En gammal bild...
Åh jag vill ha tillbaka mitt gamla jag!!!
Motivation kanske?
Balsam för hjärtat
Jag ska strax åka iväg och få lite balsam för hjärtat
Dags för en lunchdejt med min finaste Sissi..
Det kommer bli en stund med mycket prat, tankar och skratt..
Jag ser verkligen fram emot det.
Det är som terapi för mig, hon förstår mig och vi är oerhört lika. I tankesätt och känslomässigt. Ibland behöver jag inte ens förklara, knappt ens öppna munnen förrän hon vet vad jag tänker säga.
Få människor står mig så nära och kan läsa mig så väl.
Det känns tryggt, varmt och skönt.
Och just nu - väldigt väldigt nödvändigt!
Snart är det dags för påsk också, och idag hade jag tänkt köpa och förbereda ett påskägg till vår lilla prinsessa..
Lite godis blir det såklart, men kanske ett par kläder som vi kollade ut igår.
Tänk att hennes byrå är FULL med kläder, och hon använder endast en bråkdel av dem. Hon har massor av söta klänningar, toppar och tunikor - men hon ska bara använda ett sovlinne som hon själv fått välja.
Haha
Nåja, det må så vara.
Så länge.
Dags för en lunchdejt med min finaste Sissi..
Det kommer bli en stund med mycket prat, tankar och skratt..
Jag ser verkligen fram emot det.
Det är som terapi för mig, hon förstår mig och vi är oerhört lika. I tankesätt och känslomässigt. Ibland behöver jag inte ens förklara, knappt ens öppna munnen förrän hon vet vad jag tänker säga.
Få människor står mig så nära och kan läsa mig så väl.
Det känns tryggt, varmt och skönt.
Och just nu - väldigt väldigt nödvändigt!
Snart är det dags för påsk också, och idag hade jag tänkt köpa och förbereda ett påskägg till vår lilla prinsessa..
Lite godis blir det såklart, men kanske ett par kläder som vi kollade ut igår.
Tänk att hennes byrå är FULL med kläder, och hon använder endast en bråkdel av dem. Hon har massor av söta klänningar, toppar och tunikor - men hon ska bara använda ett sovlinne som hon själv fått välja.
Haha
Nåja, det må så vara.
Så länge.
Jag är lite mera cool
Nackdelar med en låst blogg: garanterat dåligt med besökare
Fördelar med en låst blogg: öppenheten och ärligheten
Jag känner ju helt klart skillnad sen jag låste min blogg, hur jag kan skriva mer öppet.. mer naket och ut från hjärtat när jag inte behöver tänka allt för mycket på vem som läser..
Att jag får skriva av mig av mina tankar och funderingar. Det är visserligen trist att bloggen inte kan vara öppen och jag kan dela det med flera kanske, men jag har egentligen inget behov av att jaga bloggläsare.
Det här är ju ytterst privat och ni som ändå läser det ju har egentligen fått tillgång till min högst personliga dagbok.
För det är så den används.
Och nej, ingenting är censurerat. Inte ens mina mest skruvade tankar håller jag undangömda härifrån.
Emellanåt läser jag själv igenom allt som skrivits (nåja i stora drag i alla fall), mest för min egen skull, för att analysera hur jag mått och allt som hänt.
Det är väldigt nyttigt, verkligen.
Jag har ju mått väldigt dåligt under en period, och när jag läser starten av bloggen kan jag se de tecknena redan där och då. Det fick mig att hajja till - det har verkligen pågått länge och jag har blundat!
Nu har dock vinden börjat vända och jag känner mig starkare och piggare för varje dag. Det känns skönt, att slippa ha den där ständiga oroskänslan som spökar runt i halsgropen vareviga kväll.
Mardrömmarna som jagar mig om nätterna, och grubblerierna som tar över tankeverksamheten under dagarna.
Jag säger inte att jag är "avstängd".. jag är bara... lite mindre av allt.
Jag är framförallt mindre grubblig och mindre orolig.
Idag när Denise hällde ut en hel bunke av pannkakssmet, över köksskåpen, köksmattan och en del av golvet så blev jag inte ens arg.
Jag hann stanna upp och andas, inse att det inte kommer löna sig att bli arg varpå jag hör mig själv säga: "Ingen fara, det här går att städa upp i ett kick!"
Öh - vad hände?
Hade samma episod utspelat sig för nån vecka sen hade jag blivit tokig och säkert hade det följts av en gråtattack.
Så ja, jag är lite mer cool nu.
Skönt med lite andrum!
Spanade runt på diverse resesajter.. och för att spä på min coola image så tänkte jag ta La Familia och dra till Thailand i höst. 2 veckors skön och välbehövlig avkoppling.
Är jag inte värd det?
Jo jag är banne mig värd det!
Fördelar med en låst blogg: öppenheten och ärligheten
Jag känner ju helt klart skillnad sen jag låste min blogg, hur jag kan skriva mer öppet.. mer naket och ut från hjärtat när jag inte behöver tänka allt för mycket på vem som läser..
Att jag får skriva av mig av mina tankar och funderingar. Det är visserligen trist att bloggen inte kan vara öppen och jag kan dela det med flera kanske, men jag har egentligen inget behov av att jaga bloggläsare.
Det här är ju ytterst privat och ni som ändå läser det ju har egentligen fått tillgång till min högst personliga dagbok.
För det är så den används.
Och nej, ingenting är censurerat. Inte ens mina mest skruvade tankar håller jag undangömda härifrån.
Emellanåt läser jag själv igenom allt som skrivits (nåja i stora drag i alla fall), mest för min egen skull, för att analysera hur jag mått och allt som hänt.
Det är väldigt nyttigt, verkligen.
Jag har ju mått väldigt dåligt under en period, och när jag läser starten av bloggen kan jag se de tecknena redan där och då. Det fick mig att hajja till - det har verkligen pågått länge och jag har blundat!
Nu har dock vinden börjat vända och jag känner mig starkare och piggare för varje dag. Det känns skönt, att slippa ha den där ständiga oroskänslan som spökar runt i halsgropen vareviga kväll.
Mardrömmarna som jagar mig om nätterna, och grubblerierna som tar över tankeverksamheten under dagarna.
Jag säger inte att jag är "avstängd".. jag är bara... lite mindre av allt.
Jag är framförallt mindre grubblig och mindre orolig.
Idag när Denise hällde ut en hel bunke av pannkakssmet, över köksskåpen, köksmattan och en del av golvet så blev jag inte ens arg.
Jag hann stanna upp och andas, inse att det inte kommer löna sig att bli arg varpå jag hör mig själv säga: "Ingen fara, det här går att städa upp i ett kick!"
Öh - vad hände?
Hade samma episod utspelat sig för nån vecka sen hade jag blivit tokig och säkert hade det följts av en gråtattack.
Så ja, jag är lite mer cool nu.
Skönt med lite andrum!
Spanade runt på diverse resesajter.. och för att spä på min coola image så tänkte jag ta La Familia och dra till Thailand i höst. 2 veckors skön och välbehövlig avkoppling.
Är jag inte värd det?
Jo jag är banne mig värd det!
En sjuklings helg
Jag ligger fortfarande sjuk..
Känner mig helt matt i kroppen och knaprar alvedon och ibumetin för fulla muggar..
halsen värker och kallsvettningarna går om vartannat här..
Hungern är som bortblåst och jag vill helst bara lägga mig i sängen igen.
Men... det är nästan omöjligt med en aktiv 4:a åring hemma.
Vilken småbarnsföräldrer som helst inser snabbt att ekvationen inte är någe vidare..
Som tur är
så har jag en snäll och förstående sambo
och som tur är så har hon en av sina bästa kompisar boendes granne med oss.
Det är så skönt, hon traskar över dit själv och är sedan sysselsatt så gott som hela dagen.
Perfekt!
Idag kan de dessutom inte leka här hemma och söka runt, jag nekade dem då jag är sjuk och gärna inte vill att grannpojken smittar ner hela sin familjl.
Så, har jag tur så är det en någorlunda lugn dag..
Jag har kört igång dagens andra tvättmaskin och strukit en omgång tvätt.. (allt för att sysselsätta mig lite ändå)..
Nu ska jag surfa runt och leta lite påskrecept, tänkte bjuda över min älskade familj på lite middag på torsdag eftersom prinsessan åker till sin pappa på fredag och därmed firar resten av påsken hos honom.
Vad bjuder man på till påsk tro?
Känner mig helt matt i kroppen och knaprar alvedon och ibumetin för fulla muggar..
halsen värker och kallsvettningarna går om vartannat här..
Hungern är som bortblåst och jag vill helst bara lägga mig i sängen igen.
Men... det är nästan omöjligt med en aktiv 4:a åring hemma.
Vilken småbarnsföräldrer som helst inser snabbt att ekvationen inte är någe vidare..
Som tur är
så har jag en snäll och förstående sambo
och som tur är så har hon en av sina bästa kompisar boendes granne med oss.
Det är så skönt, hon traskar över dit själv och är sedan sysselsatt så gott som hela dagen.
Perfekt!
Idag kan de dessutom inte leka här hemma och söka runt, jag nekade dem då jag är sjuk och gärna inte vill att grannpojken smittar ner hela sin familjl.
Så, har jag tur så är det en någorlunda lugn dag..
Jag har kört igång dagens andra tvättmaskin och strukit en omgång tvätt.. (allt för att sysselsätta mig lite ändå)..
Nu ska jag surfa runt och leta lite påskrecept, tänkte bjuda över min älskade familj på lite middag på torsdag eftersom prinsessan åker till sin pappa på fredag och därmed firar resten av påsken hos honom.
Vad bjuder man på till påsk tro?
Sjukling
Jag ska strax bege mig iväg för o hämta hem lillskruttan!
Åh så skönt..
Hantverkaren gav mig tillåtelse att ta bort all byggpapp som täckt halva huset för att golvet inte ska bli skadat och skitigt under renoveringen.
Yeiieeey!
Äntligen! Även om de lägger ny papp på måndag så kändes det skönt..
Och även om jag mår pyton med feber och halsont så kunde jag ju inte hålla mig, jag började genast att städa. Dammsuga och skura golv, vädra mattor och torka av alla dammiga ytor hemma..
Fantastiskt!
Behöver jag säga att jag är helt slut nu?
Min kropp skriker efter VILA. Och ikväll så ska jag faktiskt unna mig vila så gott det går när min lilla älskling är hemma igen. Kanske kan lura henne med lite fredagsmys mot att mamman får vila lite?
=)
Albin har i vilket fall lovat att han ska fixa en middag åt oss, så jag slipper stå framför spisen och fixa..
Tack tack tack!
Nu ska jag röra mig mot dagis.. =)
Åh så skönt..
Hantverkaren gav mig tillåtelse att ta bort all byggpapp som täckt halva huset för att golvet inte ska bli skadat och skitigt under renoveringen.
Yeiieeey!
Äntligen! Även om de lägger ny papp på måndag så kändes det skönt..
Och även om jag mår pyton med feber och halsont så kunde jag ju inte hålla mig, jag började genast att städa. Dammsuga och skura golv, vädra mattor och torka av alla dammiga ytor hemma..
Fantastiskt!
Behöver jag säga att jag är helt slut nu?
Min kropp skriker efter VILA. Och ikväll så ska jag faktiskt unna mig vila så gott det går när min lilla älskling är hemma igen. Kanske kan lura henne med lite fredagsmys mot att mamman får vila lite?
=)
Albin har i vilket fall lovat att han ska fixa en middag åt oss, så jag slipper stå framför spisen och fixa..
Tack tack tack!
Nu ska jag röra mig mot dagis.. =)
Nu ska jag trotsa kroppen
Trots att jag känner mig sjuk idag
Mår dåligt och har ont i halsen
Så ska jag ändå ta mig ut i kylan.
Ingen vårvärme direkt :-(
Helst vill jag burra ner mig under täcket och förhoppningsvis kan jag göra det imorgon en stund innan jag ska hämta prinsessan..
Och förhoppingsvis så slutar mina öron att värka.
Blä, jag orkar inte vara sjuk!
Mår dåligt och har ont i halsen
Så ska jag ändå ta mig ut i kylan.
Ingen vårvärme direkt :-(
Helst vill jag burra ner mig under täcket och förhoppningsvis kan jag göra det imorgon en stund innan jag ska hämta prinsessan..
Och förhoppingsvis så slutar mina öron att värka.
Blä, jag orkar inte vara sjuk!
Imorgon min älskade!
Lilla söta prinsessa
Det skär i mitt hjärta
Även om jag vet att det inte betyder något egentligen, jag vet att det finns yttre faktorer som påverkar ditt val.
Jag är medveten, och du vet det också.
Men det gör så ont, att du inte vågar eller vill prata när du är med pappa.
Att det ska hindra dig och hålla tillbaka.
Det gör ont i mitt hjärta, jag som älskar dig mest av allt på denna jord.
Ditt val är inte menat att göra ont, jag förstår det.
Jag har förståelse för att din situation inte är helt enkel och jag önskar att saker och ting vore annorlunda.
Tro mig, jag önskar verkligen det.
Imorgon kommer du hit
Du får krypa upp i min famn och jag ska hålla om dig hårt
Pussa dig i nacken och lukta i ditt hår
Viska i ditt öra "Du vet väl att mamma älskar dig?"
Och du kommer titta på mig, himla med ögonen och svara "Ja, maaaaammmaaa det säger du hela tiden!"
Och sen kommer vi att skratta.
Kramas lite extra.
Gömma oss under täcket efter kvällssagan och skrämm Albin när han kommer in i rummet.
Imorgon imorgon imorgon - är en betydligt bättre dag än idag!
This I promise U
Huvudvärk, halsont och en stundande förkylning?
Proppar i mig ett par Vicks till - kanske hjälper dem? Om inte annat så lindrar det för stunden.. men jag vet att jag egentligen borde ta de där Strepsils tabletterna som ligger i medicinskåpet.
Men jag orkar inte.
Vicksen ligger framför mig på skrivbordet... enklast så.
Har kommit hem från en liten shoppingtur i Vällingby Centrum för en stund sen.
Skönt att bara komma hemifrån ett par timmar, trots att jag är helt dimmig i huvudet..
Jag bytte ut en duk som jag inhandlat på Hemtex för ett par dagar sen... inhandlade lite överraskningar till min man och sen bar det av hemåt igen.
Så här sitter jag..
Och tänker. Och grubblar.
På allt och inget.. mest på Denise. Min älskade finaste.
Hur har du det på dagis? Vad pysslar du med? Vilka leker du med och är de snälla mot dig?
Har ni varit på utflykt idag i solskenet?
Jag önskar så att livet vore enklare, en dans på rosor och sidenblad.
Att man kunde vaddera in alla taggar och törnar så att de inte är farliga för dig längre.
Jag vet att jag inte behöver, men som mamma oroar jag mig och tänker mycket på framtiden. På de frågor du kommer att ha kring den stunden vi lever i nu.
Hur det kom sig att mamma och pappa inte kom överens - vad hände?
Varför vi inte kunde lösa det på något annat sätt än det vi nu gjort, och ifall vi inte tycker att det var värt det?
Och älskade barn jag lovar dig att jag kommer besvara dina frågor så gott jag förmår.
Med handen på hjärtat, ärligheten i min hand och samvetet som gnager i ryggmärgen.
Men oavsett så ska jag försöka svara på de funderingar du har. Oavsett hur jobbigt det känns, om svaren är knapphändiga så lovar jag att göra mitt bästa.
Det ska jag lova dig!
Proppar i mig ett par Vicks till - kanske hjälper dem? Om inte annat så lindrar det för stunden.. men jag vet att jag egentligen borde ta de där Strepsils tabletterna som ligger i medicinskåpet.
Men jag orkar inte.
Vicksen ligger framför mig på skrivbordet... enklast så.
Har kommit hem från en liten shoppingtur i Vällingby Centrum för en stund sen.
Skönt att bara komma hemifrån ett par timmar, trots att jag är helt dimmig i huvudet..
Jag bytte ut en duk som jag inhandlat på Hemtex för ett par dagar sen... inhandlade lite överraskningar till min man och sen bar det av hemåt igen.
Så här sitter jag..
Och tänker. Och grubblar.
På allt och inget.. mest på Denise. Min älskade finaste.
Hur har du det på dagis? Vad pysslar du med? Vilka leker du med och är de snälla mot dig?
Har ni varit på utflykt idag i solskenet?
Jag önskar så att livet vore enklare, en dans på rosor och sidenblad.
Att man kunde vaddera in alla taggar och törnar så att de inte är farliga för dig längre.
Jag vet att jag inte behöver, men som mamma oroar jag mig och tänker mycket på framtiden. På de frågor du kommer att ha kring den stunden vi lever i nu.
Hur det kom sig att mamma och pappa inte kom överens - vad hände?
Varför vi inte kunde lösa det på något annat sätt än det vi nu gjort, och ifall vi inte tycker att det var värt det?
Och älskade barn jag lovar dig att jag kommer besvara dina frågor så gott jag förmår.
Med handen på hjärtat, ärligheten i min hand och samvetet som gnager i ryggmärgen.
Men oavsett så ska jag försöka svara på de funderingar du har. Oavsett hur jobbigt det känns, om svaren är knapphändiga så lovar jag att göra mitt bästa.
Det ska jag lova dig!
Renovering så långt ögat ser
Här pendlar humöret friskt och idag är det helt enkelt en bättre dag.
Var nyss inne och gjorde mitt första köp på Lindex shop. Hittade en supersöt kjol till lilla prinsessan som jag inte kunde motstå. Har letat febrilt i butik utan att hitta hennes strl, den verkar gå åt bland de första!
Underbar, inte sant?
På fredag kommer hon hem och idag är hennes första dag ensam på dagis. Är helt säker på att det kommer gå bra, jag har inga tvivel.
Hon tog för sig och kändes trygg i gruppen när jag var där tillsammans med henne i slutet av förra veckan så jag är ovanligt lugn i kroppen inför det här.
Min lilla flicka är sannerligen inte så himla liten längre.
Här hemma händer det mycket just nu. Badrumsrenoveringen går framåt!
Idag ska de flyta golv som det så fint heter och i slutet av nästa vecka beräknar de att badrummet ska vara färdigt.
Sen ska de ta tvättstugan, men det lär nog inte ta speciellt lång tid... tycker jag ;)
Ser verkligen fram emot att se slutresultatet. Dock blir det en ny sväng till K rauta idag för att köpa klinkers till badrumsgolvet, vårt första val var ju fel då vi valt kakel istället för klinkers. Okunnig som man är är det ju lätt att det blir fel.. ;)
Bara göra om och göra rätt!
Mer denna veckan så kommer kontoret att bli tapetserat/målat i en underbar lila/gråtonig skala! Ni kommer få se resultat där sen.
Underbart, det lovar jag!
Hallen har fått sig ett litet upplyft, men ny förvaring och skohyllor. Egentligen så skulle vi behöva brespackla hela hallen och måla om, men inte just nu. Ett projekt i taget! Ska förhoppningsvis ta mig en sväng till Vällingby idag och byta ut en duk jag köpte igår samt inhandla lite kuddar till soffan. Vår accentfärg i vardagsrummet för att bryta av den vita/grå/svarta skalan kommer att bli - turkost! Me love!
Nu drar det i shoppingådran. Ha en fin dag!
Och min all käraste Jackie - grattis på födelsedagen!!!
Var nyss inne och gjorde mitt första köp på Lindex shop. Hittade en supersöt kjol till lilla prinsessan som jag inte kunde motstå. Har letat febrilt i butik utan att hitta hennes strl, den verkar gå åt bland de första!
Underbar, inte sant? På fredag kommer hon hem och idag är hennes första dag ensam på dagis. Är helt säker på att det kommer gå bra, jag har inga tvivel.
Hon tog för sig och kändes trygg i gruppen när jag var där tillsammans med henne i slutet av förra veckan så jag är ovanligt lugn i kroppen inför det här.
Min lilla flicka är sannerligen inte så himla liten längre.
Här hemma händer det mycket just nu. Badrumsrenoveringen går framåt!
Idag ska de flyta golv som det så fint heter och i slutet av nästa vecka beräknar de att badrummet ska vara färdigt.
Sen ska de ta tvättstugan, men det lär nog inte ta speciellt lång tid... tycker jag ;)
Ser verkligen fram emot att se slutresultatet. Dock blir det en ny sväng till K rauta idag för att köpa klinkers till badrumsgolvet, vårt första val var ju fel då vi valt kakel istället för klinkers. Okunnig som man är är det ju lätt att det blir fel.. ;)
Bara göra om och göra rätt!
Mer denna veckan så kommer kontoret att bli tapetserat/målat i en underbar lila/gråtonig skala! Ni kommer få se resultat där sen.
Underbart, det lovar jag!
Hallen har fått sig ett litet upplyft, men ny förvaring och skohyllor. Egentligen så skulle vi behöva brespackla hela hallen och måla om, men inte just nu. Ett projekt i taget! Ska förhoppningsvis ta mig en sväng till Vällingby idag och byta ut en duk jag köpte igår samt inhandla lite kuddar till soffan. Vår accentfärg i vardagsrummet för att bryta av den vita/grå/svarta skalan kommer att bli - turkost! Me love!
Nu drar det i shoppingådran. Ha en fin dag!
Och min all käraste Jackie - grattis på födelsedagen!!!
Just do it
Jag har inte haft energi, ork eller lust till att skriva något.
Imorse blev jag helt tom på ord.
Och ledsen.
Jag är evinnerligt trött på att inte till fullo kunna lita på den person som jag delar mitt liv med.
Jag är i tron om att ärlighet alltid varar längst, i alla lägen.
I ett förhållande så måste man jobba, från båda håll för att allting ska fungera och det är sällan felfritt eller friktionsfritt.
Det måste man ju vara medveten om... Men jag tycker inte om när man går bakom min rygg, när man inte tror att jag vet eller anar onåd.
För mig helt enkelt inte bakom ljuset.
Jag förväntar mig att man pratar om man tycker att något är fel, finns det ett problem så tar man hand om det oavsett om det är motigt eller tungt.
För så är livet.
Göm dig inte bakom murar och skynknen, murarna kan rasa och skynkena kan blåsa bort och då står du ändå där och ser dum ut.
Det tjänar ingenting till.
För allas skull, även för ens egen del, så är det viktigt att stå för vad man gör, står upp för vad man tycker är rätt och fel.
Undrar du vad jag pratar om?
Ja då antar jag att jag fått dig att fundera. Jag antar att jag fått dig att förstå att jag vet. Även om jag ingenting sagt.
Är du man nog så kommer du till mig nu och berättar sanningen utan att jag ifrågasätter dig. För det lovar jag att du ska slippa. Just do it.
Imorse blev jag helt tom på ord.
Och ledsen.
Jag är evinnerligt trött på att inte till fullo kunna lita på den person som jag delar mitt liv med.
Jag är i tron om att ärlighet alltid varar längst, i alla lägen.
I ett förhållande så måste man jobba, från båda håll för att allting ska fungera och det är sällan felfritt eller friktionsfritt.
Det måste man ju vara medveten om... Men jag tycker inte om när man går bakom min rygg, när man inte tror att jag vet eller anar onåd.
För mig helt enkelt inte bakom ljuset.
Jag förväntar mig att man pratar om man tycker att något är fel, finns det ett problem så tar man hand om det oavsett om det är motigt eller tungt.
För så är livet.
Göm dig inte bakom murar och skynknen, murarna kan rasa och skynkena kan blåsa bort och då står du ändå där och ser dum ut.
Det tjänar ingenting till.
För allas skull, även för ens egen del, så är det viktigt att stå för vad man gör, står upp för vad man tycker är rätt och fel.
Undrar du vad jag pratar om?
Ja då antar jag att jag fått dig att fundera. Jag antar att jag fått dig att förstå att jag vet. Även om jag ingenting sagt.
Är du man nog så kommer du till mig nu och berättar sanningen utan att jag ifrågasätter dig. För det lovar jag att du ska slippa. Just do it.
En stolt mamma
Mitt mammahjärta är varmt.
Stolt.
Överväldigat!
Jag kan se på min fina dotter, se på henne och le.
När hon hamnar i situationer som igår så visar hon sig vara stark, självständig, framåt, social.. men ändå sunt eftertänksam.
Precis så som jag önskat att hon ska få växa upp och bli.
Därför så värmert det lite extra när jag ser henne agera som hon gör.
Snabbt gick det att hitta nya kompisar, hon tar sin plats i gruppen efter att ha känt av stämningen.
Hon pratar för sig, både i små och stora grupper.
Emellanåt söker hon min uppmärksamhet... mitt "godkännande" men ju tryggare hon känner sig tillsammans med sina kompisar desto mer avstånd från mig kräver hon.
Igår på hemvägen deklarerade hon till och med
"Men mamma, jag tänker gå min egen väg!"
Bra!
Det gillar jag och det tänker jag uppmuntra. Trial and error.
Och sedan resa sig igen.
Oavsett min älskade skatt, så ska du veta att du gör mig stolt och lycklig och jag är evinnerligt tacksam att du är min dotter. Du har lärt mig massor om livet som jag aldrig reflekterat över innan.
Och det är jag dig evigt tacksam för.
Du är mitt allt.
Puss o kärlek/
Sara
Stolt.
Överväldigat!
Jag kan se på min fina dotter, se på henne och le.
När hon hamnar i situationer som igår så visar hon sig vara stark, självständig, framåt, social.. men ändå sunt eftertänksam.
Precis så som jag önskat att hon ska få växa upp och bli.
Därför så värmert det lite extra när jag ser henne agera som hon gör.
Snabbt gick det att hitta nya kompisar, hon tar sin plats i gruppen efter att ha känt av stämningen.
Hon pratar för sig, både i små och stora grupper.
Emellanåt söker hon min uppmärksamhet... mitt "godkännande" men ju tryggare hon känner sig tillsammans med sina kompisar desto mer avstånd från mig kräver hon.
Igår på hemvägen deklarerade hon till och med
"Men mamma, jag tänker gå min egen väg!"
Bra!
Det gillar jag och det tänker jag uppmuntra. Trial and error.
Och sedan resa sig igen.
Oavsett min älskade skatt, så ska du veta att du gör mig stolt och lycklig och jag är evinnerligt tacksam att du är min dotter. Du har lärt mig massor om livet som jag aldrig reflekterat över innan.
Och det är jag dig evigt tacksam för.
Du är mitt allt.
Puss o kärlek/
Sara
Inskolning påbörjas
Jag är uppriktigt glad idag.
(än så länge)
Jobbet glädjer mig och i helgen hoppas jag att vi ska kunna fira det lite =)
Strax ska vi iväg till dagis, inskolningen börjar idag. Och jag ser så enormt mycket fram emot det!
Denise med.
Äntligen kan livet få börja i en vardag igen.
Nu måste vi kila.
Puss
(än så länge)
Jobbet glädjer mig och i helgen hoppas jag att vi ska kunna fira det lite =)
Strax ska vi iväg till dagis, inskolningen börjar idag. Och jag ser så enormt mycket fram emot det!
Denise med.
Äntligen kan livet få börja i en vardag igen.
Nu måste vi kila.
Puss
Jag fick det - JAG FICK DET!
Yes!
Jag fick DET! Jag fick jobbet!
Jag lyckades klara mig igenom 2 arbetsintervjuer på ENGELSKA och jag lyckades få jobbet!
WohoooO!
Nu är jag sprudlande glad! I helgen ska jag fira (då är allt förhoppningsvis klart).
Åh *lycka*
Jag fick DET! Jag fick jobbet!
Jag lyckades klara mig igenom 2 arbetsintervjuer på ENGELSKA och jag lyckades få jobbet!
WohoooO!
Nu är jag sprudlande glad! I helgen ska jag fira (då är allt förhoppningsvis klart).
Åh *lycka*
Nervööös!
Om ett par timmar är det alltså dags för min arbetsintervju.
jag känner mig nervös och orolig i kroppen.. På engelska - är jag verkligen förberedd för det?
Åh herregud, tänk om jag får tunghäfta? Hur bra intryck kommer jag att göra då?? Usch!
Jag har ju tur i alla fall att jag får skjuts både dit och hem, mina älsklingar är hemma. Albin är sjuk, förkyld och småfebrig. Och alla män som är sjuka blir ju dödsjuka, det vet man ju ;)
Lika intressant varje gång ;)
Ska väl strax förbereda lite lunch här med. Åh min fantasi är bortblåst, jag vet inte alls vad jag ska hitta på.
Snark.
jag känner mig nervös och orolig i kroppen.. På engelska - är jag verkligen förberedd för det?
Åh herregud, tänk om jag får tunghäfta? Hur bra intryck kommer jag att göra då?? Usch!
Jag har ju tur i alla fall att jag får skjuts både dit och hem, mina älsklingar är hemma. Albin är sjuk, förkyld och småfebrig. Och alla män som är sjuka blir ju dödsjuka, det vet man ju ;)
Lika intressant varje gång ;)
Ska väl strax förbereda lite lunch här med. Åh min fantasi är bortblåst, jag vet inte alls vad jag ska hitta på.
Snark.
En snurrig värld
Hela helgen har gått
Utan ett endaste bloggord.
Jag känner mig helt tom I guess... Som så många gånger förut.
Det har varit en vacklig helg inombords, stundtals vill jag verkligen bara lägga mig ner och gråta. Bryta ihop. men jag kan inte tillåta det. Jag vägrar visa för Denise. Vill inte att hon ska se mig ledsen, inte när jag inte riktigt kan förklara och berätta varför. Det känns svårt, som om jag sviker henne. Som om hon blivit sviken tillräckligt. Fast som min kära fästman sa: "Hon är nog troligtvis inte ens hälften så medveten om situationen och vad hon gått igenom som du tror att hon är". Klokt, logiskt sett så är det nog så. Men det är svårt.
Just nu så är jag bara glad, att jag någonstans i sorgen hittat styrkan. Att jag envist ändå kämpar för det jag tror på.
Att vi tog steget och flyttade, vågade satsa allt. För även om stunderna vuxit sig flera till antalet då jag känner mig som deppigast så är jag ändå glad över de beslut som vi tagit.
När jag ser hur Denise lyser upp här hemma, när hon leker med sin "bästis" Oliver och jag ser hur hon skrattar hjärtligt - då värmer det mig. Och då kan jag hitta ny energi att fortsätta vardagen, att kämpa lite till.
Oavsett hur fruktansvärt jobbigt jag som mamma kan tycka att den här hemska situationen är, så är hon skälet till varför jag fortsätter.
Envisheten har jag att tacka för mycket, för min intuition och för att jag försöker lära mig att lyssna mer på mig själv. Jag har en lång lång väg att vandra tills jag kan säga att jag är fullärd, men vägen dit är ack så viktig.
Hjärtat och hjärnan är ju inte alltid synkade, men då måste jag komma ihåg att känna efter vad jag tycker är viktigt.
Åh varför är inte livet bara enkelt, kan det inte vara i enbart svarta och vita nyanser - av eller på?
Måste hela gråskala torna upp sig och göra märkliga fläckar i livet. Jag vill ha ljus - vitt.
Jag vill vara glad och må bra. Jag vill att medicinen ska börja göra sin verkan, och framförallt så vill jag verkligen börja med mina samtal.
Nu nu nu.
Utan ett endaste bloggord.
Jag känner mig helt tom I guess... Som så många gånger förut.
Det har varit en vacklig helg inombords, stundtals vill jag verkligen bara lägga mig ner och gråta. Bryta ihop. men jag kan inte tillåta det. Jag vägrar visa för Denise. Vill inte att hon ska se mig ledsen, inte när jag inte riktigt kan förklara och berätta varför. Det känns svårt, som om jag sviker henne. Som om hon blivit sviken tillräckligt. Fast som min kära fästman sa: "Hon är nog troligtvis inte ens hälften så medveten om situationen och vad hon gått igenom som du tror att hon är". Klokt, logiskt sett så är det nog så. Men det är svårt.
Just nu så är jag bara glad, att jag någonstans i sorgen hittat styrkan. Att jag envist ändå kämpar för det jag tror på.
Att vi tog steget och flyttade, vågade satsa allt. För även om stunderna vuxit sig flera till antalet då jag känner mig som deppigast så är jag ändå glad över de beslut som vi tagit.
När jag ser hur Denise lyser upp här hemma, när hon leker med sin "bästis" Oliver och jag ser hur hon skrattar hjärtligt - då värmer det mig. Och då kan jag hitta ny energi att fortsätta vardagen, att kämpa lite till.
Oavsett hur fruktansvärt jobbigt jag som mamma kan tycka att den här hemska situationen är, så är hon skälet till varför jag fortsätter.
Envisheten har jag att tacka för mycket, för min intuition och för att jag försöker lära mig att lyssna mer på mig själv. Jag har en lång lång väg att vandra tills jag kan säga att jag är fullärd, men vägen dit är ack så viktig.
Hjärtat och hjärnan är ju inte alltid synkade, men då måste jag komma ihåg att känna efter vad jag tycker är viktigt.
Åh varför är inte livet bara enkelt, kan det inte vara i enbart svarta och vita nyanser - av eller på?
Måste hela gråskala torna upp sig och göra märkliga fläckar i livet. Jag vill ha ljus - vitt.
Jag vill vara glad och må bra. Jag vill att medicinen ska börja göra sin verkan, och framförallt så vill jag verkligen börja med mina samtal.
Nu nu nu.
Jag kapitulerar
Jag skulle tagit mig iväg på yoga.
Skulle ha fikat med Jackie.
Många måsten och jag orkar ingenting.
Själen är tung och vill dra ner mig helt under vattenytan. hur gärna jag än kämpar och försöker hitta glöden att hålla fasaden uppe så kapitulerar jag idag.
Jag erkänner mig svag, liten och ömtålig och man kan tycka att jag borde ta mig själv samman och se det positiva i livet..
Hur gärna jag än försöker ställa om siktet och ändra riktigt så är det som en magnetisk kraft som drar mig bakåt..
Jag blir ledsen.. och gråter.
Gråter över att energin är som bortblåst, att mina känslor är totalt likgiltiga stundtals och hur jag än kämpar och så räcker det just nu inte hela vägen.
En dag hoppas jag att jag kan säga att det vänt på riktigt, en dag hoppas jag att känna lyckans rus inombords.
Så förlåt mig för att jag inte orkar ses så mycket just nu, förlåt för att jag bara vill stänga in mig och vara tillsammans med de som träffar mig daglidags.
Det kommer bättre dagar och då lovar jag att engagera mig lite mer.
Nu måste jag lägga mig en stund.
Att vara stark
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit
Marie Fredriksson Anthony, 1986
Jag= tönt
Jag erkänner, jag är en tönt.
En sån där riktig känslönörd, som gråter till allt.
Vi firade min finaste Mona igår på en spansk restaurang och det var mycket trevligt. Hon fyllde dessutom jämt - 30 visa år har hon levat!
Hennes fina man hade ordnat med en överraskningsfest för henne, så vi var ett lagom sällskap som fick vara med och fira igår..
Maträtterna kom och gick, jag klämde lite på hennes bebismage (de väntar barn i slutet av maj, jag tippar stenhårt på den 31:a! *ler*) och vi hade allmänt trevligt.. Lite stämningsfull musik (sen att jag är döv på ena örat efter att ha suttit närmast trubaduren är en annan sak ;) ), tända ljus och gott sällskap... När sedan efterätten kommer in, så ställer sig hennes man upp för att hålla ett tal..
Han berättar sakteligen om hur han och Mona träffats, om hur han blev kär i henne från första stund och hur det sen gick till när de blev ett par 10 år efter deras första möte...
Och sen avslutar han såklart med "Eftersom du är kvinnan i mitt liv, den jag vill leva med.. så frågar jag dig Mona - vill du gifta dig med mig?" samtidigt som han går ner på knä.
Behöver jag säga att mitt hjärta smälte totalt?
Behöver jag säga att jag grät, grät och grät...? Glädjetårar såklart! Jag är evinnerligt glad för min fina Mona, hon förtjänar det verkligen!
Hon är en fighter som tagit sig igenom många hårda strider och alltid kommit ur dem visare, starkare och klokare.
Så om du nu läser det här så vill jag först be om ursäkt för min starka reaktion (skyller den på min töntighet) och efter det vill jag önska er ett stort grattis från mig och Albin och all lycka och välgång i livet!
Nu ska jag gå och fokusera tankarna på annat en stund, så jag inte börjar lipa igen.
Haha
En sån där riktig känslönörd, som gråter till allt.
Vi firade min finaste Mona igår på en spansk restaurang och det var mycket trevligt. Hon fyllde dessutom jämt - 30 visa år har hon levat!
Hennes fina man hade ordnat med en överraskningsfest för henne, så vi var ett lagom sällskap som fick vara med och fira igår..
Maträtterna kom och gick, jag klämde lite på hennes bebismage (de väntar barn i slutet av maj, jag tippar stenhårt på den 31:a! *ler*) och vi hade allmänt trevligt.. Lite stämningsfull musik (sen att jag är döv på ena örat efter att ha suttit närmast trubaduren är en annan sak ;) ), tända ljus och gott sällskap... När sedan efterätten kommer in, så ställer sig hennes man upp för att hålla ett tal..
Han berättar sakteligen om hur han och Mona träffats, om hur han blev kär i henne från första stund och hur det sen gick till när de blev ett par 10 år efter deras första möte...
Och sen avslutar han såklart med "Eftersom du är kvinnan i mitt liv, den jag vill leva med.. så frågar jag dig Mona - vill du gifta dig med mig?" samtidigt som han går ner på knä.
Behöver jag säga att mitt hjärta smälte totalt?
Behöver jag säga att jag grät, grät och grät...? Glädjetårar såklart! Jag är evinnerligt glad för min fina Mona, hon förtjänar det verkligen!
Hon är en fighter som tagit sig igenom många hårda strider och alltid kommit ur dem visare, starkare och klokare.
Så om du nu läser det här så vill jag först be om ursäkt för min starka reaktion (skyller den på min töntighet) och efter det vill jag önska er ett stort grattis från mig och Albin och all lycka och välgång i livet!
Nu ska jag gå och fokusera tankarna på annat en stund, så jag inte börjar lipa igen.
Haha
Pics that makes me happy!!
Åh jag får såna vårkänslor när solen skiner såhär och när himlen är klarblå!
Känslan av vår, värme och en stundande sommar ligger till och med nära (även om den sistnämnda är far far away!)
Jag bjuder på ett par bilder från gårdagen när jag var ute på min härliga promenad!
Åh så hääärligt! Behöver jag säga att snön smälte i solen och jag började småkvittra för mig själv?
Yes, igår var en bra dag!
Och ännu gladare blir jag när jag ser de här bilderna:
Haha min sötnos är så sjukt söt - på den sista bilden kan man ju fråga sig vilken min hon använder. Tycker hon ser ut som en tecknad figur av något slag.. :) Cutie!
Känslan av vår, värme och en stundande sommar ligger till och med nära (även om den sistnämnda är far far away!)
Jag bjuder på ett par bilder från gårdagen när jag var ute på min härliga promenad!
Åh så hääärligt! Behöver jag säga att snön smälte i solen och jag började småkvittra för mig själv?
Yes, igår var en bra dag!
Och ännu gladare blir jag när jag ser de här bilderna:
Haha min sötnos är så sjukt söt - på den sista bilden kan man ju fråga sig vilken min hon använder. Tycker hon ser ut som en tecknad figur av något slag.. :) Cutie!
.......
Massproduktion av blogginlägg idag...
Tonvis av inspriation eller bara tråkigt?
Just nu saknar jag Denise. Galet vad jag saknar henne!
Min älskade skruttunge, kom hem snart!
Ibland så tänker jag, långt in i framtiden.. på hur det ska bli den dagen då hon flyttar hemifrån. Att verkligen inte få träffa henne så ofta som jag ändå gör nu.
Och hur vänjer man sig någonsin vid det? Förhoppningsvis, tröstar jag mig med, så har vi en helt annan relation då än nu. En öppen och nära relation, även om vi inte kommer att ses varenda dag..
Vad jag är knäpp, varför grubbla på det här nu egentligen?
Nu är hon ju "liten" och jag borde ju njuta istället för att oroa mig. Men jag gissar att det hör till min natur..
Jag borde laga lite mat strax
Jag borde ta mig iväg till affären och posta ett brev
Jag borde hänga tvätt
Och plocka ur diskmaskinen..
och plocka ur vårt gamla badrum som ska rivas imorgon.
Men jag orkar ingenting och känner mig totalt handlingsförlamad.
Jag orkar typ lägga mig i sängen och läsa, ingenting annat.
Jag vill inte.
Imorgon ska jag på intervju också... vet egentligen inte om jag känner för det. mern samtidigt så vill jag inte missa några chanser.. Så jag borde väl det också.
Usch.
Tonvis av inspriation eller bara tråkigt?
Just nu saknar jag Denise. Galet vad jag saknar henne!
Min älskade skruttunge, kom hem snart!
Ibland så tänker jag, långt in i framtiden.. på hur det ska bli den dagen då hon flyttar hemifrån. Att verkligen inte få träffa henne så ofta som jag ändå gör nu.
Och hur vänjer man sig någonsin vid det? Förhoppningsvis, tröstar jag mig med, så har vi en helt annan relation då än nu. En öppen och nära relation, även om vi inte kommer att ses varenda dag..
Vad jag är knäpp, varför grubbla på det här nu egentligen?
Nu är hon ju "liten" och jag borde ju njuta istället för att oroa mig. Men jag gissar att det hör till min natur..
Jag borde laga lite mat strax
Jag borde ta mig iväg till affären och posta ett brev
Jag borde hänga tvätt
Och plocka ur diskmaskinen..
och plocka ur vårt gamla badrum som ska rivas imorgon.
Men jag orkar ingenting och känner mig totalt handlingsförlamad.
Jag orkar typ lägga mig i sängen och läsa, ingenting annat.
Jag vill inte.
Imorgon ska jag på intervju också... vet egentligen inte om jag känner för det. mern samtidigt så vill jag inte missa några chanser.. Så jag borde väl det också.
Usch.
Hittade en gammal favorit
mmm älskar den här låten - underbar underbarast!
Dolt spår på Robyns skiva "My truth"... många som tyvärr missat den.
Enjoy!
Vårkänslor
Åh vad jag älskar att känna solens värma mot min hud!
Vad jag mår bra av att se den klarblå himlen och känna hoppet inför en stundande vår!
Äntligen kanske all den här snön smälter undan, äntligen kan jag känna att årstiden då vi alla får lov att bära lite mindre kläder och inte behöver göra ett projekt av att bara ta sig ut är nära!
Åh jag mår verkligen bra av dagar som dessa och den där inplanerade promenaden gjorde mig gott.. kanske blir det en kort sväng till sen.
=)
Vad jag mår bra av att se den klarblå himlen och känna hoppet inför en stundande vår!
Äntligen kanske all den här snön smälter undan, äntligen kan jag känna att årstiden då vi alla får lov att bära lite mindre kläder och inte behöver göra ett projekt av att bara ta sig ut är nära!
Åh jag mår verkligen bra av dagar som dessa och den där inplanerade promenaden gjorde mig gott.. kanske blir det en kort sväng till sen.
=)
En dagens tack!
Så passerar ännu en dag..
jag undrar vad jag ska hitta på idag?
Kankse borde jag tvätta lite, men jag vet ju inte när de där hantverkarna behagar dyka upp och då vill jag ju inte stå där med halvtvättade underkläder som man ska plocka ut ur tvättmaskinen direkt...
Så nej, jag avvaktar.
Efter mitt läkarbesök igår så känner jag mig betydligt lugnare i kroppen.
Jag fick verkligen ett superbra intryck av den kvinnliga läkaren som jag träffade.
Specifikt hade jag ju bett om en kvinnlig läkare, och visst skulle man kunna diskutera huruvida det är könsdiskriminiering eller inte.. men jag kände att för att jag ska kunna lätta mitt hjärta så behöver jag få ett kvinnligt stöd!
En man kändes avlägset... i alla fall för mig. Och jag är glad att jag stod på mig och följde min magkänsla!
Hon var bra.. Vi pratade lite mediciner och andra behandlingar och hon ska nu skicka en remiss så att jag får komma vidare och prata med någon.
Det känns stort att ha tagit det här steget ändå, och erkänna både för mig själv och för min omgivning att jag nog inte mår helt hundra.
Dock vet ju inte min familj om något, så syster om du råkar läsa det här så ska jag berätta grundligare till helgen när vi ses!? Ok?
Pratade nyss med en kär gammal vän, Jackie.
Åh min fina vän - vi har verkligen haft perioder där vi knappt setts eller hörts. Men på något sätt är det som att vi
ändå känner av varandra och den sinnesstämning vi är i.
Oavsett om det går ett år emellan så är det samma visa när vi ses och vi vet på något underligt sätt ändå vart vi har varandra. Det är skönt, jag älskar den typen av vänskap!
Där man bara kan vara sig själv och inte tänka allt för mycket. man kan skratta åt töntigheter och man stöttar i svårigheter.
Inser nu att vi känt varandra i 10 år!
Herregud! Det ska i alla fall bli oootroligt roligt på torsdag med lite snack och mys på Fridays! Jag ser fram emot det! =)
Minns du alla våra utekvällar på Söder? Hur vi smet in på Snaps? hahah! Jag brukar tänka på det varenda gång jag går förbi där ;)
Och kommer du ihåg våra resor i Stockholms Tunnelbana? Med våra bärbara datorer i högsta hugg och musiken som skrålade genom de taskiga högtalarna? ;)
Vilken himla tur att vi får uppleva massor med många äventyr till genom våra dagar som vi kan skratta åt sen när vi sitter på hemmet som stå skruttiga gamla tanter ;)
Det här gjorde min dag till en bra dag! Nu funderar jag på om jag skulle ta mig ut på en promenad, det är ju trots allt ändå väldigt fint väder och jag kanske inte ska sitta inne hela dagen... Och få ännu mer dåligt samvete...
Puss
jag undrar vad jag ska hitta på idag?
Kankse borde jag tvätta lite, men jag vet ju inte när de där hantverkarna behagar dyka upp och då vill jag ju inte stå där med halvtvättade underkläder som man ska plocka ut ur tvättmaskinen direkt...
Så nej, jag avvaktar.
Efter mitt läkarbesök igår så känner jag mig betydligt lugnare i kroppen.
Jag fick verkligen ett superbra intryck av den kvinnliga läkaren som jag träffade.
Specifikt hade jag ju bett om en kvinnlig läkare, och visst skulle man kunna diskutera huruvida det är könsdiskriminiering eller inte.. men jag kände att för att jag ska kunna lätta mitt hjärta så behöver jag få ett kvinnligt stöd!
En man kändes avlägset... i alla fall för mig. Och jag är glad att jag stod på mig och följde min magkänsla!
Hon var bra.. Vi pratade lite mediciner och andra behandlingar och hon ska nu skicka en remiss så att jag får komma vidare och prata med någon.
Det känns stort att ha tagit det här steget ändå, och erkänna både för mig själv och för min omgivning att jag nog inte mår helt hundra.
Dock vet ju inte min familj om något, så syster om du råkar läsa det här så ska jag berätta grundligare till helgen när vi ses!? Ok?
Pratade nyss med en kär gammal vän, Jackie.
Åh min fina vän - vi har verkligen haft perioder där vi knappt setts eller hörts. Men på något sätt är det som att vi
ändå känner av varandra och den sinnesstämning vi är i.
Oavsett om det går ett år emellan så är det samma visa när vi ses och vi vet på något underligt sätt ändå vart vi har varandra. Det är skönt, jag älskar den typen av vänskap!
Där man bara kan vara sig själv och inte tänka allt för mycket. man kan skratta åt töntigheter och man stöttar i svårigheter.
Inser nu att vi känt varandra i 10 år!
Herregud! Det ska i alla fall bli oootroligt roligt på torsdag med lite snack och mys på Fridays! Jag ser fram emot det! =)
Minns du alla våra utekvällar på Söder? Hur vi smet in på Snaps? hahah! Jag brukar tänka på det varenda gång jag går förbi där ;)
Och kommer du ihåg våra resor i Stockholms Tunnelbana? Med våra bärbara datorer i högsta hugg och musiken som skrålade genom de taskiga högtalarna? ;)
Vilken himla tur att vi får uppleva massor med många äventyr till genom våra dagar som vi kan skratta åt sen när vi sitter på hemmet som stå skruttiga gamla tanter ;)
Det här gjorde min dag till en bra dag! Nu funderar jag på om jag skulle ta mig ut på en promenad, det är ju trots allt ändå väldigt fint väder och jag kanske inte ska sitta inne hela dagen... Och få ännu mer dåligt samvete...
Puss
The girl is mine? Eller?
Åh jag blir verkligen fly förbannad.
Jag blri ledsen
Jag blir arg och... ååååååh.
När jag ser bilder på facebook på henne och min älskade dotter.. Bilder där hon kallar henne för "min fina flicka"..
Jag blir så arg. men jag inser ju att jag inte har nån ensamrätt på Denise.
Hon är ju en del av mångas liv och hon tillbringar ändå lika mycket tid med henne, den hemska människan, som hon gör med mig.
Men hon är verkligen inte hennes.
Hon har inte fött henne, hon har inte ammat henne, hon har inte tagit hand om henne alla vaknätter när hon var liten.
Gaaah. Just nu är det bara ett litet spöke inom mig som är alldeles svart av avundsjuka och bitterhet.
Jag blri ledsen
Jag blir arg och... ååååååh.
När jag ser bilder på facebook på henne och min älskade dotter.. Bilder där hon kallar henne för "min fina flicka"..
Jag blir så arg. men jag inser ju att jag inte har nån ensamrätt på Denise.
Hon är ju en del av mångas liv och hon tillbringar ändå lika mycket tid med henne, den hemska människan, som hon gör med mig.
Men hon är verkligen inte hennes.
Hon har inte fött henne, hon har inte ammat henne, hon har inte tagit hand om henne alla vaknätter när hon var liten.
Gaaah. Just nu är det bara ett litet spöke inom mig som är alldeles svart av avundsjuka och bitterhet.
En kortare sammanfattning
Det slår mig att det var länge sen
Att jag kanske borde blogga..
men det är som att energin gått ur min kropp, och orden försvunnit.
Jag har gått omkring i en dvala sedan mitten på förra veckan. Ungefär.
Inte speciellt mycket har hänt, i ärlighetens namn.
Denise åkte hem till sin pappa i fredags och som alltid är det lika tomt utan henne.
Jag saknar verkligen min älskade skruttunge!
Även om hon är inne i en mammig period som kräver en hel del uppmärksamhet så är hon det absolut bästa jag vet!
Och även om jag kan beklaga mig över hennes beteende ibland, så tar det 2 sekunder innan vi blir vänner.
Vi övar mycket på att säga förlåt och förklara varför man blev arg. Jag tror på det.
En dialog och en öppen kommunikation.
För framtiden.
Igår var vi en sväng till Vingåkers Facroty Outlet. Vilket skit.
Ingenting jag kan rekommendera, men ändå lika roligt med en liten roadtrip och en dagsutflykt!
Min finaste Albin som kom med förslaget, mest för att vi skulle se om vi hittade något spännande och för att se vad det var för något. Nu vet vi ;)
Idag ska jag till läkaren igen, diskutera igenom alltid och se över en eventuell medicinering. Jag är inte pigg på medicinering, jag är rädd för att bli förändrad.
En personlighetsförändring lär ju knappast ske över en natt, men på sikt kanske?
Jag vill gärna diskutera med läkaren innanjag tar ett beslut i alla fall. Stundtals mår jag ju bra, som idag, då det är en bra dag och då tänker jag att jag nog inte ens behöver åka till läkaren. Dumt dumt. Jag måste ta mig dit!
Jag får tänkta att jag efteråt får träffa min finaste Maria och umgås med henne en stund, eventuellt blir det även middag hos henne ikväll. Ska bli skönt med lite socialt umgänge - det behöver jag!
Nu ska jag fixa lite här..
Puss
Att jag kanske borde blogga..
men det är som att energin gått ur min kropp, och orden försvunnit.
Jag har gått omkring i en dvala sedan mitten på förra veckan. Ungefär.
Inte speciellt mycket har hänt, i ärlighetens namn.
Denise åkte hem till sin pappa i fredags och som alltid är det lika tomt utan henne.
Jag saknar verkligen min älskade skruttunge!
Även om hon är inne i en mammig period som kräver en hel del uppmärksamhet så är hon det absolut bästa jag vet!
Och även om jag kan beklaga mig över hennes beteende ibland, så tar det 2 sekunder innan vi blir vänner.
Vi övar mycket på att säga förlåt och förklara varför man blev arg. Jag tror på det.
En dialog och en öppen kommunikation.
För framtiden.
Igår var vi en sväng till Vingåkers Facroty Outlet. Vilket skit.
Ingenting jag kan rekommendera, men ändå lika roligt med en liten roadtrip och en dagsutflykt!
Min finaste Albin som kom med förslaget, mest för att vi skulle se om vi hittade något spännande och för att se vad det var för något. Nu vet vi ;)
Idag ska jag till läkaren igen, diskutera igenom alltid och se över en eventuell medicinering. Jag är inte pigg på medicinering, jag är rädd för att bli förändrad.
En personlighetsförändring lär ju knappast ske över en natt, men på sikt kanske?
Jag vill gärna diskutera med läkaren innanjag tar ett beslut i alla fall. Stundtals mår jag ju bra, som idag, då det är en bra dag och då tänker jag att jag nog inte ens behöver åka till läkaren. Dumt dumt. Jag måste ta mig dit!
Jag får tänkta att jag efteråt får träffa min finaste Maria och umgås med henne en stund, eventuellt blir det även middag hos henne ikväll. Ska bli skönt med lite socialt umgänge - det behöver jag!
Nu ska jag fixa lite här..
Puss
When I need you
En sån underbar sång, fylld av känslor... får mig att tänka på kärlek, värme och omtanke.. Både för de som är med oss här och nu, men också för de som vi älskar och saknar.
Dock så önskar jag att Reza som var med i Svenska Idol kunde ge ut en alldeles egen variation av den här sången, för hon sjunger den underbart!
... and here I go again.
Vilken dag.
Känslomässigt.. Omvälvande och omkullkastande.
Förmiddagen, då tog jag mig iväg till vårdcentralen och fick träffa en ung kille som skulle föreställa min husläkare.
Inget ont om honom, men vi diskuterade. Jag förklarade hur jag kände och mådde. I ärlighetens namn tror jag inte att han uppfattade mina signaler - eller var jag kanske inte riktigt tydlig?
Jag har ju lidit av diffusa magsmärtor sedan tonåren och har ju under hela tiden misstänkt att det varit magkatarr, men trots utredningar har ingenting bekräftat det.
Jag har, när smärtan kommit smygande, tagit tabletter mot just detta - utan resultat.
Detta i kombination med min ständiga oro, att jag bryter ihop för ingenting.. Att jag känner mig ledsen och sänkt. Vissa dagar är bättre än andra, men jag ska med handen på hjärtat erkänna att på det stora hela är det långt ifrån bra.
När vi pratat lite så bedömde läkaren att lite mer tabletter (som jag redan testat utan resultat) och en dags vila skulle räcka för att få mig på fötter.
Jag kunde inte säga något, fick inte fram ett ord.
Fann mig i det och gick därifrån..
Utanför bröt jag ihop. igen. Messade J, som bad mig att omedelbart söka ytterligare vård på St Görans.
Och jag hade, som vanligt, tusen och en ursäkter för att inte gå, men dock "lovade" jag denna gången att gå dit.. jag skulle bara hem och äta lunch först.
Hon messade igen, tjatade, frågade hur det gick, bad mig att åka direkt.. Jag tänkte nog i ärlighetens namn för mig själv att jag skulle ta det en annan dag, jag kände mig helt slut och det nederlag jag hade känt efter att varit¨på VC kändes för färskt för att gå till ytterligare en vårdinstans och inte bli tagen på allvar.
Kl 14 ringde J. Hon hade förstått att jag inte skulle ta mig på väg, så nu var hon på G att hämta upp mig.
Åh finaste vän - tack oändligt mycket!
Vi kom dit och jag bröt bokstavligt talat ihop.
Men jag fick hjälp. De lyssnade, stöttade och framför allt - de förstod!
Jag blev inte dömd, jag blev inte misstrodd utan här fanns någon som hörde mitt rop på hjälp.
Att jag nu kommit till en punkt där jag precis håller huvudet ovanför vattenytan.
Och äntligen blev jag remitterad och nu är bollen i rullning!
Jag är glad, för första gången på länge känner jag äkta känslor.. Jag känner mig sprudlande inombords! Nu känns det som att jag kan få det här hjulet att snurra åt andra hållet. Åt mitt håll!
Känslomässigt.. Omvälvande och omkullkastande.
Förmiddagen, då tog jag mig iväg till vårdcentralen och fick träffa en ung kille som skulle föreställa min husläkare.
Inget ont om honom, men vi diskuterade. Jag förklarade hur jag kände och mådde. I ärlighetens namn tror jag inte att han uppfattade mina signaler - eller var jag kanske inte riktigt tydlig?
Jag har ju lidit av diffusa magsmärtor sedan tonåren och har ju under hela tiden misstänkt att det varit magkatarr, men trots utredningar har ingenting bekräftat det.
Jag har, när smärtan kommit smygande, tagit tabletter mot just detta - utan resultat.
Detta i kombination med min ständiga oro, att jag bryter ihop för ingenting.. Att jag känner mig ledsen och sänkt. Vissa dagar är bättre än andra, men jag ska med handen på hjärtat erkänna att på det stora hela är det långt ifrån bra.
När vi pratat lite så bedömde läkaren att lite mer tabletter (som jag redan testat utan resultat) och en dags vila skulle räcka för att få mig på fötter.
Jag kunde inte säga något, fick inte fram ett ord.
Fann mig i det och gick därifrån..
Utanför bröt jag ihop. igen. Messade J, som bad mig att omedelbart söka ytterligare vård på St Görans.
Och jag hade, som vanligt, tusen och en ursäkter för att inte gå, men dock "lovade" jag denna gången att gå dit.. jag skulle bara hem och äta lunch först.
Hon messade igen, tjatade, frågade hur det gick, bad mig att åka direkt.. Jag tänkte nog i ärlighetens namn för mig själv att jag skulle ta det en annan dag, jag kände mig helt slut och det nederlag jag hade känt efter att varit¨på VC kändes för färskt för att gå till ytterligare en vårdinstans och inte bli tagen på allvar.
Kl 14 ringde J. Hon hade förstått att jag inte skulle ta mig på väg, så nu var hon på G att hämta upp mig.
Åh finaste vän - tack oändligt mycket!
Vi kom dit och jag bröt bokstavligt talat ihop.
Men jag fick hjälp. De lyssnade, stöttade och framför allt - de förstod!
Jag blev inte dömd, jag blev inte misstrodd utan här fanns någon som hörde mitt rop på hjälp.
Att jag nu kommit till en punkt där jag precis håller huvudet ovanför vattenytan.
Och äntligen blev jag remitterad och nu är bollen i rullning!
Jag är glad, för första gången på länge känner jag äkta känslor.. Jag känner mig sprudlande inombords! Nu känns det som att jag kan få det här hjulet att snurra åt andra hållet. Åt mitt håll!
nervös...
Idag är det dags.
Läkarbesök.
Av någon anledning så känner jag mig nervös. Kanske mest för att jag är rädd att de inte ska tro på att jag mår dåligt?
Att de ska tro att jag fejkar.. och inte är "trovärdig"..
Det känns jobbigt.
Sist när jag var hos läkaren för ett sånt här besök så var jag ju också nervös, men då träffade jag en sån underbar läkare. Hon tvekade aldrig, hon trodde på mig utan att blinka och gav mig remiss direkt för att jag behövde hjälp.
Hoppas att det blir lika bra denna gången.
just nu känns det som att det är så mkt, och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja..
Övermäktigt.
Håll tummarna nu.
Puss
Läkarbesök.
Av någon anledning så känner jag mig nervös. Kanske mest för att jag är rädd att de inte ska tro på att jag mår dåligt?
Att de ska tro att jag fejkar.. och inte är "trovärdig"..
Det känns jobbigt.
Sist när jag var hos läkaren för ett sånt här besök så var jag ju också nervös, men då träffade jag en sån underbar läkare. Hon tvekade aldrig, hon trodde på mig utan att blinka och gav mig remiss direkt för att jag behövde hjälp.
Hoppas att det blir lika bra denna gången.
just nu känns det som att det är så mkt, och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja..
Övermäktigt.
Håll tummarna nu.
Puss
Floder till hav
Skrev ett megalångt och genomtänkt inlägg häromdagen..
Men tänker att det nog mest var en dröm.. Min kära dotter lyckades stänga av datorn mitt i skrivandet. Tänkte att inlägget nog blivit sparat här ändå, men det kan jag ju se nu att det inte blev. Nåja....
Då kanske det inte var meningen helt enkelt..
Jag känner mig så trött, dödstrött.
Sover så himla oroligt, vaknar flera gånger varenda natt och känner mig stressad. Gråter för ingenting och känner mig så oerhört känslig.
Och nere.
Även om jag har massor att vara glad för (jag vet att jag borde vara glad) så kan jag gråta över att det känns som att jag har en tyngd som närmast kan beskrivas som världens alla 7 hav tillsammans.
Helst vill jag gräva ner mitt huvud i sanden, låtsas som om problemen inte fanns och glömma dem.
Och även om jag spontant skulle tycka att det var en väldigt bra idé så vet jag ju att det logiskt sett inte funkar så.
Att jag måste ta tag i det och försöka att resa mig upp. Även om vägen känns lång och bördan tung.
Att jag måste våga be om hjälp, våga erkänna mig svag och liten. Att jag mår piss innerst inne men håller en fin fasad utåt. Även för de som står mig närmast.. Det är just själva erkännandet som är jobbigt, att jag mår dåligt över något som jag kanske inte har "rätt" att må dåligt för.
Och sen börjar jag rannsaka vart problemen kan ligga;
vårdnadstvisten
skolan (under hösten)
jobbet
och massa annat trams vid sidan om det.
Ständigt finns det nånting och det senaste året har varit en enda lång prövning. Plus att jag sedan skillsmässan mått väldigt dåligt i perioder och inte tagit itu med saker som ligger kvar under ytan, kanske inte synliga men ack så märkbara.
Sår som jag inte fått plåstra om ordentligt, som inte fått läka ihop... och som stundtals rivs upp till blödiga infekterade hemska sår... Och när det är såhär, då är jag inte den Sara jag vill vara.
Jag vill få tillbaka livsglädjen och inte bara kämpa för att hålla mig ovanför vattenytan.
Vill se glöden i mina ögon, känna mig lugn och harmonisk.
Just nu är jag allt annat än det.. och bara det gör mig ledsen.
Hur har jag kunnat klara mig såhär långt, jag menar.. jag har ju ändå fått livet att fungera.
Jag älskar jag ler, jag skrattar och njuter.
Och inombords gråter jag.
Floder.. som blir till hav... som blir till tynger på mina axlar.
Men imorgon hoppas jag att få hjälp och kunna få det här o vända.
Då ska jag till läkaren och prata lite, beskriva mitt problem. Och där återstår det ju att se... huruvida jag lyckas hålla mig ovanför vattenytan eller inte.
