Det här är mitt nånstans
Jag är en bräcklig tönt.
Det kan jag bara konstatera... Mina svackor är så otroligt låga och mina toppar är obeskrivligt höga.
Jag förnekar inte att jag är en känslomänniska, i allra högsta grad. Men just nu är känslorna, tankarna och allt bara upp och ner. Mitt livs ber-o-dalbana. Som jag inte kan kontrollera.
Det r påfrestande. Ena stunden så kan jag njuta, älska och leva med livet för att i nästa stund känns mig liten, bräcklig, gråtmild och känslig för allt. Gråta mig till sömns, gråta för en kommentar som sagts på fel sätt.
Det är jobbigt och tar sjukt mycket av min energi.
Jag är ärlig, det här är jag och jag tänker stå för det.
Just nu är bara saker och ting inte som det ska och jag måste göra det absolut bästa jag kan för att acceptera det. Även om jag vet - ja jag VET - att jag inte är ensam, att jag aldrig står helt ensam, så är den känslan väldigt framträdande emellanåt.
Sådär så man kan ta på den... Känna den, hur den tar tag i min själ och i mina tankar och skapar ett stort eko i huvudet som högt o tydligt ropar "Du är ENSAM!".
Ja jag vet, förstår att det verkar som att jag är helt schizofren. Men nej.
Tror mest att jag vill skriva av mig, beskriva och sätta känslor på print. Ibland så blir det bättre så. När jag får skriva ner dem, sätta mer ord på dem och tänka efter och känna hur jag faktiskt känner.
Åh jag vet att jag borde skita i de här, att jag inte har tid eller råd att må såhär och att jag får ta itu med mig sen. Men just nu är det såhär jag mår, skit. Och jag måste få ut det nånstans. Det här är mitt nånstans. Det här är min fristad, där jag bara kan få vara jag för en stund och säga precis som jag tänker.
Puss på er,
S
Det kan jag bara konstatera... Mina svackor är så otroligt låga och mina toppar är obeskrivligt höga.
Jag förnekar inte att jag är en känslomänniska, i allra högsta grad. Men just nu är känslorna, tankarna och allt bara upp och ner. Mitt livs ber-o-dalbana. Som jag inte kan kontrollera.
Det r påfrestande. Ena stunden så kan jag njuta, älska och leva med livet för att i nästa stund känns mig liten, bräcklig, gråtmild och känslig för allt. Gråta mig till sömns, gråta för en kommentar som sagts på fel sätt.
Det är jobbigt och tar sjukt mycket av min energi.
Jag är ärlig, det här är jag och jag tänker stå för det.
Just nu är bara saker och ting inte som det ska och jag måste göra det absolut bästa jag kan för att acceptera det. Även om jag vet - ja jag VET - att jag inte är ensam, att jag aldrig står helt ensam, så är den känslan väldigt framträdande emellanåt.
Sådär så man kan ta på den... Känna den, hur den tar tag i min själ och i mina tankar och skapar ett stort eko i huvudet som högt o tydligt ropar "Du är ENSAM!".
Ja jag vet, förstår att det verkar som att jag är helt schizofren. Men nej.
Tror mest att jag vill skriva av mig, beskriva och sätta känslor på print. Ibland så blir det bättre så. När jag får skriva ner dem, sätta mer ord på dem och tänka efter och känna hur jag faktiskt känner.
Åh jag vet att jag borde skita i de här, att jag inte har tid eller råd att må såhär och att jag får ta itu med mig sen. Men just nu är det såhär jag mår, skit. Och jag måste få ut det nånstans. Det här är mitt nånstans. Det här är min fristad, där jag bara kan få vara jag för en stund och säga precis som jag tänker.
Puss på er,
S
Kommentarer
Postat av: Mia
Sara
Du är allt annat än en bräcklig tönt ! Du är en människa .. som känner och lever .
Det är töntigt att inte visa känslor :-) inte tvärtom .
KRAM
Trackback