Jag= tönt
Jag erkänner, jag är en tönt.
En sån där riktig känslönörd, som gråter till allt.
Vi firade min finaste Mona igår på en spansk restaurang och det var mycket trevligt. Hon fyllde dessutom jämt - 30 visa år har hon levat!
Hennes fina man hade ordnat med en överraskningsfest för henne, så vi var ett lagom sällskap som fick vara med och fira igår..
Maträtterna kom och gick, jag klämde lite på hennes bebismage (de väntar barn i slutet av maj, jag tippar stenhårt på den 31:a! *ler*) och vi hade allmänt trevligt.. Lite stämningsfull musik (sen att jag är döv på ena örat efter att ha suttit närmast trubaduren är en annan sak ;) ), tända ljus och gott sällskap... När sedan efterätten kommer in, så ställer sig hennes man upp för att hålla ett tal..
Han berättar sakteligen om hur han och Mona träffats, om hur han blev kär i henne från första stund och hur det sen gick till när de blev ett par 10 år efter deras första möte...
Och sen avslutar han såklart med "Eftersom du är kvinnan i mitt liv, den jag vill leva med.. så frågar jag dig Mona - vill du gifta dig med mig?" samtidigt som han går ner på knä.
Behöver jag säga att mitt hjärta smälte totalt?
Behöver jag säga att jag grät, grät och grät...? Glädjetårar såklart! Jag är evinnerligt glad för min fina Mona, hon förtjänar det verkligen!
Hon är en fighter som tagit sig igenom många hårda strider och alltid kommit ur dem visare, starkare och klokare.
Så om du nu läser det här så vill jag först be om ursäkt för min starka reaktion (skyller den på min töntighet) och efter det vill jag önska er ett stort grattis från mig och Albin och all lycka och välgång i livet!
Nu ska jag gå och fokusera tankarna på annat en stund, så jag inte börjar lipa igen.
Haha
En sån där riktig känslönörd, som gråter till allt.
Vi firade min finaste Mona igår på en spansk restaurang och det var mycket trevligt. Hon fyllde dessutom jämt - 30 visa år har hon levat!
Hennes fina man hade ordnat med en överraskningsfest för henne, så vi var ett lagom sällskap som fick vara med och fira igår..
Maträtterna kom och gick, jag klämde lite på hennes bebismage (de väntar barn i slutet av maj, jag tippar stenhårt på den 31:a! *ler*) och vi hade allmänt trevligt.. Lite stämningsfull musik (sen att jag är döv på ena örat efter att ha suttit närmast trubaduren är en annan sak ;) ), tända ljus och gott sällskap... När sedan efterätten kommer in, så ställer sig hennes man upp för att hålla ett tal..
Han berättar sakteligen om hur han och Mona träffats, om hur han blev kär i henne från första stund och hur det sen gick till när de blev ett par 10 år efter deras första möte...
Och sen avslutar han såklart med "Eftersom du är kvinnan i mitt liv, den jag vill leva med.. så frågar jag dig Mona - vill du gifta dig med mig?" samtidigt som han går ner på knä.
Behöver jag säga att mitt hjärta smälte totalt?
Behöver jag säga att jag grät, grät och grät...? Glädjetårar såklart! Jag är evinnerligt glad för min fina Mona, hon förtjänar det verkligen!
Hon är en fighter som tagit sig igenom många hårda strider och alltid kommit ur dem visare, starkare och klokare.
Så om du nu läser det här så vill jag först be om ursäkt för min starka reaktion (skyller den på min töntighet) och efter det vill jag önska er ett stort grattis från mig och Albin och all lycka och välgång i livet!
Nu ska jag gå och fokusera tankarna på annat en stund, så jag inte börjar lipa igen.
Haha
Kommentarer
Postat av: Mona
Älskade finaste underbaraste vännen, jag är så otroligt lycklig över att få ha delat just det ögonblicket med dig. Jag skulle inte ha velat ha det på något annat sätt. Tack för att ni kom!
Jag älskar dig!!
Trackback