu läser det här och har kommit såhär långt i texten så gissar jag att du känner att jag inte ger dig en chans, att du känner frustrationen stiga inombords och kanske även en gnutta av att du känner dig orättvist behandlad.
Men min älskade, var lugn.
Jag är defintivt inte arg (då hade jag fått utlopp på annat sätt)... jag är ledsen. Osäker. Liten. Rädd.
En själ fylld med så mycket kärlek, jag kan inte med att känna besvikelsen från ännu en person som är mig älskad.
Jag orkar inte det.
Ge mig ditt stöd och jag ger dig mitt liv.
Mitt allt.
Puss
När växer tilliten fram och vad behöver JAG för att känna tillit till dig?
Hur gärna jag än vill, hur mycket jag än önskar tro på att det är "vi"... så känner jag mig ändå inte riktigt säker.
Försöker helt enkelt tvinga mig själv, give me no choice but to trust.
Men ändå.
Känslan kommer smygande.. som en snöboll som sätts i rullning, till en början kan det vara väldigt litet och inte göra så ont, men ju större den blir - ju mer påtagligt blir det och desto ondare gör det.
Som tusen vassa knivar som skär genom mitt hjärta.
Varför får du mig att känna mig otillräcklig?
Vem är du att få sätta migg självförtroende ur balans?
Jag vet att du försöker. Jag vet att jag försöker.
Men de fina ord som du ibland ger mig, känns oerhört tomhänta när det här dyker upp..
Jag kommer aldriig i mitt liv tänka tanken att förbjuda dig att göra något, även om jag kommer ha svårt att förstå behovet.
Jag önskar innerligt... att jag kunde få vara lycklig och trygg.
Det är väl den känslan jag jobbar mot.
Men om du inte bevisar för mig att du tänker jobba med mig. Istället för mot mig, om mig och bakom min rygg, så kommer det inte gå att bygga upp en trygghet i ett "vi".
Så enkelt är det.
Snälla snälla snälla.. det här är kanske ett oerhört desperat försök och jag inser att om du nu läser det här och har kommit såhär långt i texten så gissar jag att du känner att jag inte ger dig en chans, att du känner frustrationen stiga inombords och kanske även en gnutta av att du känner dig orättvist behandlad.
Men min älskade, var lugn.
Jag är defintivt inte arg (då hade jag fått utlopp på annat sätt)... jag är ledsen. Osäker. Liten. Rädd.
En själ fylld med så mycket kärlek, jag kan inte med att känna besvikelsen från ännu en person som är mig älskad.
Jag orkar inte det.
Ge mig ditt stöd och jag ger dig mitt liv.
Mitt allt.
Puss
Aim higher, feel better - smile!
Ja den senaste tiden har gått i vågor.
Den senaste veckan har varit känslomässigt kaos. Inombords har jag kräkits, gråtit floder, varit arg, frustrerad, lugn, deprimerad. Gärna allting i en salig blandning på en enda gång.
Jag vet att min omgivning ofta står där handfallen, inte vet hur de ska reagera men ändå gör sitt bästa.
Ibland är det helt enkelt inte bara en massa kloka ord som behövs.. utan den enklaste sak som en stor varm kram. Ett par tröstande ord som säger att allting kommer att ordna sig.
Inget mer. Jag lovar - jag kräver helt enkelt inte mer än så.
Flera gånger har jag stått häpen och förvånad över vilka underbara människor jag omgett mig med.
Hur de alltid finns där när saker och ting faktiskt är jobbiga.
Att de bryr sig om, lyssnar, stöttar och peppar.
Det får mig att tro på en förändring, det får mig att kämpa lite extra.
Jag är inte bara skyldig mig själv men också min omgivning att ge dem det bästa jag kan.
Men ibland.. när känslorna tar överhanden, ångesten sprider ut sig över min bröstkorg, andetagen blir allt jobbigare.. då är det svårt.
Och som jag sagt innan, förlåt.
Jag önskar jag kunde styra det, men jag har inte lärt mig riktigt än hur.
Är på god väg, men den vägen jag vandrar nu är både lång och krokig och knepig.
Jag föredrar att ta myrsteg, jag är rädd att falla bakåt. Jag varken vill, kan eller orkar med det just nu.
Blicken har jag fäst en bit framför mig, inte allt för långt då jag känner att små delmål är enklare just nu.
Jag har tagit ett steg, att hitta min egen tid.
Jag har bestämt mig för att oavsett vad som händer och hur det ser ut så måste jag tillåta mig att ha 1½ timme i veckan för mig själv där jag får fokusera på mitt välmående. Min tillflykt - hathayoga.
Jag behöver den kombinationen att få rensa både kropp och själ.
Sedan sista gången så har jag haft en hel del känslor som flödat genom kroppen, men jag har verkligen behövt rensa.
På köpet har jag funnit flera vänner.
Mina svägerskor är helt fantastiska och jag tycker verkligen om er! L, tack för att du lyssnat på alla mina problem, alla mina tankar och om hur det verkligen varit. Det är inte helt lätt att släppa en främmande människa in på livet och göra det så godhjärtat som du gjort. Det värmer mig och jag är tacksam över att ha funnit en vän i dig!
E, tack för att du ger mig möjligheten att jobba med mig själv hos dig i din yogastudio. För att du lär mig om kroppens flöden och hur jag kan själv kan jobba med det för att må bättre.
Alla ni andra, underbara, vackra, fina vänner som finns runt mig. Jag är er evigt tacksam.
Tack för den här veckan. Nästa vecka ska vi sikta högre, må bättre och le mer.
Den senaste veckan har varit känslomässigt kaos. Inombords har jag kräkits, gråtit floder, varit arg, frustrerad, lugn, deprimerad. Gärna allting i en salig blandning på en enda gång.
Jag vet att min omgivning ofta står där handfallen, inte vet hur de ska reagera men ändå gör sitt bästa.
Ibland är det helt enkelt inte bara en massa kloka ord som behövs.. utan den enklaste sak som en stor varm kram. Ett par tröstande ord som säger att allting kommer att ordna sig.
Inget mer. Jag lovar - jag kräver helt enkelt inte mer än så.
Flera gånger har jag stått häpen och förvånad över vilka underbara människor jag omgett mig med.
Hur de alltid finns där när saker och ting faktiskt är jobbiga.
Att de bryr sig om, lyssnar, stöttar och peppar.
Det får mig att tro på en förändring, det får mig att kämpa lite extra.
Jag är inte bara skyldig mig själv men också min omgivning att ge dem det bästa jag kan.
Men ibland.. när känslorna tar överhanden, ångesten sprider ut sig över min bröstkorg, andetagen blir allt jobbigare.. då är det svårt.
Och som jag sagt innan, förlåt.
Jag önskar jag kunde styra det, men jag har inte lärt mig riktigt än hur.
Är på god väg, men den vägen jag vandrar nu är både lång och krokig och knepig.
Jag föredrar att ta myrsteg, jag är rädd att falla bakåt. Jag varken vill, kan eller orkar med det just nu.
Blicken har jag fäst en bit framför mig, inte allt för långt då jag känner att små delmål är enklare just nu.
Jag har tagit ett steg, att hitta min egen tid.
Jag har bestämt mig för att oavsett vad som händer och hur det ser ut så måste jag tillåta mig att ha 1½ timme i veckan för mig själv där jag får fokusera på mitt välmående. Min tillflykt - hathayoga.
Jag behöver den kombinationen att få rensa både kropp och själ.
Sedan sista gången så har jag haft en hel del känslor som flödat genom kroppen, men jag har verkligen behövt rensa.
På köpet har jag funnit flera vänner.
Mina svägerskor är helt fantastiska och jag tycker verkligen om er! L, tack för att du lyssnat på alla mina problem, alla mina tankar och om hur det verkligen varit. Det är inte helt lätt att släppa en främmande människa in på livet och göra det så godhjärtat som du gjort. Det värmer mig och jag är tacksam över att ha funnit en vän i dig!
E, tack för att du ger mig möjligheten att jobba med mig själv hos dig i din yogastudio. För att du lär mig om kroppens flöden och hur jag kan själv kan jobba med det för att må bättre.
Alla ni andra, underbara, vackra, fina vänner som finns runt mig. Jag är er evigt tacksam.
Tack för den här veckan. Nästa vecka ska vi sikta högre, må bättre och le mer.
Oro, stress och dåligt samvete
Idag är det dags för ett återbesök hos min "vän" Lennart.
Jag kunde knappt sova igår. Känner mig nervös och orolig igen... För att han ska döma mig.
Inte har jag gjort hemläxan heller som han bad mig om. Jag skäms.
Hoppas han inte blir allt för arg?
Ikväll ska jag ta mig iväg till ett yogapass också.
Ska faktiskt bli skönt, även om jag är orolig över att jag kanske måste gå lite tidigare + att jag ju kommer senare idag.
Tänk om jag kunde ta bort den här oron, stressen och mitt dåliga samvete som ständigt gnager.
Inatt låg jag vaken en stund, älsklingen hade svårt o sova och kollade på film..
Då började tankarna snurra runt, mala i huvudet.
Obefogade tankar, tankar fyllda av rädsla och sorg.
Tänk om jag skulle vakna upp en dag och inse att han inte vill ha mig? Att han inte älskar mig? Ännu värre, att han gått bakom min rygg med någon annan för att han inte velat säga det till mig.
Jag har svårt att sortera bort dessa tankar, och stundtals har jag även intensiva drömmar om det. Väldigt påfrestande.
Och sen vrider jag och vänder på mig i sängen, känner hur trycket över bröstet ökar, andetagen blir allt tyngre.
Ångest ångest.
Jag borde inte tänka såhär, bevisligen mår jag bara dåligt!
Dessutom så har jag ingenting direkt som gör dessa tankar befogade, det är bara jag som lyckas måla upp det värsta scenariot i mitt huvud och skrämma mig själv.
Oftast brukar mannen sucka åt mig och skaka på huvudet.
Han tycker jag överdriver, såklart.
Förhoppningsvis så går jag från samtalet idag, en aning klokare än igår.
En gnutta starkare än imorse.
Ny energi och fräscht tänk.
Så jag kan komma till jobbet och köra järnet.
Puss,
S
Jag kunde knappt sova igår. Känner mig nervös och orolig igen... För att han ska döma mig.
Inte har jag gjort hemläxan heller som han bad mig om. Jag skäms.
Hoppas han inte blir allt för arg?
Ikväll ska jag ta mig iväg till ett yogapass också.
Ska faktiskt bli skönt, även om jag är orolig över att jag kanske måste gå lite tidigare + att jag ju kommer senare idag.
Tänk om jag kunde ta bort den här oron, stressen och mitt dåliga samvete som ständigt gnager.
Inatt låg jag vaken en stund, älsklingen hade svårt o sova och kollade på film..
Då började tankarna snurra runt, mala i huvudet.
Obefogade tankar, tankar fyllda av rädsla och sorg.
Tänk om jag skulle vakna upp en dag och inse att han inte vill ha mig? Att han inte älskar mig? Ännu värre, att han gått bakom min rygg med någon annan för att han inte velat säga det till mig.
Jag har svårt att sortera bort dessa tankar, och stundtals har jag även intensiva drömmar om det. Väldigt påfrestande.
Och sen vrider jag och vänder på mig i sängen, känner hur trycket över bröstet ökar, andetagen blir allt tyngre.
Ångest ångest.
Jag borde inte tänka såhär, bevisligen mår jag bara dåligt!
Dessutom så har jag ingenting direkt som gör dessa tankar befogade, det är bara jag som lyckas måla upp det värsta scenariot i mitt huvud och skrämma mig själv.
Oftast brukar mannen sucka åt mig och skaka på huvudet.
Han tycker jag överdriver, såklart.
Förhoppningsvis så går jag från samtalet idag, en aning klokare än igår.
En gnutta starkare än imorse.
Ny energi och fräscht tänk.
Så jag kan komma till jobbet och köra järnet.
Puss,
S
No comments
En dag med blandade känslor..
Egentligen kanske utan anledning.. Utan mening..
Men jag kan inte, hur gärna man kanske än kunde förvänta sig det, vara glad.
Varför kan jag inte vara glad? varför är det inte min tur? När ska jag få känna det? Who - oh why!?!
Jag har ju "allt" det där man kan önska sig, jag är i den positiionen i livet där du INTE ska behöva känna några större bekymmer som tynger dig - allting går ju åt rätt håll..?!
Yet still... nothing..
Tomt.
Ekot hörs allt tydligare, som om själen tynar bort mer och mer för varje dag..
Jag vill vända det här onda hjulet nu, jag vill börja om snurran och göra det år rätt håll.
Vinden är på min sida och blåser på rätt håll, jag tränar fortfarande på styrkan och hade den varit upptränad så hade jag aldrig haft en tvekan om huruvida möjligheterna fanns eller ej..
Så mycket skitsnack.
Så mycket babbel.. Jag är trött på att linda in allting i ord.
Jag är less på att inte bli tagen på allvar, att ge ett sken av att allting är så bra, att jag är så himla lycklig och att jag njuter av livet.. Missförstå mig rätt, till stor del av tiden så är det ju bra.. Men de här stunderna som är dåliga, jobbiga, påfrestande har ju inte försvunnit.
Jag kan höra mig själv säga allt det där som jag vill;
jag vill finnas där för alla som står mig nära
jag vill ses
jag vill orka
orka orka orka
Men jag kan inte. Jag förmår mig inte. Jag ber om ursäkt.
Inte för att jag mår dåligt, utan för att min förklaring inte är bättre än så.
Mitt hopp är att jag har vänner som förhoppningsvis förstår och som finns kvar även om jag drar mig undan nu.
Att ni inte tar illa upp, och har ett öra till övers när jag behöver prata eller när jag orkar ses..
Har ni energin och orken då?
Jag kan inget annat säga än att det skulle göra mig innerligt lycklig.
Av hela mitt hjärta..
Det är onekligen en sentimental dag..
Jag är ledsen.. jag har en klump i magen..
Jag har säkert en inre styrka, annars skulle jag väl inte orka kämpa för allt så som jag gjort... Men nu.. så känns styrkan inte speciellt framträdande.. Helst vill jag bara rull aihop mig under täcket och somna in.. Låta den här dagen passera och en ny dag träda fram. Bättre. Ljusare. Lättare.
Egentligen kanske utan anledning.. Utan mening..
Men jag kan inte, hur gärna man kanske än kunde förvänta sig det, vara glad.
Varför kan jag inte vara glad? varför är det inte min tur? När ska jag få känna det? Who - oh why!?!
Jag har ju "allt" det där man kan önska sig, jag är i den positiionen i livet där du INTE ska behöva känna några större bekymmer som tynger dig - allting går ju åt rätt håll..?!
Yet still... nothing..
Tomt.
Ekot hörs allt tydligare, som om själen tynar bort mer och mer för varje dag..
Jag vill vända det här onda hjulet nu, jag vill börja om snurran och göra det år rätt håll.
Vinden är på min sida och blåser på rätt håll, jag tränar fortfarande på styrkan och hade den varit upptränad så hade jag aldrig haft en tvekan om huruvida möjligheterna fanns eller ej..
Så mycket skitsnack.
Så mycket babbel.. Jag är trött på att linda in allting i ord.
Jag är less på att inte bli tagen på allvar, att ge ett sken av att allting är så bra, att jag är så himla lycklig och att jag njuter av livet.. Missförstå mig rätt, till stor del av tiden så är det ju bra.. Men de här stunderna som är dåliga, jobbiga, påfrestande har ju inte försvunnit.
Jag kan höra mig själv säga allt det där som jag vill;
jag vill finnas där för alla som står mig nära
jag vill ses
jag vill orka
orka orka orka
Men jag kan inte. Jag förmår mig inte. Jag ber om ursäkt.
Inte för att jag mår dåligt, utan för att min förklaring inte är bättre än så.
Mitt hopp är att jag har vänner som förhoppningsvis förstår och som finns kvar även om jag drar mig undan nu.
Att ni inte tar illa upp, och har ett öra till övers när jag behöver prata eller när jag orkar ses..
Har ni energin och orken då?
Jag kan inget annat säga än att det skulle göra mig innerligt lycklig.
Av hela mitt hjärta..
Det är onekligen en sentimental dag..
Jag är ledsen.. jag har en klump i magen..
Jag har säkert en inre styrka, annars skulle jag väl inte orka kämpa för allt så som jag gjort... Men nu.. så känns styrkan inte speciellt framträdande.. Helst vill jag bara rull aihop mig under täcket och somna in.. Låta den här dagen passera och en ny dag träda fram. Bättre. Ljusare. Lättare.
Många förändringar!
Imorgon är en händelserik dag på många sätt.
Jag har bestämt att ge mig själv en stor klapp på axeln om jag tar mig igenom morgondagen.. Delmål är viktigt för mig nu.
Jag har först ett möte med min chef från UK som kommer att vara här i 2 dagar för att hålla en kort utbildning med mig. 2 dagars snack på engelska - phuh! Jag har dock bestämt mig för att klara det, och det går säkert vägen.. Säkert mycket smidigare än jag någonsin trott ;) Intalar mig det i alla fall :)
Efter jobbet kommer mina fina älsklingar och hämtar mig.
Då ska vi möta upp Karin och hennes fina hund Moa. Mamman som väntar den kull från vilken vi tror att vi kommer köpa en valp i sommar.
Ja, ni läste rätt.
Vovve, villa, "volvo" och en förlovningsring på fingret ;) Who would've thought - 2 years ago!?!?
Inte då jag =)
Rasen är helt underbar, kräver såklart en del arbete och det är vi ju införstådda med. Men förutsättningarna känns rätt och jag är av den åsikten att allting går bara man vill och är beredd att satsa.
Är inte mamma Moa vacker så säg? (Rasen: rhodesian ridgeback - även kallas "afrikansk lejonhund") Det stod mellan en vovve eller en resa till thailand och det här kändes som det rätta valet - utan tvekan!
Idag bestämdes en annan av årets höjdpunkter - en resa till Prag med Sissi.
Den 30:e maj åker vi. En kortare trip, kommer tillbaka 4 dagar senare.
Åh vad jag längtar - vad kul vi ska ha!
Inte så farligt dyrt heller, verkligen budget vänligt ;)
Jag har bestämt att ge mig själv en stor klapp på axeln om jag tar mig igenom morgondagen.. Delmål är viktigt för mig nu.
Jag har först ett möte med min chef från UK som kommer att vara här i 2 dagar för att hålla en kort utbildning med mig. 2 dagars snack på engelska - phuh! Jag har dock bestämt mig för att klara det, och det går säkert vägen.. Säkert mycket smidigare än jag någonsin trott ;) Intalar mig det i alla fall :)
Efter jobbet kommer mina fina älsklingar och hämtar mig.
Då ska vi möta upp Karin och hennes fina hund Moa. Mamman som väntar den kull från vilken vi tror att vi kommer köpa en valp i sommar.
Ja, ni läste rätt.
Vovve, villa, "volvo" och en förlovningsring på fingret ;) Who would've thought - 2 years ago!?!?
Inte då jag =)
Rasen är helt underbar, kräver såklart en del arbete och det är vi ju införstådda med. Men förutsättningarna känns rätt och jag är av den åsikten att allting går bara man vill och är beredd att satsa.
Är inte mamma Moa vacker så säg? (Rasen: rhodesian ridgeback - även kallas "afrikansk lejonhund") Det stod mellan en vovve eller en resa till thailand och det här kändes som det rätta valet - utan tvekan!
Idag bestämdes en annan av årets höjdpunkter - en resa till Prag med Sissi.
Den 30:e maj åker vi. En kortare trip, kommer tillbaka 4 dagar senare.
Åh vad jag längtar - vad kul vi ska ha!
Inte så farligt dyrt heller, verkligen budget vänligt ;)
Kärlek, lycka och dåligt samvete
Äntligen äntligen helg!
Gårdagen spenderade jag tillsammans med personer som jag ÄLSKAR.
Vi plockade upp Maria i Kista, inhandlade nya telefoner och åkte sedan hem..
Hade lite tjejmys och käkade tacopaj.
Maria och Denise gjorde halsband och armband till en glad mamma..
Åh kärlek!
Gårdagen gick helt i kärlekens tecken..
Läskigt ändå, hur medicinen kan påverka.. men vissa dagar älskar jag livet, känner mig lycklig ända från tårna och upp till knoppen.
Men jag gissar att det hör till..
För andra dagar så är jag raka motsatsen, jag känner mig nere och ledsen.. deppig.. har svårt att se en mening med stunden.. Men jag gissar att det hör till.
Det pendlar inte lika mycket, inte lika kraftigt, men pendlingarna är fortfarande där.
Och det är ju naturligt, upp o ner gångar har vi ju allihopa och jag är väl inte såååå annorlunda vill jag tro.
Nu har jag en liten tös som är allting annat än stabil,. hon testar konstant, gråter så fort hon inte får sin vilja igenom. Protesterar.
Ålders relaterat? Eller beror det på något annat?
Lennart sa till mig att sätta gränser, vara tydlig. Att hon fortfarande skulle älska mig ÄVEN om jag gjorde det.. Han har förhoppningsvis rätt.
Just nu så tror hon att hela världen är emot henne och att hennes mamma är dummast i världen.
Åh mitt samvete tar över, jag mår fysiskt dåligt av att se henne så.. Men jag vet ju logiskt sett att det inte gynnar henne att alltid ge med sig.
Vilket dilemma!
Nu ska jag fixa lite här och sen ska jag spela ett familjespel med min dotter.
Puss
Me being an english chick? ;) Haha!
Första dagen på nya jobbet gjordes igår - och jag trivs!
Med handen på hjärtat så kan jag säga (för första gången på länge) att jag trivs!
Dock insåg jag först igår att all kommunikation inom företaget sker på engelska, även mellan oss svenska kollegor.
Missförstå mig rätt, jag kan ju engelska, absolut, men det är ändå lite småskrämmande eftersom engelska inte är mitt första språk och jag är rädd för att "göra fel"..
Jag vet att det är skit töntigt och att jag bara kommer att lära mig massor från det här samt att det ju är en grym merit. Oavsett om jag skulle hamna någon annan stans i framtiden.. =)
De pratade även om att min utbildning kommer att ske i england, Abingdon. 2-3 dagars utbildning. Hemifrån själv för första gången! Skräckblandad förtjusning även här, men jag kommer ju som person bara få möjligheter att växa. Och det är jag så evinnerligt tacksam för.
En resa på tu man hand med min fina Sissi blir det också i vår.
Vi har planer på att besöka Prag - otippat det med kanske men det skulle verkligen vara så underbart!
I need some alone time, and so does she.
Ingen partyresa alltså, utan hör och häpna - en kulturell resa! haha shit, jag börjar verkligen bli gammal som tycker det är intressant med stadsvandringar och annat jox.
Gammal (snart-fylla-tjugo-sex!)!
Ska kolla på nya telefoner åt mig och älsklingen nu.. våra telefoner är verkligen kassa!
Kan inte för allt i världen rekommendera en Satio, om man inte enbart är ute efter en grym kamera - för då är den outstanding!
Men nej.. det lutar åt en varsinn Iphone för vår del..
Simma lugnt.
Puss
Med handen på hjärtat så kan jag säga (för första gången på länge) att jag trivs!
Dock insåg jag först igår att all kommunikation inom företaget sker på engelska, även mellan oss svenska kollegor.
Missförstå mig rätt, jag kan ju engelska, absolut, men det är ändå lite småskrämmande eftersom engelska inte är mitt första språk och jag är rädd för att "göra fel"..
Jag vet att det är skit töntigt och att jag bara kommer att lära mig massor från det här samt att det ju är en grym merit. Oavsett om jag skulle hamna någon annan stans i framtiden.. =)
De pratade även om att min utbildning kommer att ske i england, Abingdon. 2-3 dagars utbildning. Hemifrån själv för första gången! Skräckblandad förtjusning även här, men jag kommer ju som person bara få möjligheter att växa. Och det är jag så evinnerligt tacksam för.
En resa på tu man hand med min fina Sissi blir det också i vår.
Vi har planer på att besöka Prag - otippat det med kanske men det skulle verkligen vara så underbart!
I need some alone time, and so does she.
Ingen partyresa alltså, utan hör och häpna - en kulturell resa! haha shit, jag börjar verkligen bli gammal som tycker det är intressant med stadsvandringar och annat jox.
Gammal (snart-fylla-tjugo-sex!)!
Ska kolla på nya telefoner åt mig och älsklingen nu.. våra telefoner är verkligen kassa!
Kan inte för allt i världen rekommendera en Satio, om man inte enbart är ute efter en grym kamera - för då är den outstanding!
Men nej.. det lutar åt en varsinn Iphone för vår del..
Simma lugnt.
Puss
Ego bilder - Glad Påsk!
Hela dagen har jag tillbringat på vår framsida - i vårSOLEN!
Ååååh livet är bara underbart idag.
Snart kommer Albin hem, sen ska vi iväg hos svägerskan på lite påskmiddag. Mys pys!
Bloggpaus fram till måndag.
Puss
Jag vågade helt enkelt inte
Jag vet att det var dumt gjort
Jag vet att jag inte skulle gjort det
Men jag kunde inte.. jag orkade inte (läs: vågade inte) ta mig dit igår.
Skyllde på att jag var sjuk, feber och halsont (delvis sant).
Fick tiden ombokad till tisdag morgon. Då har jag press på mig, min käraste syster kräver att jag går dit och tar tag i det här nu.
Omedelbart!
Hon har rätt, jag inser det.
Jag måste ta ansvar för mitt välmående, jag kan inte bara äta medicin och tro att allt ska lösa sig. Att livet och människan inte fungerar så, det förstår även jag.
Så kuratorn Lennart, vi ska bli bästaste kompisar. Du ska lyssna på mina problem, älta i mitt förflutna och ställa en massa jobbiga frågor.
Mina svar kommer stundtals att vara entydiga, med gråten i halsen. Kanske en nick på sin höjd...
Det kommer att vara jobbigt och vår "relation" kommer inte att vara enkel.
Men det kommer göra mig gott att vara din vän för en tid. Det är jag säker på!
Nu ska jag klä på mig och mysa med min prinsessa.
Happy Easter!
Jag vet att jag inte skulle gjort det
Men jag kunde inte.. jag orkade inte (läs: vågade inte) ta mig dit igår.
Skyllde på att jag var sjuk, feber och halsont (delvis sant).
Fick tiden ombokad till tisdag morgon. Då har jag press på mig, min käraste syster kräver att jag går dit och tar tag i det här nu.
Omedelbart!
Hon har rätt, jag inser det.
Jag måste ta ansvar för mitt välmående, jag kan inte bara äta medicin och tro att allt ska lösa sig. Att livet och människan inte fungerar så, det förstår även jag.
Så kuratorn Lennart, vi ska bli bästaste kompisar. Du ska lyssna på mina problem, älta i mitt förflutna och ställa en massa jobbiga frågor.
Mina svar kommer stundtals att vara entydiga, med gråten i halsen. Kanske en nick på sin höjd...
Det kommer att vara jobbigt och vår "relation" kommer inte att vara enkel.
Men det kommer göra mig gott att vara din vän för en tid. Det är jag säker på!
Nu ska jag klä på mig och mysa med min prinsessa.
Happy Easter!
