prinsessmammans

Jag är så förbannat trött.
Trött på att må dåligt, på att inte orka.
Jag vill inte leva ett liv i vakuum, jag vill att det ska få börja nu!

Det hela känns orättvist, att henens liv inte ska få börja bara för att du ska sätta dig på tvären.
Jag har gjort vad som står i min makt... Inte flyttat till världens ände, inte förbjudit er att ha en relation, en kontakt. Tvärtom, så har jag varit på det klara med att vi ska jobba med flexibilitet i den mån det funkar.
Jag har försökt att jobba på vår relation, för att jag har tänkt att det i slutändan inte gynnar någon annan än henne.

Det är bara så förbannat orättvist att du inte låter hennes liv börja.
Så hon kan
skaffa kompisar
börja på ny förskola
börja på en aktivitet

Vi vet, jag och du, och alla runtomkring att du inte skulle godkänna att ha dessa saker där hon är skriven.
Dvs ingen förskola i henens närområde, för att det ställer till problem för dig.
Och för att du hävdar din rätt.

Nej jag känner mig så jävla trött på att kämpa (nu svär jag för att jag inte orkar vara trevlig längre).
Jag kämpar mot någon som konstant och konsekvent sätter sig på tvären till allt och i slutändan försäker vinkla det som att allting sker på mina villkor.
Jag bara undrar hur det kan vara möjligt????????

Se till att få ordning på det här nu, sätt bollen i rullning så livet får lov att gå vidare. Acceptera livet så som det ser ut, i sin enkelhet eller i sin komplexitet. Jag skiter i vilket, bara det blir gjort.