prinsessmammans

...of the year 2009.

Ett år som varit totalt omvälvande på många sätt.
Så säger vi kanske varje år, men i år menar jag allvar.
2007 var ett år som var fyllt av motgångar, ett jobbigt år på många sätt.
2008 var ett år där saker och ting började vända.
2009 har på många olika sätt varit både upp och ner.
Rocky.
Jag har försökt att stå stadigt på jorden, tillåtit mig själv att utvecklas, att stå upp för mig själv.
Att älska som om det inte fanns en morgondag.
Avslutat en blogg och börjat på en ny.
Flyttat, inte bara en gång utan två gånger.
Uppfyllt en flera drömmar.
Lärt mig nya saker om mig själv.
Brytit löften som jag gett mig.
Tagit mig upp igen och nu...

Nu är jag redo.
2010 ska sannerligen bli mitt år.
Fast jobb är fixat, heltid from januari.
Vårdnadstvisten tar jag itu med i början av året (förhoppningsvis blir slutet av året en tid då saker och ting verkligen stabiliserar sig)
Mannen har friat, nu inväntar jag bara beviset (ringarna *ler*)
Jag har försökt att byta ut mitt motto, nu är det "följ ditt hjärta, den leder dig dit du ska".
Jag måste måste lära mig att verkligen lyssna till mig själv, att lita på att jag vet vad som är rätt för mig och för min familj.

MIML, jag vet att vi inte alltid haft en dans på rosor... sannerligen.
Kärleken har hjälpt oss att hålla oss stadigt på vägen, det kommer den fortsätta göra. Jag är säker på det.
Jag älskar er, min familj... av HELA mitt hjärta.
Så, jag hoppas vi får ett år av mycket kärlek, bra hälsa, mycket värme och oändlig lycka!

GOTT NYTT ÅR!!!

Känslan är obeskrivbar.
Av att vara komplett.... När hon såg mig så tvekade hon inte en sekund. Hon släppte pappa och kom springandes emot mig.
Om ni tänker er sådär som man kan se i filmer, när allting rör sig i slowmotion....
Åh underbart!
Hon hade saknat sin mamma.. Tala om att det värmde ett halvtrasigt mammahjärta att få höra de orden.
När hon är med mig är det som om alla bekymmer i världen är bortblåsta. Det är hon och jag.
Vi är ett eget universum.
Ja och så MIML då förståss ;)

Puss på er,
S

Snart kommer hon.
Hon.
Hon som jag saknat så innerligt.
Hon som jag tänker på varenda sekund, varje dag.
Jag längtar som en galning.
Jag bjuder er på lite av henne.

 

Jag älskar dig min tokunge!

Ända till månen och tillbaka - och hör sen!

 

Kanske är jag uttråkad....eller bara full av inspiration? ;)
Ännu ett inlägg som jag kan stoltsera med idag (phuh, ikväll kan jag lägga mig med gott samvete *ler*)...
Jag har kommit underfund med en egenskap hos mig själv, som verkligen inte är något dåligt...
Eller jo, möjligen dåligt för mig själv, men definitivt inte för min omgivning. Jag har städ/plock/tvättmani!
Jag älskar att plocka, när jag väl kommit in i det, när jag väl tagit mig an det hela och börjat.
Då kan jag hålla på hur länge som helst.
Tills jag liksom känner mig "nöjd". Om man nu nånsin blir nöjd...
Tur att kroppen säger ifrån i alla fall.
Jag knner redan (efter en kort stunds plockande) hur jag är alldeles matt och jag får nog lov att erkänna för mig själv att jag nog inte är så frisk som jag vill verka.

Tråkigt.
Dagens tredje tvättmaskin är i rullning, handdukarna är bytta och om jag orkar ska jag byta i sängen också.
Kanske åker dammsugaren fram.
Inköpslista till dagens handling ska jag skriva också.
Måste handla mandariner
Jag har cravings på mandariner!

Åh har jag glömt o säga att jag håller på med nedräkning här - för snart kommer little D hem!
=)
Me love u long time baby boo.
Pusselipussen

2 dagar.
Idag och imorgon.
Sen kommer hon hem. Äntligen!
Min underbaraste, vackraste hjärta!
Det har verkligen varit en jobbig tid att vara utan dig, att inte få möjligheten att prata med dig.
Det skär djupa sår i mitt hjärta, men hellre det än att de ska skäras i ditt.
Jag ser verkligen fram emot att mysa, kramas och pussas o busas nu.
Jag har laddat ska du veta!

=)

Ingen mellandagsrea har det blitt för min del.
Dunderförkylningen á 2009 kom och hälsade på...
Jaja, jag får ju se det som att det är tur att den kom nu, så jag kan passa på att vila och inte gå utanför dörren om jag inte vill.
Att sova bort större delen av dagen (ja min mamma sa alltid att sömn är bästa botemedlet) och vara ensam med alla tankar, gör mig för en gångs skull gott.

Imorgon är det jobb igen...Har jag förresten berättat att jag fått heltid? Yes!
Så dunderskönt.
Ett problem ur världen.
Jag är glad i kaoset ändå.

Puss,
S

Först...
God jul allihopa!

Julen, en högtid som ska tillbringas med familjen... de du håller kära. De som betyder något för dig.
Skratt, glädje och kärlek.

Jag saknade någon igår, någon som hörde hemma i vårt julfirande.
En stor bit saknades mig. Hur jag än försökte..
Hur jag än kämpade för att hålla hoppet uppe så kunde jag inte dämpa hålet.
Inte som så bara för en stund.
Jag vet inte hur andra gör, men jag är säker på att jag kommer lära mig så småningom.
Jag är säker på att nästa gång kommer att gå bättre.

Jag hoppas min älskade, att du hade en fin jul. Att du skrattade, att du njöt och att du fick tonvis med kärlek.
Jag hade gjort vad som helst för att få se din min när tomten knackade på dörren, när du fick öppna alla julklappar.
Känna hur du kryper upp i mitt knä och blir sådär liten igen.
Se dig när du somnat med ett nöjt leende på läpparna, glad över hur dagen slutat.

Jag älskar dig min finaste.
Vi får snart fira tillsammans, vår egen lilla jul.
Jag längtar, frukansvärt mycket.
Tills dess, tills du är tillbaka så ska jag lova att vara stark, jag ska lova dig att hålla tårarna borta.
För nästa gång som vi ses, då ska vi få vara lyckliga tillsammans. En lång lång stund.

Jag är så nervös
Nervös så jag vill kräkas
Hela kroppen skakar.
Säkert helt i onödan.
Jag kommer säkert komma ut från det här mötet och känna lugn och frid i kroppen.
Förhoppningsvis.

Hela magen vänder sig ut och in

Jag kan inta tänka klart, känner mig förvirrad
Zero apetite

Snälla snälla snälla säg att det här går bra!

Jag önskar att jag kunde säga att idag är en bättre dag.
På många plan vet jag ju att den kommer bli bättre. Bättre än gårdagen.
Jag befinner mig totalt under vattenytan och lever just nu på konstgjord andning.
Varenda andetag är planerat i förväg. För att spara på energin.

Idag ska jag iväg på mötet. Ensam. Hela natten har jag gråtit, grubblat, funderat.
Ensamheten är så påtaglig och hur gör man egentligen för att vara stark?
Några uppmuntrande ord utan egentligen mening hjälpte tyvärr inte för att lyfta mig...
Tårarna rann, och rann och rann... tills det sved på min kind.

Inför mötet så känner jag mig kluven
vet att det inte är för att komma åt mig på något sätt, det är normalt förfarande i situationer som dessa.
Inget konstigt. Ändå så känner jag att rädslan är stor.
Hur kommer de se på mig? hur ska jag agera? Hur agerar man "rätt" egentligen?

Ensam är inte alltid stark.
Just nu vet jag att jag inte är riktigt ensam, även om ingen annan än jag kommer vara där fysiskt.
Just nu vet jag att jag inte är stark.
Jag är bräcklig, skör....svag.

Hela dagen har bara varit kaos.
Mitt kaos, det vet jag.
Känner mig bara......likgiltig.
Jag kunde inte bli mer ledsen.
Mest så vill jag bara blunda och önska mig att allt var över. Klart.

det som gör mest ont är att se hur ledsen min prinsessa är.
Hur maktlös man känner sig som mamma..
Jag vill bara att hon ska må bra. Vara glad. Livfull.

Hon är för liten, jag vill bara tahenne och kapsla in henne i en kokong tills dess att allting ordnat upp sig. Inte oroa henne för saker som hon inte behöver tänka på.
Nu är det ju dessutom jul, alla barnens högtid. Jag hoppas innerligt min finaste, att du får en underbar jul med fina paket och mycket kärlek.
Vi får mysa igen när du kommer hem.
Saknar dig nu och alltid.

Puss,
Mamma

Lördag.
Mysigt med mycket närhet och kärlek.
Precis vad jag behöver.
Hade ett mindre sammanbrott igår.
Känner mig stundtals så ledsen och nedstämd.
Som att jag inte orkar en bit till. Jag vet att jag måste orka, att jag måste kämpa lite till... lite mer.
Även om det är tungt och det känns som att jag går min tolfte rond i boxningsringen. Efter att ha kämpat och kämpat så möts jag av kftsmäll efter käftsmäll. Till slut känner man sig aningens mör, man reser sig ännu en gång men krafterna är inte vad de var i början. Då när jag kände mig oövervinnerlig och dundermotiverad. Motiverad är jag fortfarande, that's what keeps me going.
Men känslan av att vara oövervinnerlig är inte lika stark. Jag vacklar mer nu än innan.
Känner att det är en oerhört pressad situation.
Envisheten är ju som tur är en av mina personliga egenskaper och idag är jag glad att den ligger nära till hands så att jag håller fast vid min magkänsla ändå. Det är ju den som betyder något och guidar mig till vad som är rätt och fel.
Tack och lov.

På tisdag är det dags, ett möte hos familjerätten.
Helt oförberett och jag har inte hunnit ställa in min mentalt än. Jag måste ladda, vara skärpt och ha siktet klart.
Jag har inte råd att sabba det genom något oigenomtänkt svar eller någon "miss".
Fördelen är ju att vi inte fått någon längre betänketid, någon av oss.
Det ger ju samma förutsättningar denna gången åtminstonde.

Jag önskar ingen, inte ens min värsta fiende (om jag nu hade någon) att gå igenom det här.
Det är en fysiskt och framförallt psykiskt påfrestande process att hålla på med det en tvist som denna.
Man måste verkligen vara införstådd med vad det är som sker (om man inte gillar överraskningar) och ha styrkan.
Jag beundrar alla pappor och mammor som klarat detta och fortfarande varit människor "på andra sidan" när det här blivit klart.
Jag beundrar framför allt de relationer och situationer där separerade föräldrar kan vara vänner, för barnens skull.
jag ser på dem med glädje och värme och tänker ofta "Åh vad jag önskar att situation såg ut så! Vad mycket enklare allt hade varit!"

Nu är det inte så, nu kan jag bara kämpa för att göra det jag tror kommer göra saken lite bättre, lite enklare.
Jag hoppas det går vägen.

Puss, S

Jag önskar
Jag längtar....
.....till något där allt bekymmer är bortom tid och rum.
För jag orkar inte.
Jag önskar att jag vore oövervinnerligt stark, att styrkan inom mig var något jag aldrig behövde tvivla på.
Något som aldrig svek och som aldrig tar slut.
För nu när jag är som svagast behöver jag den mest.
Nu när mina tvivel är verkliga och påtagliga, då behöver jag styrkan som kan hjälpa mig att ta över.
Besegra tvivlet.

Jag önskar att jag kunde ta bort det förflutna, som bäddat in mina tvivel o bomull och som gör att det blir så svårt att släppa dem längs vägen.
Jag önskar att de inte behövde påverka mig, att jag inte behövde tvivla på dig.

En tår får symbolisera mina känslor idag.
Jag gråter av tacksam het
av kärlek
av lycka och sorg

Snart torkar tåren och endast lyckan och kärleken består.

Äntligen kan jag känna mig lugn igen.
Fått smälta det som skett.
Ältat och åter ältat.
Jag är glad att jag tillåts göra det, för ibland så är det nödvändigt för att hjärtat ska kännas lite lättare.
Evvinerligt tröttsamt är det att ständigt befinna sig i ett nedåtgående ekorrhjul.
Det tar på krafterna och tär på energin. Jag gör verkligen allt jag kan, för min skull och för prinsessans skull, för att vi ska kunna ta tillvara på den tiden hon är här hos oss. De veckorna är guld värda för mig. Det är då jag samlar energi, boostar kärlek och lägger ner det på det jag VERKLIGEN vill.
Resten av tiden är bara vakuum.
Jag kanaliserar helt enkelt, för att orka med loppet.

Det känns som en andra förlossning, vägen dit är oerhört smärtsam och det gör stundtals så ont att man bara vill skrika så mycket som lungorna kan bära.
En förlossning utan smärtstillande, utan pauser. Bara att köra, ingen återvändo.
Och jag vet, att på andra sidan... när jag nått målet... då kommer det vara total lycka och smärtan kommer vara som bortblåst.

Det är då jag kommer se på henne
Tänka att det är värt det
Älska henne mer för varje stund
Njuta
njuta njuta njuta...
Vara där och då och inte bekymra mig för morgondagen

Nu så kvarstår det, slutspurten. Attans, jag visste väl att jag kanske skulle laddat lite extra. Käkat det där extra målet mat. Fokus på målet.
Försöka andas i de korta pauser som erbjuds.
För snart är vi där, och då jäklar!

Jag har verkligen inte funnit energin. Allt i livet känns så förbannat rörigt.
Jag brukar föröska att inte uttrycka ilska eller frustration så öppet vanligtvis, men nu kan jag inte hålla tillbaka...
När den där sista droppen, den som fick bägaren att rinna över, nådde vattenytan så fullkomligt kokar det inom mig.

Tro inte att du kan komma och köra över mig. Jag har inte kommit så här långt för att be "defeated".
Min vilja är starkare än något och jag vet att min magkänsla har rätt.
Du är en idiot i mina ögon, som inte gör det här av något annat skäl än att vinna striden. Det finns inga vinnare eller förlorare, antingen vinner vi alla eller så förlorar vi alla. Svart eller vitt.
Antingen hon bor hos dig eller hos mig. Men du underbygger inga som helst av dina argument när du resonerar. Du vägrar ha en kommunikation via telefon, för att det inte passar dig. För att du känner dig svag och försvarslös.

Fine, we'll do ut your way.

Men det som hände idag var ändå droppen.
Verkligen. Visst att man aldrig ska underskatta sina "fiender", om jag nu ska se dig som en, men hur f-n tänkte du nu?
Du har verkligen bevisat vem du verkligen är, och hur du egentligen ser på det som nu händer.

Tänk hur livet kan kasta dig mellan total lycka och ofrånkomlig frustration.
Hur det kan vändas som på ett ögonblick och känslorna svallar.
Jag blir så oterhört ledsen och besviken... och en stor portion ilska väller också upp.
Hur kan du se det här som att det är MITT problem? hur kan du tänka att det bara är JAG som ska lösa allting?
Och hur kommer det sig, att du aldrig gör fel?
Jag förstår att det är en försvarsmekanism som du har, och som du aldrig kommer att arbeta bort för att det blir så bekvämt.

Men när ska du inse att "bekvämt" inte funkar för din omgivning? När ska du se att andra människor blir drabbade för att du ska ha det bekvämt och behändigt?

Nä vet du vad, det här är inte min buisness att lösa. Det här är DITT ansvar och du får lösa det praktiska kring dagiset.
Jag är sjukt less på att du fortfarande tror att jag ska dansa efter din pipa, men så funkar det inte längre. Du måste inse fakta och när du gjort det så kan vi prata. Kanske.

/S