prinsessmammans

En turbulent vecka.
Kastas mellan hopp och förtvivlan.
Lugn och stress.
Ena stunden har Andreas gått med på att reglera Denises boende, varannan helg hos honom.
Till att sekunden efter (inte bokstavligt talat då) ångra sig och mena på att vi bara ska reglera det med någon dag hit eller dit.
För att han inte tror att det är bra med för stor omställning för hennes del.
Och för att det är jobbigt för honom.
Jag har förståelse för argumenten, men tycker samtidigt att om vi kommit överens om något så är det det vi måste vara enade kring.. Vilket vi ju också var när vi hade avslutat mötet hos Soc.
Men han är som han är, vänder kappan efter vinden och gör det som passar honom bäst.
Utgår inte för vad som kanske är mest logiskt och bäst för Denise utan vad som passar för hans ego.
För stunden.

Jag kunde bara inte hålla tillbaka...
Ilskan tog överhanden, tårarna forsade längs mina kinder.
Hjärtat värkte och ångesten sköljde över mig
Aldrig ska vi få lugn och ro.

Jag borde inte blivit förvånad, det här är ju hans agerande i ett nötskal.
Så typiskt honom.
Så jag försökte ännu en gång, räckte ut handen, ännu en gång.
Och då gick han med på en förlängd helg (torsdag-måndag). Nu är det bara invänta att det juridiska dokumentet skrivs under och att allt blir klart.
Tänker inte jubla. Inte ropa hej förrän vi faktiskt kommit över ån.
Leva i nuet med historien som min verklighet.
Fram tills jag ser hans underskrift på ett papper så är det varannan vecka som är vår verklighet.
Allt jag vill är ju att vi ska få lugn och ro, men känslig som jag är vet jag att jag tar på mig mer än jag ska. Mer än jag behöver. Än vad som är nödvändigt.
Jag måste sluta.. Inse att det här är något som vilar på hans axlar och att jag gjort ALLT jag kan för att göra det här bättre.
Sen att det kommer finnas människor som vill hävda motsatsen, ja det får jag leva med och det accepterar jag.

Ge mig lugn.