Laleh in my ears
.........
Mina tårar rinner ner för kinden.
Jag saknar min älskade, lika mycket som vanligt. Hon är bara en del av mig, och när den delen saknas så blir livet svårt.
Svårt att leva, svårt att njuta, svårt att planera.
Som om livet stannar upp, spelas i slow-motion... som om någon annan lever mitt liv för en stund.. Att jag ser det utifrån, ser mig själv vandra omkring.
Som i en grå, ändlös dimma.
Jag är här, men ändå inte... Jag är "numb"..
Jag sätter mig själv i off-läge, stänger av... och kopplar på alla känslor inombords istället.
Där är det fullt haveri, totalt kaos.
Ett kaos som pågått allt för länge, som jag hoppas att jag snart kan reda ut.
Haveriet går inte att förhindra, jag är rädd att jag måste få bryta ihop, för att sedan (återigen) plocka ihop bitarna av mig själv och lägga om pusslet - på rätt sätt.
Men frågan är, hur många gånger måste jag haverera. Gå på grund och sänkas till botten, för att sedan komma upp och hålla mig flytande?
Hur många gånger måste jag fastna i ett totalt kaos som jag ska tråckla mig ur... innan jag har kommit upp till ytan och håller mig flytande.
Jag bara frågar mig själv... hur många gånger.
Visst kan jag bevisa att jag kan, för tro mig... efter alla dess turer har jag lärt mig några av knepen hur man kommer ur kaoset... Men till vilken nytta?
Man ges ara de prövningar som man kan tänkas vara stark nog att hantera sägs det ju, då måste det ju innebära att någon har väldigt stort förtroende för mig. Det är jag tacksam för, men snälla....give me a break. I desperately need one.
Ett trasigt, sönderrivet hjärta, våta, varma tårar... En själ i kaos ett hjärtai tusentals bitar spridda över golvet.
Mummy's proud!
Jag är en stolt och om möjligt en ÄNNU gladare mamma efter alla de lovord som de bokstavligt talat öste över min lilla prinsessa.
* Hon älskar bokstäver och siffror
* Hon är busig, glad och positiv
* Hon är bestämd, ingen kan bestämma över henne vad hon ska aktivera sig med och inte
* Hon är självgående och självständig (om det nu är någon skillnad)
* Hon har ett väl utvecklat språk och är väldigt "medveten"
* Hon är aktiv och med på alla aktiviteter
med mera, med mera.
Min finaste ängel.
Du har blivit den jag önskat att du skulle bli. Jag har gett dig en bunt med verktyg och du har lärt dig att använda dem rätt. Du är en fin vän, omtänksam och kärleksfull. En klok vän som lyssnar och som uppmuntrar.
En flicka som står upp för det hon tror på och inte låter någon annan bestämma vad hon ska tycka.
Du gör mig otroligt stolt, för att du står upp för dig själv och för att du är du.
Jag älskar dig, innerligt.
Mammas finaste tjej.
Puss,
S
Första steget är VUNNET!
Jag har inte vunnit hela loppet, men ändå känner jag mig som en segrare.
En bekräftelse kom idag, som gav mig hopp om att jag inte kämpar i onödan (hade jag känt det hade jag nog inte fortsatt att kämpa).
Nu är vi äntligen - ÄNTLIGEN ett steg närmare målet och nu finns det ÄNTLIGEN papper på att hon bor hos oss.
Jag är så överdrivet, överlyckligt glad. Jag vill skrika, gråta, skratta och bara älska alla... här och nu.
Jag är så tacksam att någon lyssnar och att någon ser vad jag kämpar för.
Nu hade visserligen inte det här beslutet något med mig personligen, mina personliga egenskaper som mamma eller som förebild att göra, det var faktiskt mest tur.
Men oavsett vad det beror på, så känner jag mig, från djupet av mitt hjärta, lycklig.
Äntligen min älskade! Nu kan vi samla ytterigare lite energi för att orka fortsätta att kämpa!
Vi kommer ju att grejja det här!
Jag kan helt enkelt inte fatta det, att det är sant.
Så mycket svammel just nu, jag måste få känna att lyckoruset får lägga sig. Övriga problem tas om hand om imorgon.
Punkt slut.
Puss, S
Skitdag
Jag saknar solen.
Jag vill känna mig frisk-
Usch.
Jag har ingen toppendag idag. Jag ska bli en björn i mitt nästa liv och ligga i ide när den här ärstiden knackar på dörren.
Jag är inte gjord för mörker, stor brist på solsken och kyla.
Blame it on the weather.
Nu längtar jag hem och dra täcket över huvudet.
Puss,
S
Happiness
Bestämmer mig för att ta tillvara på livet och leva för stunden.
Mitt liv är rikt på underbara människor och jag väljer att ignorera de relationer och de människor som inte gynnar mitt välmående just nu.
För det orkar jag inte med.
Jag vill leva och jag vill älska.
Igår pussade jag min prinsessa godnatt. Hon hade svårt att somna och oroade sig för att hon skulle behöva åka till sin pappa idag.
Min lilla ängel, vackraste själ.
Att prata med henne, förklara och berätta hur hennes vecka ser ut är ett måste. Hon är en orolig själv, en funderare.
Otroligt klok men alldeles för liten för att bära på denna oro.
Låt mig ta den, kapsla in den i en låda och hänga ett stort lås över den. Sen sänker vi den tillsammans till botten på sjön.
Då värdesätter jag stunden med henne, villkorslös kärlek.
Hon är så stor och hon gör mig så stolt, jag kan inte för mitt liv begripa att jag fått möjligheten att bli berikad av att ha dig i mitt liv.
Jag inser... hur lyckligt lottad jag är. Och ler.
Kärleken ger mig en stor varm kram.
Jag är lycklig.
Glad, varm och..... lycklig
Jag blir så glad, så varm inombords.
Det är såna här stunder som gör att jag orkar kämpa.
Idag blev jag kramad av en arbetskamrat som kom fram till mig och sa
"Sara, jag vet vad som händer i ditt liv just nu och jag förstår att det är jobbigt. Men jag håller tummarna för dig och jag VET att du kommer att lösa det här"
Jag är varken van eller bortskämd med att människor bryr sig så innerligt om mig. Men det här gjorde mig verkligen glad.
Ja jag är inte dum, jag kommer kämpa, blicka framåt. Leta inombords och även ltea i min omgivning för att hitta de där guldkornen.
Guldkornen som får mig att orka, att kämpa lite till, öppna ögonen när jag blundar av rädsla.
Tack!
Puss, S
Update: 1
Nu kan jag räkna ner timmarna.
Klurar på om jag ska ta åt mig lite extra arbetstid idag.
Hm. Vore inte fel. Pengarna är välbehövda och jag skulle nog stå ut 1½ timme extra på jobbet?
Ja.
Så får det bli.
Nu vill jag planera julklappar.
Inhandla. Slå in paket. Baka lussebullar. Pepparkakor. Kolla på Luciatåg. Göra snögubbar.
Jag längtar kort och gott efter julen.
Jag vill mysa, skapa egna traditioner.
Vill ha nära och kära runtomkring oss under denhär högtiden.
Vara tillsammans.
Tomten - du är välkommen när som helst! :)
Do you play?
Take a breath, take it deep
Calm yourself, he says to me
If you play, you play for keeps
Take a gun, and count to three
Im sweating now, moving slow
No time to think, my turn to go
And you can see my heart beating
You can see it through my chest
And Im terrified but Im not leaving
Know that I must pass this test
So just pull the trigger
Say a prayer to yourself
He says close your eyes
Sometimes it helps
And then I get a scary thought
That hes here means hes never lost
As my life flashes before my eyes
Im wondering will I ever see another sunrise?
So many wont get the chance to say goodbye
But its too late too pick up the value of my life
Ingen rubrik
jag orkar inte.
Punkt.
Tacksam
Tack för allt ni är och allt ni ger.
Styrka och mod och kärlek. Det är verkligen allt jag behöver. Jag är så evigt tacksam att ni finns där för attt fnga upp mig när det känns tungt och när jag har svårt att hitta nya vägar och tänka om.
Det är alldeles för lätt att bara fastna, kapsla in sig i sina tankar och öppna ögonen för att blicka framåt.
Det är svårt.
Att lägga fokus bortom smärtan och i glädjen. I de små "guldkorns-stunderna" (tack Mia!)
Åh jag vet... jag vet att jag borde. Jag vet att jag måste tänka om. Göra om och göra rätt.
Och hela tiden tänker jag "Snart, så fort det här är över så ska jag ta tag i det, då ska jag 're-focus'."
Men i nuet måste jag kanske inse att det är inte vad som hjälper mig?
Att jag måste hitta något... som kanske får mig på andra tankar? Även om det är svårt.
Jag vill ju inte bara lägga mig ner, tycka synd om mig själv och vakna upp endast när det är nödvändigt. Jag är starkare än så (vill jag tro). Jag vill orka med dagen, jag vill leva. Inte bara överleva (återigen, tack Mia för dina kloka ord).
Tack ska ni ha alla, jag är lyckligt lottad. Och tacksam.
Nu ska jag dricka morgonens första kaffe och njuta av dagen som vaknar.
Puss,
S
Du fattas mig
Åh vad jag önskar att jag kunde stänga av mina känslor emellanåt.
Hur tom världen kan kännas utan henne, mitt älskade lilla liv. Min virvelvind, mitt andra hjärta...
Hur du kompletterar mig till fullo och hur svårt jag har att se mig själv och min värld utan dig. Ofattbart hur en kärlek kan vara så gränslös och hur märkbar den är när du fattas mig. Varje sekund och varje andetag som du inte är här.
Blä för att vara en sån känslotönt och bara skriva en massa kärleksförklaringar till min dotter, kanske du tycker.
Jag står för det.
Jag hittade nyss bitar av mig själv på golvet som jag var tvungen att plocka upp och nu återstår bara att sätta ihop dem.
Försöka komma på hur jag ska pussla ett pussel när det är så många pusselbitar som fattas.
Hur gör ni andra föräldrar som inte lever heltid med era barn?
Det är min fråga - HUR F****** GÖR MAN?
Hur lever man livet här och nu när man längtar så enormt till morgondagen?
Till framtiden, då när allt är löst?
Kom inte och säg till mig att jag inte ska tänka så mycket på det "Hon är snart tillbaka". Jag ör otålig och varenda dag som jag missar tid med henne skär i mitt hjärta. Visst, det är kanske mitt ego som pratar men jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av det. Kroppen värker, huvudet värker.. och hjärtat värker.. Mitt hjärta.
Åh kom och håll om mig nu.
Snälla torka mina tårar.... snälla snälla.
Denna hösten har verkligen varit riktigt tung. Jag kämpar och jobbar mig igenom en dag i taget. Orkar inte tänka fullt ut på morgondagen (även om jag längtar dit, då det betyder en dag närmare målet). Det är för jobbigt och känslorna för påtagliga.
Jag kämpar för något som är viktigare än livet för mig. Hon är mitt liv och finns hon inte där så, sorgligt nog, känns det som om livet saknar mening.
Jag sitter med gråten i halsen och kommer på mig själv att hålla hennes kort i min hand. Åh älskade barn, älskade prinsessa.
We're inseperable.
Jag älskar dig - ända till månen och tillbaka!
Total depp
Trött i själen. Jag orkar inte blogga. Jo det är sant, och ändå sitter jag här.
Har haft ett helt utmattande möte med skolan idag. Det är inte sant, men jag tänkte ge det ett förösk till - ska jag orka?
Jag konstaterade ganska omgående att jag INTE orkar.
Det är inte jag....i alla fall inte nu. I detta skeende i livet. Kankse senare, om ett par år.. Men nu har jag för mycket annat som pågår och som snurrar runt runt i mitt huvud.
Jag behöver få landa i situationen som sådan och då får det vara värt att lägga studierna på "hold" ett tag.
För att jag ska orka och slippa vara såhär trött hela tiden. Jag ORKAR inte vara trött i själen längre. Det tar för mycket energi och jag går på sparlåga.
Jag skulle vilja komma igång med träningen, jag skulle vilja så mycket, men det känns inte roligt just nu.
Förlåt för ett totalt deppigt inlägg. Sådär som jag känner mig just nu.
Förlåt att jag inte kunde liva upp en annars så totalt grådaskig och trist dag.
Puss,
S
Change of plans
Ändrade planer. Inget bullbakande idag inte.
Nehej då, men storbesök fick vi minsann.
Av Josefina, Zacke och bebisen i magen.
En pannkakslunch (poppis bland både stora och små vill jag lova) och sedan massa catching upp mammorna emellan medan de små (stora?) lekte tillsammans.
En härlig dag.
Det slår mig i såna stunder hur stora våra barn har blivit och jag kan inte annat än o undra vart alla dessa år tagit vägen.
Hur kunde de försvinna så fort och jag blir rädd för det jag möjligen kan ha missat.
Jag vill inte missa en enda sekund och minnas allt.
Jag vill vara en supermorsa som gör att min dotter inte minns annat än en lycklig barndom (existerar det ens?).
Dagar som denna tänker jag kapsla in och förvara i mitt minne i alla fall, för att ta fram och glädjas åt när stunderna känns tunga och jobbiga.
Bebissparkar fick jag känna också. Ofattbart att jag burit ett barn i min mage och känt allt det som Josefina också känner.
Dagligen.
Åh finaste vännen, du är en underbar mamma och jag är så oerhört glad för att du funnit lyckan. Inom dig. Det märks en betydlig skillnad.
Verkligen.
Många kramar.
/S
Låt mig vara ledsen
Är det inte en sån där typisk höstdag idag.... Gråmulen, regning...blåsig och småkylig.
En riktig innedag.
Helst skulle jag velat lägga mig på soffan med en god kopp te, en bra tidning... tända lite ljus och bara låta mörkret sänka sig utanför.
Lite soft musik på i bakgrunden.
Bara vara och njuta.
Just nu orkar jag inget annat, jag orkar inte tänka. Orkar inte känna stressen som bara pockar på uppmärksamheten direkt tankarna får lite utrymme.
Hur ska jag kunna läsa alla problemen? När ska jag finna svaren? Snälla, snälla, snälla... Någon.. Säg mig hur jag ska göra... jag vill bara skrika!
Visst, jag är säker på att allting kommer att läsa sig. Frågan är bara när och hur.
Mitt humör växlar lika snabbt som årstiderna gjort nu. Det behövs fortfarande väldigt lite för att skaka om mig från den grund jag står. För att sätta mig ur fas, göra mig ledsen och tveksam.
Jag blir tveksam på mig själv och oerhört förundrad. Jag trodde verkligen inte att jag en dag skulle stå där jag gör idag. Jag borde verkligen vara stolt över vad jag åstadkommit, men hur kommer det då sig att jag inte TROR mer på mig själv.
Åh suck.
Jag kanske borde göra slag i saken nu bara, dra filten över mig och stänga av mig från omvärlden för en stund.
Men först, lite mys med familjen. Tack och lov för familjen!
Käraste Tomtefar
Frdag och veckan går mot sitt slut.
Äntligen. Jag längtar sjukt mycket efter ledighet och att få samla energi.
Ont om energi är det just nu väldigt gott om...
Kanske är det årstiden? Visst påverkar mörkret och kylan mer än man vill tro, mig påverkar den i alla fall och jag har redan börjat drömma mig bort till varmare breddgrader.
Försöker muntra upp mig med att julen snart är här och planerar sakta men säkert de jujlklappsinköp som ska göras. Självklart är det prinsessan som det läggs mest energi på. Tjejen som gått igenom hela "Toys r us" katalogen och önskat sig ALLT.
Haha. Japps, jag har i alla fall gott om valmöjligheter. Tur för mig.
På tal om julen, tomten och önskelistor.. Kanske ska jag skriva en i år? Jag tror den skulle se ut ungefär såhär:
"Kära Tomten,
I år har jag varit en snäll flicka, som kämpat med många olika saker och gjort allt för att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Jag har utvecklats och tränat på att ta till mig kritik (som jag lovade förra året). Jag har blivit starkare i mig själv och försöker komma underfund med hur jag ska älska mig själv (ja fortfarande pågågende projekt).
Jag önskar mig att få omges av människor som jag håller kära och som älskar mig för den jag är, som stöttar mig genom hårda strider och glädjs med mig i lyckliga stunder.
Jag önskar mig mod att stå upp för det jag tror på, mod att tro på mig själv och lita till min magkänsla.
Jag önskar mig ett fortsatt kärleksfullt liv och mängder av möjligheter att ösa kärlek på de fina människor i mitt liv som jag vill dela med mig av detta till.
Sist men inte minst käraste Tomten, så önskar jag mig ett bättre år nästa år. Framgång, lycka och kärlek vill jag ska sprida sig över 2010. Jag önskar att det är året som ska bli "mitt år".
Tack för allt.
S"
Vad tror ni? Är det för kluriga önskningar?
Vad önskar ni andra er?
Nya mp3-spelare? En ny mobil? Kläder? Pengar?
Efter 25 år i livet känner jag att materiella saker spelar mindre roll, det är verkligen tanken som räknas.
Genomtänkta personliga julklappar uppskattas och jag klurar själv på mina ;)
Kalas
Prinsessan vaknade kl 7, vi hade kommit överens om en sovmorgon och jag kanske får trösta mig med att klockan i alla fall hade passerat smärtgränsen ;)
Liiiiiten sovmorgon fick jag, då MIML och sessan gick upp och myste en kort stund framför tvn innan hon kom på att mamma inte var uppe. Då tassade hon in och la sig bredvid mig och kramades en stund.
Åh jag älskar de stunderna, våra stunder tillsammans. Gemensamma långfrukostar, prat och funderingar.
Vi pratade om vad dagen skulle bjuda på, förutom kalas... Vi tjejer skulle ha en förmiddag helt för oss själva hade vi tänkt och prinsessans önskemål var att hon och mamma skulle gå i affärer. Wow, den här lilltjejen kommer bli livsfarlig när hon blir tonåring ;)
Sagt o gort så tog vi oss till närmsta centrum, köpte oss en varmkorv, kollade i leksaksaffären och handlade lite saker hem. Sedan var det bara att sätta sig på bussen hem. =)
Nu har vi fixat och donat lite här hemma, tänt ljus utanför huset så de kan lysa vackert ikväll när vi kommer hem och mörkret invaderat området.
Ska se om min älskade vill hoppa ner i badkaret, hon är just nu inne i en period där hon vägrar.
Hm, ska se vad jag kan locka henne med denna gången... troligtvis beror vägran på att hon är så torr i hyn, hon har ju oerhört känslig hy och blir väldigt lätt torr - året om. Så har det ju alltid varit... Om man inte smörjer henne kontinuerligt, men det är svårt att få den rutinen o fungera när man är två hushåll som är ansvariga och reglerna och rutiner. Sorgligt.
Nu ska jag själv slänga in mig i duschen och göra mig lite kalasfin.
Puss,
S
Crazy
En helt konstig dag.
Har ni inte känt så någon gång? Där alla planer bara kastas omkull och man får tänka om. Oftast blir det ju inte sämre än vad man tänkt sig, och så blev det inte för mig idag heller (som tur va!)
Prinsessans pappa ringde, misstänkt svininfluensa i hans hus - panik! Kan du ta prinsessan så hon kan undvika att bli smittad i möjligaste mån?
Absolut!
Hämta på dagis, iväg till apoteket, inhandla hostmedicin (hon är fortfarande sjuk min lilla älskling), handla, åka hem med bussen. Mys mys mys!
Pärlhalsband, lek, mys i soffan, ännu mera lek.. Lite middag och städning och nu är det Bolibompa. Wow.
Galet!
Jag som hade planerat att åka på arbetsintervju och sedan åka hem, möjigen städa och sedan bara slappa. Känner mig av någon konstig anledning fortfarande helt slut i kroppen och trött i knoppen. Men det är bara bita ihop. Imorgon ska jag jobba också. Hela dagen. Phuh.
Nåväl alltind går ju an bara man kommer dit säger de ju?
=)
Nu ska jag återgå till vårt mys.
Puss,
S
Phuh...
Själv ser jag det som att jag står på mig, för vad jag känner är rätt. För det som jag tror på. Det är vårt barn och jag vill inte skada henne, aldrig. Jag kan inte se hur du kan ta det här personligt, när det för mig inte handlar om något annat än hennes välmående. Alltid.
Det finns ingenting annat som jag har prioriterat sedan hon föddes, hon har alltid varit den som kommit först i mitt liv och så kommer det även vara fortsättningsvis.
Vi har en ICKE FUNGERANDE kommunikation, en relation som är i totala spillror. Det är så infekterat att inte ens den bästa antibiotikan skulle ta just nu. Kankse lindra eller hämma det onda för en stund, men inte på längre sikt.
Det gör verkligen ONT, det ska du veta. Jag är den första att erkänna det.
Ont för att det handlar om en liten underbar flicka som hamnar i mitten av allt, det känns som hon blir förstörd inifrån och sakta men säkert smyger sig hennes osäkerhet fram. Den som inte har varit framträdande i hennes personlighet från början blir allt mer tydlig. Är det verkligen nödvändigt?
Jag säger självklart inte iom att jag har en universell lösning på problemet, men jag har i alla fall ett förslag på en lösning.
Jag vill kunna lindra det här fallet och fånga upp henne innan det är för sent. Jag vill bädda om henne med bomull ett tag och bara låta henne känna att det är okej att vara för stunden, att hon inte behöver ta ställning, för eller emot.
Hon tillåts tycka vad hon än tycker och vi ska inte döma henne för det.
Hon är en ängel, sänd till jorden för att berika våra liv. Mitt har hon sannerligen gjort det med och jag är stolt över att säga att jag är hennes mamma.
Vad som gör mig upprörd är hur du ena stunden hävdar att vi kan kommunicera medan du i nästa sekunden motbevisar dig själv. Det må ha varit ett misstag, vi är alla mänskliga absolut. Men återigen finns det ju fler saker som jag vet att du inte informerat henne direkt om. Men det lämnar vi, just nu.
Jag måste försöka samla min energi, för jag vet att jag kommer behöva den. För i det långa loppet så tänker jag kämpa för det jag tror på. Det som jag känner, som mamma, är det bästa för vår lilla tös. Det är jätte tråkigt om du bara ser det som personangrepp och att dina ord inte betyder luft.
För det är inte mina intentioner.
En total slappardag
Nästan ännu en vecka utan min prinsessa, tur för mig att hon kommer hem på fredag igen. Det är höjdpunkten på veckan, verkligen!
Har föröskt att göra något vettigt av den här dagen. Gick upp när MIML hade gått till jobbet, kunde inte somna om. Jag är helt säker på att det är den där hemska skräckfilmen som vi såg nyligen. Jag har ju berättat om min hatkärlek till skräckisar och de här är en av anledningarna till varför jag helst undviker att se dem - jag får massa konstiga tankar efteråt.
Som att den här demonen som ju fanns i filmen ska komma och ta mig också. Ja, jag vet, oerhört fånigt! Men jag kan bara inte hjälpa det!
Nåja, upp och koka kaffe och duka fram frukost, kolla morgonens nyheter och läsa dagens bloggar (på tal om det så borde jag försöka fixa min egen blogg).
Slösurfat och sökt lite jobb. En förmiddagspromenad till affären för att handla och sedan hem för att äta lite lunch.
Tvättat har jag gjort också, och hängt tvätt.
Tänt ljus ute på trappen (det är ju så väldigt mörkt ute idag)....
Jag kankse borde fortsätta min jakt på hissgardiner till köket nu. Att det ska vara så svårt. Jag vill ju ha dem i någon färg, gärna grönt. Det skulle passa så fint i köket!
Puss,
S
En dag av ingenting alls
Rekord
Ja idag har jag slagit rekord - i att absolut inte göra något alls.
Men vad menar man egentligen med det uttrycket och hur ofta gör man egentligen ingenting alls?
Idag har jag:
* ringt en massa viktiga samtal
* sökt en del jobb
* mailat
* lagat middag
och kanske viktigast av allt
* kurerat mig från influensan
Det är ju alltid något?
Surfat och tagit del av en hel del onödigt vetande, blivit lockad till shopping (som alltid).
Nelly, Bubbelroom, Ellos (har bättre grejjer än man kan tänka sig ibland), Bodystore, Lindex, My first room.
Jag vill ha - jag vill köpa! Och jag önskar jag hade en liite större budget än vad jag har nu.
Först och främst kankse jag borde surfa runt och leta snygga tapeter, beställa tapetprover för att fixa vårt vardagsrum. Men jag vill leta i affären, klämma och känna. Se i ljuset, försöka se en helhet.
Ja, sån är jag. Förvånansvärt att jag lyckas handla så mycket annat på nätet. Verkligen.
Nu ska jag surfa vidare....
Puss,
S
Tankar...
På att inte orka, känna mig sänkt i kroppen och tom i huvudet.
Jag vill vara frisk och sprudlande. Eller varför inte, bara mitt vanliga jag?
Halloween helgen har flutit förbi, utan större utsvävningar.
I lördags var min älskade syster och hennes familj här på besök Finbesök, ända från Åre. Jag insåg hur mycke jag saknar henne och hur nära vi ändå står varandra, trots att vi inte är helsyskon så har jag aldrig sett henne som något annat än just det, min helsyster.
Jag är uppvuxen med henne och vi må ha olika pappor och olika historier att berätta, brokiga och annolrunda historier, men vi är för alltid systrar. Plötsligt så inser jag verkligen betydelsen av "you don't know what you've got 'til it's gone"... Och nu när hon dagligen befinner sig 70 mil ifrån så kan jag komma på mig själv med att sakna henne mer än innan.
Jag får ju i alla fall en ursäkt för att ta en weekend till Åre i vinter =)
Just idag är annars en av mina bra dagar, när jag känner att saker o ting känns lite lättare. Kanske fö att jag stängt av och kopplat bort. Kanske för att jag idag inte orkar ta tag i alla känslor, såväl ljuva känslor som skuldkänslor.
De får ligga där, nerpackade, omsorgsfullt inslagna i ett vackert paket. Jag tar bara fram det när jag känner att jag behöver eller när jag orkar. Idag är inte en sån dag.
Nu ska jag återgå till vilandet och ladda inför alla de saker jag måste ta tag i efter lunch.
Puss,
S
